Husguden Plura sjunger så här i en av världens vackraste låtar
Nånting måste gå sönder
För att himlen ska va’ blå
Men, ibland är himlen bara smutsigt grå när något eller någon går sönder. För några minuter sedan klickade jag på en länk. Den gick till en blogg där författaren hade mottot: Lev livet fullt ut.
I lördags mördades den tjejen. Fiffi skrev om det overkliga i sin utsökta blogg.
Jag ser bilder på en ung tjej, som just var på väg att snubbla på den där tråden som utlöser vuxenlivet. Hennes sista inlägg har 1902 kommentarer som alla skriker varför.
En del tycker att den moderna världen är hemsk, för att man på ett kick kan hitta de som försvunnit. Jag letar aldrig, men hon dök upp och jag såg alla oskrattade skratt.
Orden är min pensel, men ibland behöver orden sällskap av bilder för att jag ska förstå det jag inte vill förstå.
Jag minns Ivar, kämparnas konung. Jag läste boken om honom för några år sedan. Han var en söt pojke som förlorade mot cancern. Hans mamma skrev den vackraste kärleksförklaringen jag läst om hur han ville, men inte fick stanna. Hans strid stod på onkologens avdelning 22, där jag var vaktmästare och småkär i alla syrror. Han bodde kanske i ett av rummen med trianglar på. Vi såg sällan de små kungarna och kämparna. Ivar fick pryda utomhustavlor långt senare och bilden lämnar aldrig mig. Köp gärna boken om du har tårar över och vill göra en insats.
Jag minns också informationskampanjer där ungar med fullvuxna tänder ler. Barn är så söta när tänderna vuxit klart, men ansiktet är ett barns. Bredvid bilderna stod texter om att den och den dödats av rattfyllerister. Det budskapet träffade och etsade sig fast.
Man kan inte dyka ner i allt det hemska, för folk dör alltid – både unga och gamla – men, ibland behöver man ruskas om för att påminnas att bortom trycksvärtan och rubrikerna finns ett fotoalbum som aldrig blir färdigt. Någonstans i rymden seglar en myriad skratt som aldrig skrattas bara för att. Kvar finns nära och kära som bara kan hitta ett ord: varför?
Varje gång någon dör är det så. Vi kan aldrig stoppa döden, det är en trägen kamrat till livet, men ibland önskar man att vi kunde låta bli det där onödiga, att hjälpa döden på traven (den tar oss till slut ändå).
Livet är otroligt starkt. Men samtidigt är våra liv sköra såpbubblor i en vild storm. Pang, och så är vi borta. Förstår vi bara det kanske vi kan kupa händerna ännu lite bättre och vårda såpbubblorna. Då gnistrar de och skrattar – och skratt har aldrig förstört en såpbubbla, tvärtom.
Det förändrar inte det hemska som ledde till 1902 kommentarer i en blogg, men kanske en annan blogg slipper det.
Leve såpbubblorna.
Word up, Anjo 
Oj. Väldigt fint fångat Andreas.
Jag slutar aldrig att förundras över hur du sätter ord på känslor. Du sätter ord på allt det jag inte kan formulera, trots att jag försöker. Min mamma dog för tre månader. Varför? VARFÖR!? Jag förstår fortfarande inte. Det är så orättvist. Så oförlåtigt. Och ändå måste man tro. Tro att det finns någonting bortom vad vi kan föreställa oss. Innan mamma dog, precis fyllda 50 år i lungcancer trots att hon var världens renlevnadsmänniskan, så trodde jag inte på något. Jag trodde allt blev svart.
När någon som står en så nära. Min mamma som skulle finnas där. Som skulle ge mig goda råd och vägledning genom livet. När någon som står en så nära går bort. Då kan man inte tro på det svarta längre. Det måste finnas något mer. Jag måste få se henne igen. Förutom i drömmarna. Hon måste finnas någonstans. Hon måste se mig.
Idag är en av de bästa dagarna i mitt liv. Men också en av de värsta. För mamma finns inte här. Hon som borde varit här. Hon som borde sett. Hon som borde peppat. Hon finns inte längre. Och jag förstår. Men jag förstår ändå inte. Förstår du?
Mycket vackert och tänkvärt.
Tack.
Jag kan inte sätta ord på det som du.
Jag läser och torkar tårar.
Jag kommer aldrig förstå vitsen med döden.
Jag kommer aldrig förstå den alls.
Döden är en jävla skituppfinning.
Ja, ibland är bara himlen smutsigt grå…
Tack för att du skriver så vackert om det svåraste svåra. Jag har själv en egen liten skör såpbubbla att vårda och le emot.
… och det tror jag att du gör utmärkt. De flesta gör verkligen det – och när jag tittar i din blogg förstår jag än mer hur bra du är på att vårda såpbubblor. Tack för din kommentar och leve din såpbubbla.
@ Abbes pappa – tack.
@ Elvira – ja, jag förstår. Och jag tror att det finns något. Kalla det himmel, kalla det elyseiska fält, men något finns. Ingen värld kan vara så värdelös att alla fina bara försvinner. Jag har kvar min mamma, men det var nära att det inte blev så när hon blev sjuk för några år sedan. Då blev orden en tröst när jag pendlade mellan väntrum, kaffemaskin och toaletter. Orden skapade världar och suddade ut gränser mellan fantasi och verklighet och till slut var det i fantasin som mamma var sjuk. I verkligheten dansade hon med älvorna i gryningen. Så är det fortfarande.
@ Stefan och Per T – tack.
@ Fiffi – jag gillar inte döden. Jag kan ibland röras över allt vackert som kommer fram hos de levande när döden drabbar, men döden är inte vacker. Den kanske befriar någon som har ont, men bättre att de levde utan ont, eller hur? När jag sagt farväl till någon jag älskat är inte begravningen vacker, det vackra är livet som finns där och minnena. Att någon dött, det är inte allt vackert. Vi behöver inte den för att älska livet.
Råkade snubbla över din blogg för tio minuter sedan. Nu har jag beställt boken…
Väl skrivet.
Nu är jag ledsen, men lite mer ödmjuk och tacksam över det jag har än innan jag läste…
Det är ett bra köp, gissningsvis kommer du att gråta floder – det gjorde jag – men vilken bra bok.
Så sant.
Otroligt vackert skrivet.
Loba >> Tack.
Någonstans i rymden seglar en myriad skratt som aldrig skrattas bara för att.
Så underbart vackert, så bra. Tack! Och tack Abbepappan för att du länkade, jag har hittat en ny favorit.
Maja – Tack för de snälla orden.