Det är planket där jag satte upp mina sökes/finnes-lappar, mina drömmar, mina mål och sedan intensivt försökte att hålla kvar dem. Fler häftklamrar. Mer tejp. Om jag stod här när det regnade och blåste och höll händerna tryckta mot dem, då skulle de säkerligen inte försvinna.

Varje morgon då, oron över att vakna och bestörtningen när jag såg att ännu en affisch var borta. Kanske ryckt av någon annan drömmare, eller ensamt seglande åt ett annat håll på sin egen frågeteckensvind som inte vet vart den blåser.

Något ytterst litet sorgligt hörn från affischerna som – falskt – proklamerade att jag är hemma nu har alltid gått att hitta inkilade under klamrarna om man kom ihåg att ta med förstoringsglaset för att titta närmare. Alla i olika färger, alla med sin egen historia, alla avslutade utan cliffhanger och möjligheter till nya säsonger.

Ett tag funderade jag på att pilla bort alla klamrar, måla en skuggfärg på planket. Jag skulle förneka min egen förlust, trotsigt låtsas att solen lös på mig när jag inte orkade gå förbi. Jag skulle huka där, ungefär som en troende framför en avgudabild, en fåfäng ritual fylld av hopplöshet. Om jag aldrig såg min egen skugga som bekräftade solen, då skulle jag kunna skylla på att min skugga drunknade i den stora skuggan. Sedan skulle jag kunna fortsätta leva och låta plankets skuggdjup vara min spegelbild.

På sistone har jag låtit planket bero, leva sitt eget liv och bara stå där. Inte som ett sorgens monument över det som flytt, inte som en intäkt över att det är kört – det har bara fått vara ett plank. Mina drömmar och mål har jag istället vikt till papperssvalor och låtit flyga fritt – eller byggt till fantastiska fundament i betong.

Det sitter en lapp där nu, plötsligt satt den där en morgon i veckan. Den är fastsatt med den finaste nål och det finns en miljon vindar som kan slita bort den. Det skrämmer mig inte. Jag behöver inte vaka över den, inte våndas. Den hänger där och jag kan läsa dess lag, följa den och plötsligt se nya kulörer i det som redan är en regnbåge som smittar himlen med glädjefnattsfärger fast det inte ens har regnat.

Lappen är enkel, tydlig och handskriven. Här och nu står det på den. Bara det. Men, det säger allt. Och jag behöver inte vara rädd för att den är borta i morgon, inte så länge jag följer dess lag och väljer att vara här och nu.

Tog en datorfri kväll i går och njöt av livet. Himlen måste uppskattat det, för i morse var den en blandning av det vackraste januari kan uppbåda; ljusblått kompletterades av brandgula stråk och lätt purpurfärgade molntussar med elektriskt rosa undersidor. Fint!

Jag vet inte hur många tusen tweets jag aldrig såg i går kväll, hur många diskussioner, bilder och statusar jag missade att kommentera på Facebook.

Och det spelar ingen roll.

Jag skrev inte en rad i min bok.

Ingen stress över det, ingen känsla av förlorad tid.

Jag hade en fantastisk kväll. Pratade om det viktigaste som finns, lyssnade, skrattade, tänkte efter, resonerade och drack kaffe under en lysande röd neonskylt. När ögonen slöt sig, öppnade sig hjärtat ännu mer och dansade som en vild klätterväxt i min själ, tog över och bara ville fortsätta.

Himlen i dag var som en fristående fortsättning. Ett morgonpiggt mästerverk som gjorde minustecknet på den taskigt underhållna ljusskylten mitt i staden till en lögn. Det fanns värme och förståelse, nyfikenhet som plötsligt bara bubblade fram, det fanns noll minus.

Ett beslut var fattat. Konsensus.

Jag ägnade dagen åt att skriva på ett plan, tänka vidare på ett annat. Det var fantastiskt, att veta att jag måste något annat än det jag trodde, bara för att det inte är ett måste utan en självklarhet. Vimmelkantigt, vindlande och nästan huvudvärksframkallande slet jag. Som en slagen härförare somnade jag efter jobbet, en kort vila utan drömmar – de sparar jag visst till när jag är vaken.

Viljan exploderar. Jag städar bort gammalt damm, vill öppna dörren till allt det nya – allt jag vet att jag längtar till och förtjänar – och gör mig redo att välkomna ett totalt här och nu.

