Ett ensamt barn

Upp med handen om du någon gång varit liten.

Nicka om du varit liten och rädd och önskat att du kunde få en kram av din mamma, pappa, nallebjörn eller snuttefilt.

Säg ja om du någon gång som barn gömde dig, hade ont i magen, var orolig och grät för att du kände dig ensam och vilse.

Va? Räckte alla upp handen? Nickade alla? Sa alla ja?

Ja, men hur kan då så många kommuner säga nej till ensamkommande flyktingbarn?

Jag tar till flaskan…

Det finns inget annat att göra. Jag får ta till flaskan. Annars blir det här olidligt. Fan, om jag inte har någon hemma. Stället stänger ju två på lördagar. Ah, där. Vilken tur. Jag hade en skvätt kvar. Då kör vi. Skit i om jag blir på örat.

Jag tar nog en tia direkt. En tia …revaxör.

Vaccineringsröta?

Jag läser i dag att politiker går före i vaccinationskön.

Jag tycker det är helt rätt. Varför vaccinera små värnlösa barn, som ändå inte tillför samhällsekonomin något och kanske växer upp och blir busar? Varför satsa pengar på skröpliga pensionärer som efter 50 års slit med att bygga upp det här landet nu har mage att kräva både pension och vaccination? Varför bry sig om sjuka människor i riskgrupper som inte kan göra något åt situationen?

Nej, fortsätt att satsa på de som verkligen utvecklar Sverige. Här är en lista över människor och grupper som verkligen borde vaccineras bums.

1. Journalister. Vad vore vi utan Aftonbladets och Expressens sanningar? Rädda murvlarna.
2. Ståuppkomiker. De är ju så otroligt roliga. Särskilt Måns Möller.
3. Tomas Ledin. Utan Tomas ingen sommar.
4. Marcus Birro. Om inte han vaccineras snart kommer han att gorma om vaccinationshat och det orkar jag inte med.
5. Alla runt Stureplan. De är Sveriges viktigaste medborgare. Nuff said.
6. MC-gängen. Folk som är proaktiva och tar för sig behöver vi fler av i Sverige.
7. Fackpamparna. Skit i medlemmarna, utan pamparna stannar facket.
8. Börsmäklarna. Hur det än går för gemene man så tjänar de massor av pengar – såna övermänniskor får vi inte förlora.
9. Pernilla Wahlgren. Hon är så underbar i alla reklamfilmer. Rädda Nilla!
10. P-lisor. Om folk dör i tusental måste någon lappa alla kvarglömda bilar.
11. Pedofiler. Vi kan inte satsa på barnen, låt oss istället rädda de som ger sig på barnen.
12. Programledarna i Förkväll. Motivering överflödig, vi vill ha Bettan kvar.
13. Svenska Fotbollförbundet. För att de är genier som måste leva för evigt.
14. Gänget bakom Västtrafiks nya biljettsystem. Folk som tänker annorlunda och skiter i vad folk tycker behövs alltid.
15. ICA-Stig. Han är lika betrodd som president Bartlett i Vita Huset. Rädda Stig (och Jerry).
16. Leif Silbersky. Tja, mest för att det vore kul för honom om han vann någon gång.
17. Jan Guillou. Rädda konungen, rädda konungen.
18. Försäkringsutredare. Oj, det blir många dödsbon att leta kryphål i, här behövs resurser.
19. Göteborgare. Kan Sverige ens fungera hjälpligt utan ordvitsar?
20. Christina Schollin. Som tack för att hon gav världen Pernilla Wahlgren.

Tack för ordet.

November

Den första snön föll i morse. Den landade aldrig. Orutinerat nog gav den sig ut i sällskap med höstregnet och det finns fan inget tuffare än regnet i den här staden.

Möjligen med undantag för vinden. Motvinden som mötte mig i dag var portad i Sibirien och skickade en kuslig signal om att den där tjocka vinterjackan borde nog köpas nu.

Folk köpte kaffe överallt de kom åt, mest för att värma frusna händer. Fiskmåsarna såg mer ut som förortsbusar som sovit ute än mäktiga fåglar. Duvorna ska vi inte tala om.

I Brunnsparken, som inte riktigt lever upp till sitt mysiga namn, stod flyttalkisarna och väntade på spritångorna som skulle föra dem till sydligare systembolag. Folk som gick av spårvagnarna ångrade sig i steget och åtskilliga åkte varv efter varv med vagnen och jobbade utanför kontoret så att säga.

På min byrå hade söta byråhunden Emmi både jacka och halsduk. Otroligt bedårande.

Ett gäng frusna arbetare gjorde åkarbrasor och sen brasor av intet ont anande åkare som levererade varor till hotell och butiker.

När jag gick hem var det så mörkt att min reflex blev mörkrädd och ville gömma sig i min innerficka. Enligt min telefon går solen nästa gång upp kl. 8.09 …den 2 mars.

Alla trädens löv hade samlats i gul-orange-bruna mobbar som virvlade längs trottoarerna och letade efter grankottar att spöa upp.

Det är november. Jag fryser.

Google idag

Startsidan på google kommer ALDRIG att bli vackrare än idag.

Nuff said.

Förlust

Det som var är borta. Tomheten igår var total. Jag ville nog älta det. Ville försöka mig på en seriös dos av men, tänk om …

Det gick fullständigt åt helvete. Jag stängde bara av det i dag. Lät blickarna förklara att jag inte tänkte snacka om det. Alls. Sket i gårdagens suckar över playmobilpoliser, de drakoniska avspärrningarna och den märkliga spänningen som låg i luften. Förvandlade planer på en lång drapa till ett hopknycklat tankedokument och brände det.

