Det är klockan vem-kom-på-så-här-tidigt när jag går till jobbet. Spårvagnen som jag passerar är trött, trots att den är ny. Den suckar och slocknar.
”Starta”, väser dess förare.
”Jag vill inte”, suckar spårvagnen.
”Starta ditt italienska skrälle”, väser föraren.
”Jag orkar inte åka mellan Angered och Frölunda hela dagen. Människorna jag fraktar är trötta, frusna och längtar bort. Jag är trött på dessa spår”, suckar spårvagnen.
”Starta för i helvete”, skriker föraren och slår till instrumentpanelen.
”Aj”, säger vagnen och skakar till. Sen är det som om den spänner musklerna. Reklamskyltarna på långsidan fälls ut och blir till vingar.
Långsamt och försiktigt lyfter vagnen från spåret. Försiktigt, försiktigt flaxar den uppåt, sliter av ledningarna och är fri.
”Azorerna nästa. Skit i taxegränsen”, ropar spårvagnen lyckligt och de arla pendlarna jublar.
Då kommer ett gäng biljettkontrollanter springande. Det är de klassiska jägarna i sina Tensonjackor.
”Fort. Det är det här vi har tränat för”, säger den som har mest stålbågade glasögon av dem. Med imponerande hastighet skapar de en mänsklig pyramid och sträcker sig mot den flyende spårvagnen.
”Vi måste bötfälla alla. De har inte stämplat för en flygfärd”, skriker en annan man i stålbågade glasögon.
Jag står och stirrar, men bara i en sekund. Sedan rullar jag snabbt den största snöboll jag rullat. Två kvinnor på hållplatsen ser mina intentioner och tillsammans rullar vi in snön i kontrollantpyramiden och …
STRIKE!
Hela gänget faller till marken och spårvagnen är utom räckhåll. Den flaxar lyckligt mot gryningens första strimmor och svänger glatt med bakvagnen.
Kontrollanterna stirrar hatiskt på mig och jag halar upp mitt Västtrafikkort. De suckar och återvänder till HQ.
Jag fortsätter visslande till jobbet. Klockan är 6.32. Och världen är faktiskt lite bättre.
Word up, Anjo 
Jag känner en som är mest stålbågad av alla men han stoppar inte spårvagnar, han tar sig fram likt en bulldozer och försöker krossa mig! Kan du fixa en rejäl snöboll att kasta på honom?
Det kan bli en isboll med grus i…
Lite nubb också???????
Underbart! Det enda jag saknar i den här storyn är spårvagnarnas underbara dubbla ”ding, ding” som får mig att känna mig hemma igen varje gång jag har vägarna förbi Göteborg.
Dina kontrollanter får mig för övrigt att minnas en flicka med ljuslockigt änglahår. Hon behövde aldrig visa kontrollanterna mer än sitt vackra leende. Ända tills den dag rakade hon av sitt hår. Efter det blev hon alltid först och mest noggrant av alla kontrollerad. Hennes giltiga biljett blev fnyst åt, misstänksamt skärskådad och slutligen mycket misslynt återlämnad med en blick som säger ”okej, du kom undan den här gången, men jag har ögonen på dig, och nästa gång…”
Tänk att det sitter i så lite. Och tänk vad mycket du fick mig att tänka på med den här fina texten. Tack!
@Tvillingen – visst.
@Spin Red – ding, ding sammanfattar spårvagnarna bra 🙂 Tack för snälla ord, kul att du tänkte till.