Jag vet. Fortsättning följer …

Några timmar tidigare var IFK en stolpträff från att ramla ur Allsvenskan. Direkt efter slutsignalen slog ett gäng grabbar en gammal man blodig på arenan. Vänner till mig rusade till hans försvar, plötsligt stod alla mot varandra, ängel mot ängel. Hat, mörker, soptunnor flög genom luften och knytnävar sökte ansikten.

Jag satt i hennes sovrum, eller snarare rum – hon bodde i en studentlya på få kvadratmeter – den där natten. Hon hade morgonrock och tofflor (hon var söt), bjöd på te och förklarade att mitt vemod och min sorg var naturliga och nyttiga, de var tillväxt. Jag var en större varelse än dem. Hon ritade och berättade om hur människor är, från lägst till högst, och hur man ska undvika de som är för långt ned.

Var låg min kompisar på skalan? Jag pekade darrande ut dem långt under godkännandet. Deras skratt, alla år av gemensamma upptåg. Plötsligt utbytta mot ett epitet, en fördömande sinnesstämning. Själar reducerade till ett ord, kanske flerstavigt, men ändå – ett ynka ord.

En del av mig ville stanna kvar den natten. Bara förlora mig i henne. Tro på att hennes ord var receptet och hennes nakna kropp medicinen.

Jag gick hem. Det var den mörkaste natten under det mörkaste året. Men, jag gick hem. Jag hukade under en himmel som var en kaosartat ritad mörk fond, stjärnorna osynliga och månen släckt. Det fanns inga moln, bara svärta.

Min närmaste där, i sekten, hon försökte förstärka det några veckor senare. Med darrande fingrar pekade jag ut alla jag sprungit och lekt med i så många år som kassa, värda att lämna. Jag satte namn efter namn på listan över de som skulle bort ur livet. Jag lekte Gud och sa abrakadabra, men jag var inte Gud, inte heller en trollkarl, eller ens en illusionist – endast en spillra.

I lördags skrattade vi som vi gjort så många gånger sedan den mörkaste natten under det mörkaste året. Jag och alla vännerna som skulle bort var samlade – ja, förutom han som avundsjukt kommenterade kalaset från tjänsteresan i Thailand och Midsommarkransens bäste som var just där.

Vi skrattade åt minnen på en förortskrog som nog aldrig hört så många glada skratt på så kort tid förut. Vi åt, drack, snackade och log. Jag tog en taxi hem innan jag blev för full och njöt min färd under en noggrant målad himmel där stjärnorna fnissade och månen dansade can-can.

Om promenaden till henne var ostämda stråkar som undrade vilket instrument de var, då var den här taxiresan ett duggregn av pianotoner. Försiktigt tog de mark och gjorde gott. De svalkade och födde liv.

Det är så långt borta, men det var så nära. Den där mörkaste natten under det mörkaste året kunde förstört 2012 redan 2002. Den var bara ett kan jag stanna här i natt bort …

Jag gick hem. Jag är hemma. Jag är på väg. Jag tar ett steg till. Lycklig.

Nuff said.

Hej, Anjo.

Vi har flyttat. Vi är trötta på att leva ett liv som bara handlar om att se din häck och ditt könsorgan. Vår enda glädje har varit att få tvättas och hänga med de andra kläderna, att i några timmar få sväva fritt, känna torkrummets sunnanvindar smeka oss. Nu har du förvägrat oss även det.

Vi vet att skjortor hängs på galgar och dansar fritt, att strumpor noggrant sträcks ut och får vila på strecken, att t-shirtar tillåts fladdra i takt med lakan och örngott. Vi har sett det. Vi var en del av det syskonskapet. Vi minns hur kläderna utbytte erfarenheter och berättade om vad de såg i den stora vida världen, de som inte, likt oss, var instängda närmast ditt underliv och troget gjorde sitt jobb utan trevlig utsikt.

Vi såg att du mådde allt bättre och drömde om när du skulle köpa din stuga vid havet. Längtade efter att få soltorka och äntligen se solen. Du har hällt sköljmedel i de drömmarna och till och med stulit vår enda fyr i den långa väntans beckmörker.

Vad erbjuder du oss, dina lojala underlivssåtar? Hur tackar du oss, dina mjuka försvarare? Jo, du ger oss en ren pungspark, skulle man kunna säga.

