Mus(Ica)

Det händer då och då märkliga ting inne på ICA Olskroken. Idag var alla färskvaror utbytta mot konserver. Jag lyfte förbryllad upp en burk inlagd skinka som stulit broccolins plats.

”Hallå där”, sa jag i riktning mot en butiksanställd. ”Den här gick ut för elva år sedan. Den har passerat sista förbrukningsdatum för länge sedan.”

”Vi har bara anpassat utbudet efter kunderna”, sa den anställde.

”Ni har bara gamla konserver?”

Han nickade och gick sin väg. Jag noterade, rätt förvånat, att han hade spandexbrallor under Ica-rocken. Jag gick mot kassan, tomhänt och purken. Kön var lång och det luktade av väteperoxid. Det var spretiga frisyrer, pudelfrisyrer, fula solglasögon och hiskeliga färgkombinationer en masse.

Längst fram i kön stod Marie Fredriksson och köpte konserverad gröt. Den lilla kassörskan stämplade in den och sa, trots att hennes kollegor försökte stoppa henne; ”var det bra så?”

Då ryckte Marie Fredriksson till och började sjunga: ”Jag vill ha ett hus vid havet” – och plötsligt dundrade Peter Lundblad fram med sin gitarr och tog över sången. Ta mig till havet fyllde lokalen och samtidigt började folk i kön skrika på Lundblad att han trängde sig. Jag kände igen Chattanooga, Millas Mirakel, Sha-Boom, Troll, Lasse Lindbom Band, Janne Bark och Tommy Nilsson. Tomas Ledin vrålade på alla att skynda sig eftersom sommaren är kort, varpå han fick ett tjuvnyp av Magnus Uggla.

”Herregud”, sa jag och tittade på en lika förskräckt ortsbo som också hamnat fel. Han tittade på mig, svalde hårt och sa: ”Ica har förvandlats till mataffären dit gamla stjärnor går för att handla föda.”

”Det är lite dusk til dawn över det hela”, sa jag och så började vi tränga oss genom massan mot utgången. Jag fick onda blickar av Py Bäckman, Dan Hylander vrålade att alla måste stå i kö, Europe försökte spexa till sin kö med att spela The Final Countdown acapella, Monica Törnell blockerade effektivt vägen.

”Fort håll fram en iPhone eller iPod, det är som vitlök för vampyrer”, sa grannen och jag fumlade fram den smarta telefonen. Det visade sig snabbt att Pelle Almgren inte hade så mycket wow liksom, The Pinks sjönk tillbaka till tuggummistadiet, Attack gjorde raka motsatsen och Trance Dance rök ihop totalt.

Vi passerade kassan just som en olycklig kassörska frågade X-models om de inte ville ha tre burkar passerade tomater, det var extrapris. Svaret – ”det finns bara två av oss” – fick Alien, Pugh Rogefeldt och Lalla Hansson att börja slåss inbördes. Bråket drev Lili och Sussie att skrika efter mamma, Pernilla Wahlgren tog sin högsta ton någonsin, Lasse Holm försökte pigga upp alla med sin pizzapop och fick en rejäl smäll av Conny Bloom i Electric Boys. Guldskivor slängdes och stryptag togs med hiskeliga halsdukar. Det var palaver och endast Peps Persson behöll någon form av värdighet.

Jag och grannen kom ut, pustade ut och tittade häpna ut över Redbergsvägen. Gatan var full av avdankade, avsomnade och bortglömda coverband som nu stod med nysprayade hårsvall, stentvättade jeans, för öppna skjortor och sin nakna fötter i fula skor. Utan att vi fattade varför eller hur började alla, ytterst tonlöst, att sjunga Proud Mary.

Jag tryckte in lurarna i öronen, loggade in på Spotify och banade min väg genom massan. Det var en ytterst märklig dag – till och med för att vara i Olskroken.