Det är jag som är Anna

Jag erkände på Facebook tidigare idag, nu vill jag berätta här också. Det är alltså jag som är ”Anna” i Aftonbladets artikel om Sven-Otto Littorin. Däremot har han aldrig köpt sex av mig – han köpte kex. Men, vi tar det från början.

Jag träffade Sven-Otto 2006 när jag var kexsäljare. Vi träffades via en kexchatt. Han var väldigt mycket för Singoalla, jag förvisso expert och aficinado när det gäller Ballerinafamiljen, men både jordgubb och choklad är ju mysiga attribut, så …

Vi sågs den hösten. Han betalade 2000 spänn kontant och fick en jättelåda Singoalla och en bärkasse Ballerina. Sen satt vi i min säng och käkade kakor och åt mjölk. Vi rapade lite okynnigt och sen tjuvringde vi till Reinfeldt. Sven-Otto hade munnen full av kakor och sa, med verkligt lustig röst: ”Hej Reinfeldt, det är Carl Bildt. Fan, vad Sudan rockar.”

När vi lagt på skrattade vi så att kaksmulorna yrde över hela rummet.

Jag slutade sälja kex strax efter, men sparade såväl mejl, telefonnummer och förpackningar utifall jag fyra år senare skulle behöva dem.

Så hände något 2010. Än en gång fläktes Kikki Danielsson ut i media. En rultig kändis gjordes till åtlöje och samtidigt översvämmades landet av tränings- och hälsoböcker skrivna av mer eller mindre obskyra kändisar. Jag bestämde mig för att göra slag i saken och ringde Aftonbladet. Alla vet ju att boulevardpressen ej drivs av sensationslystnad och lust att sälja lösnummer, utan att där enkom jobbar journalister med den högsta moral i sinnet och med oskuldsfull etik i ådrorna.

Jag förklarade att jag ville berätta om att Kikki inte är den enda kändisen som frossar och så berättade jag. Journalisten kom hem och frågade om bevisen. Jag visade upp kaksmulorna som Littorin lämnat efter sig och som nu låg i en burk med hans namn.

”Graverande”, sa journalisten.

Sen visade jag ett mejl från en Peter och sa att det var en pseudonym för Sven-Otto.

”Vattentätt”, sa journalisten.

Till sist berättade jag att första meddelandet från Peter/Sven-Otto löd: Ligger i tvist om vem som ska ha störst del av kakan, så jag behöver lite kex vid sidan om.

”Vårdnadstvisten, fan, det här är helgjutet. Det är så solitt det kan bli”, sa journalisten.

Sen ville jag berätta att Mark Levengood brukade köpa finska pinnar, att Carl-Henric Svanberg alltid spillde ut mjölken när vi träffades, att Persbrandt brukade skalla sina Maryland Cookies och att Uffe Lundell ibland kräktes upp sitt frossande med orden: Ett uppspytt kex är också ett kex. Jag märkte dock att murveln tappat intresset. Det var Littorin som var målet.

I veckan exploderade allt – men Aftonbladet fick till det helt fel. Man hänvisade till sexköp och istället för det överenskomna smeknamnet ”Adonis” kallades jag ”Anna”. Det gjorde mig arg, jag trodde att kvällspressen var god och aldrig bredde på.

Givetvis ringde jag och skällde på dem. ”Ni gör något fult när ni förvanskar”. Journalisten skrattade till svar och sa syrligt: ”Crape diem, där har du vårt motto.”

Därför berättar jag den sanna historien här och nu. Vartenda ord är sant. Världsapromiss.

Till sist. Mitt vittnesmål är inte ett sätt att sänka Alliansen. Jag kan bekräfta att även Mona Sahlin ville genomföra kexköp med mig. Hon propsade dock på att byta kex mot toblerone och då sa jag nej. Lite heder har även en kexolo.