Jag har känt det förr och kände det igen. Något är förlorat. Trots att det här är jag. Trots färgerna, glädjen och sorgen i att vara där. Trots att det finns i mitt blod. Jag kan inte sätta fingret på det, men det är inte som förr. Kanske är min skalle för upptagen med annat för att ha plats för det, kanske är jag bara en annan.

Nya projekt idag. Bra ord med vackra vännen i Långtbortistan som hade en jobbig stund. Ett coolt inköp. Ett annat på väg med paket. Ledord: mytologi.

Och, jag mår bättre. Förlusterna är färdiga nu. Det stack till igår, jag var ett blödande sår i oktober. Men, det är tillförsikt i kroppen i dag.

I morgon ska jag hämta medicinen som doktorn fixade. Skriva om det som bidrar till att mitt liv är en bergodalbana. Och jag ska cykla.

Dags att vinna.

 

Kaffemaskin på två ben

Tänkte vara tidigt på jobbet idag. Glömde sätta klockan. Vaknade 7.20. Fem minuter senare ringde min kollega som jag skulle möta. Han var där. Och hade glömt nycklarna.

Dusch. Trött. Och där tappade jag vaxet, men parerade det och viftade samtidigt ned tvålen och näsdropparna i golvet. Tvålflaskan var av plast. Det var inte näsdropparna. Ned på alla fyra. Plocka glas. Torka utspilld vätska.

Kanon. Mjölken slut i kylen. Det får bli frukost på stan.

Ah, äntligen på plats. God latte. Men, nej – jag är på väg att få en hostattack. Stäng munnen, stäng munnen. Men, någonstans måste kaffet ta vägen?

… och så står jag där med kaffe latte rinnande ur näsborrarna. En kaffemaskin på två ben.

Det svider och mitt snor har fått en ny färg.

Jävla skitmorgon!

Rosa band och annat

I morse såg jag en man med rosa band på kavajslaget och en cigg i handen. Han var alltså mot bröstcancer och för lungcancer.

Det är märkligt, men jag ser såna människor varje år – och varje gång känns det märkligt och ironiskt.

I dag såg jag också något annat. Det var en man som hade en massa prylar och pins. Jag frågade vad det här var och han pekade på kavajen:

”Det här är rosa bandet, för jag stöder kampen mot bröstcancer. Sen har jag en kul snopp på andra slaget för jag vill hjälpa till i kampen mot prostatacancer. Jag har en brun boll på magen för jag är emot tjocktarmscancer. Dessutom har jag en chockrosa Einsteindocka som reflex för jag stöttar forskningen mot hjärncancer, en lila tjock tant som visar att jag är emot strupcancer, en bruten cigarettnål som visar hur mycket jag avskyr lungcancer, ett benrangel som gör tummen upp är mitt sätt att visa mitt stöd i kampen mot skelettcancer och det där draculaörhänget i örat är till stöd för forskningen mot blodcancer. Sen har jag en sol-med-solglasögon-knapp som är till stöd för hudcancerkampen och ett sött halsband med två små barn som är mitt sätt att säga – utrota barncancern. Den här kostcirkeln som jag har som byxknapp är till stöd för forskningen mot magsäckscancer och den tomma snusdosan som jag har på mitt armband är ett tydligt budskap om att stoppa cancer i munhålan.”

Han förklarade för mig att det finns över 200 typer av cancer och att alla behöver stoppas. Jag nickade och tog med mig den tanken. Sen gick jag på match och såg den hemska, men tydliga filmen där det är fyra stolar och tre barn. I en familj av fyra händer det otänkbara, var budskapet från Barncancerfonden.

Det fanns bara en sak att göra. Jag gick hem och bestämde mig för att bli vän för livet.

200 former. Ingen är på något sätt godartad. Hjälp till du också.

Om jag var chef

För ett litet tag sedan var jag hos en organisation som nog kan betecknas som lite fin i kanten. Jag var då tvungen att låna herrarnas för att kasta vatten och en sak slog mig när jag öppnade locket till den store vite fadern.

Om jag blir anställande chef någon kommer det att låta så här:

”Ja, du verkar ha de rätta kvalifikationerna. Åh, Sorbonne, Yale, MIT och Harvard. Utmärkt, utmärkt. Du är 27, har 30 års erfarenhet, är rutinerad och nyfiken som ett nyfött barn. Du kan ha många bollar i luften och snubblar inte på stresströskeln. En stark individualist som alltid sätter laget först, men vill bli en starkt lysande stjärna. Dina dåliga sidor slipper vi se och blaha, blaha, blaha … Ja, det låter bra. Du verkar vara rätt person för oss, men vet du vad det här är?”

Och så skulle jag ställa en toalettborste på bordet.

Högst troligen hade den jobbsökande svarat just det och då hade jag tagit med honom/henne till företagets toaletter och bett personen att förevisa hur nämnd attiralj används och med högst 40 ord beskriva när en sådan borste ska användas.

Jag tror att många organisationer borde införa det här som ett test innan de anställer folk. Det hade gjort tillvaron lite mindre brun för oss andra.

Teliapostludium

I fredags ondgjorde jag mig över och offentliggjorde en dialog jag haft med Telia. Inom fyra timmar hörde Telia av sig och ville få min syn på saken. Nästa arbetsdag var ärendet löst och jag fick kompensation för strulet.

Så, i rättvisans namn – snygg räddning, Telia. Ni har givit mig min tro på mänskligheten åter – och min tro på kraften i den här bloggen har stärkts.

Nästa mål är att övertyga tomten om att ge mig allt jag önskar i julklapp via ett och annat blogginlägg.

Här tänker jag dock också använda en privatdeckare som har en del bilder på tomten ihop med Lucia och hennes tärnor. Låt mig bara säga så här, Santa. Det är inte där stjärngossehatten ska sitta!