Först genomlider vi en timmes ångestframkallande roterande i en tvättmaskin, sen slängs vi in i en mörk torktumlare och kastas runt tills vi är skåptorra+ och efter det trycks vi ned i en mörk byrålåda i ditt sovrum.

Vi skyddar din häck och låter din manlighet framföras utan skav. Och vad får vi för det? Totalt jävla mörker! 100 procent otacksamhet och förakt.

Read our y-fronts: We won’t cover your ass again.

Glöm att du får se oss igen. Undrar om jeansen kan ta hand om dig lika ömt som vi gjort. Skulle inte tro det.

Arrividerci, ditt kräk.

/Kalsongerna

Jaha, kommando resten av livet alltså …

Kärlek är en vithårig dam med milda ögon och ett lugnt leende. Hon står på en kullerstensgata i Göteborg och väntar på sin make. Mannen kämpar sig över spårvagnsspåren, han går i passgång – vänster krycka, vänster ben; höger krycka, höger ben. Kärleken väntar. De har vandrat tillsammans i många decennier. Vad ont skulle en extra minut på en sådan resa göra?

I mitt sovrum hade Hoppet, Tillförsikten, Framtidstron, Glädjen, Lusten och Kärleken kuddkrig. De skrattade så att väggarna skakade.

Och vet ni vad?

Jag har verkligen inte hjärta att slänga ut dem.

”Ska jag ta din jacka?”

Sorgen nickade, krängde av sig sin grå rock och lämnade över den. De små tänderna i överkäken bet försiktigt i underläppen när Sorgen gick in i mitt vardagsrum, satte sig i soffan, drog upp benen, slog händerna om dem, kurade ihop sig och tittade på en obestämd fläck på väggen.

”Kaffe?”

”Svart”, sa Sorgen.

”Jag vet”, sa jag. ”Du borde prova något annat, men, men …”

Jag gick ut i köket. Jag gick tillbaka. Jag ställde den rykande koppen framför Sorgen. Sorgen nickade till tack, förde koppen till läpparna och drack försiktigt. Kaffet var lite för varmt, det skulle ömma i gommen, det såg jag direkt, men Sorgen sa ingenting. Ibland är den så artig.

”Jag åt lunch med en god vän idag”, sa jag. Sorgen tittade på mig.

”Du har gått ned i vikt. Du ser annorlunda ut.”

”Lustigt, det tyckte min vän också”, sa jag och skrattade till, mina ögon lös upp. Sorgen såg inte det roliga i det, det gör den aldrig.

”Vet du vad min vän sa?” Sorgen skakade på huvudet.

Jag lutade mig framåt. ”Jo, han berättade att många beklagar sorgen, men det är inte sorgen vi borde beklaga, utan förlusten.”

Sorgen lös upp, jag tror i alla fall att den kände ett ögonblicks bekräftelse, och tittade på mig.

”Berättade du det för Förlusten?”

”Jag har inte haft besök av Förlusten”, sa jag.

Sorgen såg förbryllad ut, plockade fram sin iPad och rotade runt på skärmen.

”Förlåt, men jag har gått till fel adress. Måste varit en gammal vana. Tack för kaffet och beklagar.”

”Beklaga inte dig själv”, sa jag och log.

”Jag hittar ut själv”, sa Sorgen. ”Jag har varit här så många gånger förut.”

”För många gånger, men det är okej”, sa jag. ”Ta det inte personligt, okej?”

Den skakade på huvudet, men jag visste att den skulle bära det med sig. Sen krängde den på sig rocken och öppnade dörren mot svalen.

”Ha en bra dag”, sa jag.

”Aldrig”, sa Sorgen. ”Ha en bra dag själv.”

”Alltid”, sa jag.

Vad är det som bor i dina ord, din frustration och ditt sökande? Hur kan jag hjälpa dig hem? Hur kan jag leda dig längs vägarna du visade mig innan jag förstod ett dugg?

Det finns en sorg i din sång, en antydan om flyttfågelns liv. Jag vill öppna din bur, men är så rädd att dina vingar önskar bort.

Vad är det som vaknar i efterdyningarna, morgonens stillhet och eftertänksamheten? Hur kan jag förklara det du bara vet? Hur kan jag låsa upp lyckans fina rum när nyckeln har frågetecknets form?

