I år är det nio år sedan jag dog

Det här blogginlägget har jag försökt att skriva i två år.

Det var en tid inte olik denna, 2002. Jag vandrade allt som oftast omkring med ett stråk av sorg någonstans. Glad över så mycket, men djupt sorgsen över kärleken. Då nyseparerad, nu torrlagd sedan för länge.

Jag har känt tankarna från då oftare på senare tid. Frågor och funderingar, tvivel och misstro som bubblat upp över tillkortakommanden och så-här-skulle-det-ju-inte-bli-dagar har fört mig mot mitt svartaste rum. I år är de där tankarna en märklig drink, för de blandas med en vetskap om hur jävla bra och strålande jag är. Då var de allmängods, dagliga dippar.

Jag är nio år bättre idag och öppnar aldrig dörren, inte ens när tomheten vill äta upp mig som en tallrik meningslösa flingor. Nu är jag vacker och hel på ett sätt som inte ens hjärtats mörkaste och dystraste kanotfärder på Styx kan få mig att tappa tron på.

Våren 2002 var jag ett vrak, villigt att spolas i land var som helst. Jag levde bokstavligen i en halv lägenhet (bodelning rätt av), hatade promenaderna till ett jobb jag hatade, hatade promenaderna hem till en tomhet jag hatade.

Sommaren kom och allting raserades då jag blev en jävla clown i en absurd mediacirkus när en ängel dog i ett supporterbråk (vila i frid, Tony). Allt var totalt värdelöst.

Så, jag gick med i en sekt.

Finfin på papperet – en filosofisk förening; lär känna dig själv; må bättre; bli hel. Vad den heter? Glöm det, jag kommer aldrig att yttra dess namn i skrift eller ens i samtal med en främling.

Det var, för att vara brutalt ärlig, ett högst omedvetet självmordsförsök, dolt bakom en solkig aura av att jag var medveten och minsann mådde bra. Filosofin blev min drog. Jag överdoserade tre dagar i veckan. Lämnade allt för de där timmarna. Trodde på dess helande kraft.

Kruxet är bara att om du tror att det du ser i en skrattspegel är sant, då förstår du inte hur trasig du är.

Om du tror att du växer, när du egentligen gömmer och strimlar sönder dig själv, då är du illa ute.

Om du tror att du ger själen näring, när du egentligen doppar den i tjära och tuttar eld på den, då är du död.

Och jag var i allra högsta grad död. Alltför länge.

Vi var en märklig blandning, men ganska många som herr Johansson – det vill säga akademiker. Där satt vi, läkare, advokater, ekonomichefer, chefer av andra slag och blåste upp oss själva. Förblindade trodde vi att vi hade hittat förståelsen. Vi citerade Buddha och Sokrates och tänkte fritt. Vi var bättre än dig som läser det här. Vi var upplysta. Vi visste. Vi var lite finare.

Eller hur? Det fanns inget fritt där, bara blinda följeslagare till en 25-öresfilosofi och Ankeborgspsykologi.

När fattade jag slutligen mitt eget bästa?

Kanske var det när jag sa att jag föredrog en oskriven bok, där jag själv skriver historien.

Kanske var det när jag såg de bortvända ansiktena och skrynklade ögonbrynen efter att jag sagt att jag inte tror på någon absolut sanning, vare sig den är religiös eller profan.

Kanske var det då en högt uppsatt medlem undrade när jag skulle växa ifrån det här med julen som jag insåg att det högre medvetandet mest var en flykt från familj och släkt för en del.

Kanske var det när min bäste vän ringde från Stockholm och sa att om jag inte slutade med de här dumheterna skulle han åka ner och ”sparka mig på kuken”.

Kanske var det när ledaren tyckte att det nog var dags för min mamma att gå vidare (=dö) dagarna efter att hon fått stroke som jag slutligen fattade att här fanns ingen storhet, bara ett gäng babblande dårar som är rädda för livet som jag vill leva det – det vill säga kärleksfullt, naivt och utan gränser.

Det var definitivt rätt beslut, vilket rätt skrattretande bevisades i sin patetiska hotfullhet när två medlemmar efter mitt avhopp sökte upp mig och frågade om jag sett till att en medlem blivit av med föreläsningar. Om så var fallet skulle det ”inte bli roligt att träffa dem på stan”.

När de gått visste jag att jag vunnit över mig själv, inte över dem. Det var aldrig ett krig. Vi var lika vilse allihop, jag bara råkade vakna och tog mig hem till mig själv. Jag blev den fågel Fenix som jag hade känt där mot slutet och som – oerhört tydligt – störde de andra när jag påpekade det.

Jag försökte döda smärtan där. Så dumt. Jag använde mitt ordlekande, min talang för det vackra skrivandet och blev en charlatan utan innehåll. Under de åren, nästan två hela år, skrev jag inte ett sant ord i mina böcker. Så slösaktigt.

Och, jag förstod inte ett jävla dugg under tiden. Det var först dagen efter jag slutligen lämnade skiten som jag förstod när min chef sa att jag över natt förvandlades till en varm man. Jag var chockad. Allt jag trodde jag varit – jag hade varit motsatsen. Mer förstående? Pröva mer fördömande, kall och frånvänd. I två år hade jag, utan att fatta det, försökt förlora alla mina vänner. Alla finns kvar idag, kan vänner få bättre betyg?

Samma tvivel som då finns i år. Men, även om inget har hänt är allt förändrat. Jag är singel, men som jag brukar säga – aldrig grus. Okej, ibland är stenarna små och vassa, det ska erkännas. Ändå, jag kan aldrig dö igen. Inte på det sättet. Det finns för mycket jag för att kvävas.

Är jag frisk? Nej, det blir jag inte. Så sent som i januari föreslog en kompis, också ex-medlem, att vi skulle fika med en tredje ex-medlem. Direkt gick larmet i skallen – tänk om de fortfarande är med och bara vill kolla av mig? Jag slog bort tankarna, men insåg att de där åren är en psykisk cancer som aldrig kan dö helt och hållet. Sju år senare och jag blir nojig? Jösses.

Jag kan aldrig bli helt frisk. Det här är inlägget är däremot en vitaminkur och hela mitt liv är en bromsmedicin; mamma, pappa, sju syskon (jag är nummer fyra, så vet ni det), syskonbarn, ingifta, vänner, min agent, skrivandet, jobbet, kollegor, gräsänder, ormvråkar, jippiestunder, hoppa-i-brunnen-dagar och så vidare.

Allt är bättre nu än då. Även smärtan. Jag lever. Det gjorde jag inte för nio år sedan. Då fanns jag inte alls.

Det tog två år att skriva det här. Äntligen är det gjort.