… så skulle jag köpa en elektrisk massagerullstol till min ömma moder.
… och slänga in en bra slant till yngsta systern så att hon fick en startplåt till att komma in på bostadsmarknaden.
… sen hade jag handlat kakmonsterkläder för resten av pengarna.
Igår
Oro när jag läser rubrik om vidrigheter
Precis där den bästa bor
Några ögonblick av
Tänk om, det kan väl inte
Men det var inte om henne
Pulsen sjönk i några sekunder
Sen steg den igen
Det var fortfarande lika vidrigt
Nu var jag inte orolig
Bara arg, ledsen och vansinnig
Hur kan någon stjäla
En annans ljus
Och lust
Med våld
Jag kan aldrig förstå det
Bara förakta
Och skämmas över att jag
Räknas till samma sorts varelse
Som dessa omänniskor
Kom hit och hälsa på, brorsan.
Ska jag komma hem med glass och skvallertidningar?
Jag dyker upp på te ikväll.
Jag saknar ditt sällskap, vi får träffas nu.
Vi måste ses och snacka snart, det här duger inte.
Tänker på dig.
…
Vad ska jag säga? Jag är deppig, det tar ett bra tag att ta mig ur det här, tror jag. Mycket tankar, vackert bitter musik (My Morning Jacket, Woven Hand, 10000 Maniacs och nya favoriten Songs of Green Pheasant) och lite ont om glada miner.
MEN, jag är omgiven av diamanter. Fina, oförstörda och gnistrande diamanter. Min familj – Cosa Nostra – och mina vänner. De bästa i hela vida världen – oavsett om de hör hemma i Prästgårdsängen eller på Riddarholmen.
Dessutom har jag 70 sköna människor runt mig som gör mina Dolly Parton-timmar mer än uthärdliga.
Tack – ni gör det lättare för även den här kolbiten att bli en diamant en dag.
Om jag reser mig
Och du sitter kvar
Ses vi mer eller mindre då?
Om jag lägger upp rutten
Är jag då rutten
Om jag seglar utan dig?
Jag vill resa bort ett tag
Och aldrig komma tillbaks
Vill inte ha retur, bara tur
Jag vill följa en karta
Med gränslösa gränser
Som du tror är skyttegravar
Och vid slutet på allmän väg
Far jag vidare i en leksaksbil
Du svär för att du inte kommer längre
Jag måste resa
Mig
Upp
Gårdagen tillbringades i Skara, eftersom brorsonen Lucas döptes. Tre saker är värda att notera från tillställningen.
Egentligen fyra, men jag väljer att bortse från min sedvanliga upptäckt att effekten av dussintalet småungar i en lokal är exakt densamma som om du skjuter sönder en bikupa med hagelbössa.
Nåväl, åter till listan.
1. Alla dop borde äga rum i kyrkor som är minst tusen år gamla. Skara domkyrka är fantastiskt vacker.
2. Alla dop borde dessutom avslutas med temat till Stjärnornas Krig på orgel.
3. Alla dop borde absolut innehålla skönsång à la min lillasyster Hannas. Tyvärr är kameramannen en katastrof, men det här är vackert ändå:
Minns du när vi åkte på matcher ihop
Fulla småttingar på bolaget i Laxå
Masspsykotisk pissepaus i Malmö
Vitsippsmassaker i Växjö
Den oändliga hemresan från Solna
Du vet när B sprayade ned en mack
Hur fan kan man köpa en sprayburk
Skaka den i kassan
Och spraya ned fasaden
Jag tror de ringde polisen redan innan han betalade
Minns du när vi hjälpte till att bygga om Gamla Ullevi
(ja, alltså den som numera är riven)
Vi åkte i din morfars amazon
Det var vinter
Vi var grabbarna från vår gata
Det skulle vara för evigt
Senast vi sågs var när jag fyllde 30
En polare sprängde en bag-in-box
En annan trodde att jag var avundsjuk
När han stötte otroligt misslyckat på mitt sällskap
Nu
Fotbollen är ett minne
Inget är som förr efter dödsfallen och de mörka åren
Skilsmässor och separationer ligger närmare på tidslinjen
Vi har bytt jobb och liv
Minns de som dött
Och de som är ledsna skuggor
Vi pratar om vänner som lurats
Och korpfotboll
Sju år har gått
Du föll från ett tak en gång
De hittade en hjärntumör och tog bort den
En mc-olycka knäckte din nacke och bröt din rygg
Men, du står upp än
Jag är så glad att du lever, min vän.
Det tar inte sju år till nästa gång
Det är lugn och ro. Brorsbarnen cyklar runt, runt, runt, kör i vattenpölar och har det bra. Ibland kraschar den yngre, men verkar mest såra självkänslan. Mandy dumpar stenar i mitt knä och säger att det är diamanter. Ludde och jag kollar på grodor. Sen ljuger jag som vanligt en massa, försöker hypnotisera dem med tepåsar och är farbror knäppskalle som alltid – min lott här i livet, tycks det mig.
Grannen kommer förbi. Han är väldigt krökt. En gång var han rakryggad och spelade boll i vår trädgård. Då sprang han rätt in i en uppspänd tvättlina. Det var inte kul …för honom.
Jag vadar genom föräldrarnas tidningshögar. Mycket lantliv, mycket hus – och dessutom Markbladet. Det är en hysteriskt kul tidning. Att läsa annonserna och reportagen, för att inte tala om insändarna, får mig att undra hur mycket världen kan förändras på 38 minuters bussfärd från Göteborg.
