Jo, jag möttes faktiskt av följande hälsning när jag kom till Active idag: The man, the myth, the legend. Det var den gode Jim som stod där. Tyvärr tror jag att det är mer min blogg än min fysik som orsakat min berömmelse.
Det var spinning. Första gången jag körde för Andrea. Väldigt bra. Det här är en tjej som i helgen sprang ett löppass på drygt tre timmar. Hur hon då, idag, kan vara vid liv är bortom min fattningsförmåga.
Det var några nya ansikten i salen. Till höger om mig satt en matematiker som dessutom var musikfreak. Han hade rätt dålig kondis, men kom ihåg alla låtar han hört. När det började bli jobbigt kunde jag höra honom muttra saker i stil med: Shit, den låten. Den är 5 minuter och 32 sekunder lång. Jag trampar ett varv på 1,3 sekunder, det blir…
Ja, ni hajar. Hans ångest blev allt mer ljudlig och efter 4o minuter lipade han och bad om korta låtar.
Till vänster om mig satt Liemannen. Redan på uppvärmningen fick jag be honom att lägga undan lien, då den snittade mig lite lätt i örat. Det ska sägas att han var rätt tillmötesgående och trevlig. Däremot förklarade han lugnt att han inte hade någon puls och att han skulle skippa stretchen eftersom han redan var död.
Efter passet hittade jag honom i omklädningsrummet. Vi snackade lite om vad vi jobbade med. Mitt intresse för hans karriärval var något större än hans intresse för reklam. Egentligen var han bonde, sa han. Det var dock så att alla sprang när han kom gående med sin lie. ”Att skörda gigantiska fält själv är tufft, då är det lättare att hämta själar och så får du inga blåsor i händerna”, berättade han sedan.
Han bytte om, klädde sig som en poet à la Birro, och sa att vi säkert skulle ses igen.
Det kändes som en dålig avslutning på ett bra träningspass.
Word up, Anjo 
Jag är ganska glad att jag genom dina historier får träffa på alla dessa udda typer som du möter. Jag slipper ju på så vis gå ut och leta rätt på dem själv…Jag har fan aldrig mött Liemannen till exempel…kan ju bero på att jag heller aldrig begått ett enda spinningpass. Säker på att om jag gjorde det skulle han dyka upp som ett brev på posten (är det en bra liknelse nu för tiden?) och han skulle nog inte nöja sig med lite chitchat. Han skulle ta mig med och jag är inte färdig än, har inte packat klart om man säger så…
Nä jag nöjer mig med att träffa de här udda lirarna här på din blogg. Resten kan jag fantisera ihop.
Jag insåg just att jag sista året bloggat om spinning med Gud, liemannen, en
komodovaran och en krokodil… Jösses. Jag får nog sluta träna.
Eller välja ditt umgänge med större omsorg.
Ja, fast det hade nog gjort mitt liv tråkigare…