Det finns ett vemod i dina andetag, en sommar i förtvivlat grått. Jag vill skämta bort det här, men vet att ditt skratt flytt till älvorna.

Vad är det som flyter i din puls, strandhugger och dämmar upp? Hur kan jag lugna dig som är mitt allt? Hur kan jag lova att solen står i zenit när vi räknar nattens stjärnfall?

Det finns ett avslut i din fortsättning, ett växande à dieu. Jag vill stjäla timglasets sand, fast jag vet att den bara flyr ur mina fingrar.

Vad är det du berättar utan ord, försiktigt andas och vankelmodigt antyder? Hur kan jag byta tiden mot nutid? Hur kan jag få dig att inte gråta över din kölapp och förstå att du hinner slå mitt nummer länge än?

Hur som helst, jag försökte tolka den. Jag var en illitterat, dyslektisk, analfabetisk och bokstavstroende drömmare. Det var som om jag läste in för mycket mellan raderna, men aldrig såg den andra sidan av arket. Jag hade läshuvud, men lärde mig aldrig läxan. Jag kunde räkna ut allt, men fick inget att gå ihop och led av total dyskalkyli när det gällde den mest självklara ekvationen, 1+1 = 2.

Jag vandrade i dina skor

Jag såg världen genom dina ögon

Jag försökte passa in

Jag sa alla de rätta sakerna

Jag möblerade som man skulle

Jag läste in mig på trenderna

Jag bjöd på öl och försökte inte för mycket på första dejten

Jag sopsorterade bort mig själv innan jag brutit min egen förpackning

Det är definitivt så att livet alldeles för länge var ett besök på ett nedlagt nöjesfält där jag löste åk-så-mycket-jag-vill-pass till ekorrhjulet, dal-o-dal-banan, väderkvarnsfäktningen och det kombinerade spök- och spegelhuset. Den där oattraktionen där min spegelbild inte syntes och jag skrämdes att rassla med kedjor för att döva den för tydliga tystnaden när jag såg att det inte fanns något att se.

Hur som helst, det bästa sättet att mota påminnelsen av den verkliga tillvaron i en sådan värld var att käka placebosockervadd, snurra på filosofihjulet, slå ned alla varianter av mitt rätta jag som dök upp på banka-idioten-banan och ljuga om allt så att alla utom jag trodde på det.

Jag såg igenom lögnerna och förstärkte dem

Jag lät dig vampyrsuga i dig mitt intellekt

Jag knarkade baksidan av myntet i 25-öresfilosofins värld

Jag låtsades att jag var jag och var verkligen inte

Jag flydde från ingenting och var trygg i tomheten

Jag dansade regndans så fort solen kröp fram

Jag lät dig tro att jag förstod sanningen

Jag var Törnrosa och försåtsminerade buskarna runt min egen viloplats

I dag går jag av spårvagnen utan tyngd och när jag tittar mig omkring är jag lugn. Efter alla år när jag aldrig lät himlen följa med mig hem går vi hand i hand. Hon är fylld av stjärnor och med morgondagen i bakfickan. Jag är fylld av lugn vildhet, förväntan, förvissning och förlossning i varje andetag. I ryggsäcken växer romanen, nästan utan att jag öppnar datorn. Närmast hjärtat glöder anteckningsboken, älskad av min själ och given näring av mina skriftställande fingrars dansande tolkning av vad än mina sinnen ser.

Hur som helst, jag skriver i presens och futurum – välter bläckhornet och skrattar lyckligt när tiden blandas i en stor flod; den far hit, den far dit, den rinner här och nu. Och jag viker en båt av ett gammalt blad i boken, en inköpslista som är lika skräpmatsfattig som magen är rik på en bra känsla, och seglar iväg och rätt på mitt ständigt självskrivande hav.

Jag dricker mitt kaffe alldeles för sent men kan sova ändå

Jag är aldrig så stressad att jag inte hinner se en gräsand i ögonen

Jag är 39 år, men också 5 år och möter båda mig själv i den stora romanen

Jag är inte min yrkesposition utan min högst egna person

Jag kramar inte min kudde av ensam saknad utan för att det är skönt

Jag ser alla träden och kan via plockepinn skapa en fantastisk skog

Jag förstår alla färger i det minsta ordet skrivet med blyerts på ett vitt ark

Jag är hemma i mig själv