Jag vet inte hur många badmintonmatcher jag sett där fjäderbollen varit en osäkrad handgranat. Allt uppfattas som hån. Alla rasar. För många läser in för mycket – och svarar för ilsket på minsta lilla mothugg.
Viktiga frågor – ta mäns våld mot kvinnor som ett av många exempel – försvinner i en orkan av allt hetsigare tjafs gång på gång. Istället för att komma framåt, kör vi samma visa om och om igen. Ett skyttegravskrig där sidorna slänger skit på varandra: PK, grottmänniskor, feminister, foliehattar, manshatare, kvinnoförtryckare, kärringar, vita kränkta män och så vidare.
Debattprogrammen på TV är verbala rallarslagsmål varje vecka; nätet fylls av bråk, tjafs och indignerade vendettor; det är alla mot alla, fastän ingen egentligen borde vara en motpart allt som oftast. Tjafs på Instagram leder till upplopp, mordhot och vansinne. Artikelkommentarerna i tidningarna är hatfyllda – fast, hatet är så vardagligt att det nästan inte ens känns laddat.
Dagstidningarna är för ofta enformiga gatumusikanter, som står och spelar samma gamla sång i samma gamla gathörn – refrängerna är fyllda av nödrim på temat rasar, hånar, chockar – och så får tidningarna samma gamla allmosor av folk som läser dravlet och blir förbannade på allt.
Vi rasar, vi kränks, vi är förbannade, vi gormar, vi gapar, vi hotar, vi svär, vi förbannar. Ett tåg som är tio sekunder försenat är ett världskrig. Allt är åt helvete. Twitter är max 140 tecken, men rymmer mer indignation än Jorden kan bära ibland.
En arg bloggare tycker att normaltjocka kvinnor är feta. Nästan alla andra blir arga på henne, förutom några som blir arga på de som blir arga – och kallar dem nyttiga idioter.
En annan arg bloggare toklackar på att hemlösa har mobiltelefon. Då blir alla arga på henne, och argast blir arga snickaren.
Vid horisonten står Argokalypsens fyra ryttare och väntar. Deras frustande springare vill spränga fram mot oss.
Det enda jag kan göra är att begrava min egen idioti – och istället slänga ut några fotanglar i form av smileys och like-symboler när ryttarna dundrar fram. Fast, fan vet om de hjälper – folk tycks väldigt arga på allt som är glatt och oförargligt också.
Varje gång bredbandet glöder känns det allt starkare i varje fiber – Argageddon är här.
Word up, Anjo 
Hmm, intressant, men sant. Vi slösar alltför mycket energi på att vara arga.
Min teori är att vi stressar för mycket och då fungerar inte det logiska tänkandet, empatin försvinner och det blir reptilhjärnan som ersätter det kloka resonemanget. Eller nåt.
Skarp spaning. Som vanligt. Dina formuleringar sjunger likt de musikanter du nyttjar som liknelse. Och ditt neologistiska tilltag (skapandet av nya ord) har fått konsekvenser … På temat imitation är den ärligaste formen av beundran :). Bli inte arg nu bara … Skrattar Camilla
@Susanne – jag tror absolut att stressen och kort tid till eftertanke är en stor bov.
@Camilla – jag gillade verkligen ditt inlägg också, det fick tummen upp på FB. Kan näppeligen bli arg på dig 🙂
Strålande! Ser således fram emot fler inlägg att beundra:).
Jag ska göra mitt bästa 🙂