Ormvråken svarar inte. Den fortsätter bara med sitt ki-ää, där den cirklar ovanför fälten. Om Karmas lag existerar vill jag bli en ormvråk nästa gång. Tänk att få smekas runt av sommarvindarna och bara titta på det öppna landskapet nedanför. Sämre kan man ha det.
Och jag har mer och mer skrivlust. I den här takten blir det livat värre när höstsäsongen drar igång…
Jag drog på mig blåbyxorna i morse och det sa bara pang av upphetsning – som det alltid gör när jag får på mig mina jobbarbrallor. Plötsligt talade jag i snickartungor:
Hanababala-tvåtumfyra-halleluja-bafalammafala-trall-lalalala-skruv-hallebalala.
Efter att ha hällt kallt vatten i ansiktet och mässat jag är copywriter, jag är copywriter sjönk pulsen och jag kunde fortsätta.
Jag kryddade med en reflexväst, stenhårda glasögon, byggarkepsen och dundrade ut till föräldrarna. Jag tror på fullt allvar att mamma nästan dog av skratt. Så här såg dagens outfit ut:
digger king
Hur som helst. När skratten dött ut vidtog ett otroligt grävande. Det ska byggas altan – och numera bygger jag altaner oftare än jag går på dejt, så naturligtvis var jag en centralfigur.
Mitt uppdrag var att gräva bort några tusen ton jord, så att vi kunde placera plintar i hålen. Det tog ett tag. Sen stoppade brorsan ned plintarna och förklarade att vi skulle fylla igen hålen igen.
Det som tog fyra timmar upp skyfflades ned på en nanosekund. Smärtan i mina nävar var inget mot den i mitt hjärta. Mina vackra hål var nu hål i min själ och igenfyllda på Hulta.
Men, det kommer att bli en bra altan och snart blev jag glad igen. Vägverket tittade nämligen förbi. De gillade min atletiska grävstil och ville ha mig som modell på alla framtida vägarbetsskyltar. Så, nästa gång ni ser ett vägarbete – då är det min muskellösa kropp som är avbildad. Den kommer för övrigt att tryckas i fyrfärg + en femte färg för att verkligen avbilda reflexvästen på bästa sätt…
Avslutningsvis. Jag fick en alldeles egen tumstock (jag ska hedra den, pappa) och så drog vi alla roliga vitsar som finns i byggbranschen:
Kul bransch. Hur som, nu är jag åter bakom skrivpulpeten och räknar kallt med blåsor i händerna i morgon. Vi bortskämda reklamare är inte vana vid hederligt grovarbete.
Än en gång har bloggvärldsbloggen frestat med ett häftigt ämne. Förra gången var det Gud, nu handlar det om något som är minst lika stort – mamma.
Låt mig berätta en historia. Det är en mörk höst, på mer än ett sätt. Jag har gått mer vilse än någonsin förr. Min mobil är avstängd, precis som jag är.
Det är kväll, jag slår på den, och meddelandena är intensiva. Mamma har fått en stroke. Jag och CL åker genom staden, hon skjutsar, jag berättar inte. Vi pratar om annat, jag håller masken. Sen, en vansinnesfärd till Sahlgrenska med brorsan. Vi tar kurvor på två hjul. Familjen strömmar till. En bokar flyg i Milano, en vänder nästan en buss i Småland. Slangar. Maskiner. Overklighet. Hopp. Ångest. Tårar. Varuautomatspromenader. Äckligt kaffe för att fördriva tiden.
Samma höst. Dagliga färder till Högsbo. Prat. Försök att kommunicera. Vi plåtar varandra och kämpar. Varje gång jag åker hem vill hjärtat ge upp och dra åt helvete när jag ser henne vinka sorgset.
Snart jul. Jag, en julaftonsfascist, har vaknat. De som är döda förstår inte sorgen över en mammas sjukdom och tycker att det kanske är hennes tur. De förstår inte hur jag gillar julen och undrar om jag inte vuxit ifrån den. Jag tittar, för första gången på länge, och ser deras otillräcklighet. Hon vet inte det, men min mammas sjukdom har fört mig hem igen. Just då är det världens klenaste tröst.
Jul. Den konstigaste, värsta och bästa. Vi bygger om ett hus. Säng på undervåningen. Mamma kommer hem. Tårar. Skratt. Julklappspapper. För mycket skinka och julmustkittlingar i näsan. Nästan som vanligt.
Nu. Flera år senare. Mamma ringer ibland. Det tar sin lilla tid, men jag har all tid i världen. Afasi är ett ord som är lätt att uttala, om man inte har det. Vi skrattar som fan åt feltolkningar, ibland är det frustrerande och hon suckar.
Inget blir som förr igen. Men hon är en jävel på boule. Hon simmar, åker på utflykter, promenerar och är full av liv.
Hon plockar ibland fram boken Kära Mamma som jag köpte. Bröstklump.
Stroke är jävla skit. Så många gånger har jag tänkt, om bara inte … Men, det är som det är. Det finns oerhört mycket sorg, tankar om hur orättvist det är att hon drabbades, ledsamhet och ilska i ena vågskålen. Ändå är det sorgsna en liten, liten fjäder, för i andra skålen ligger glädjen över att mamma finns kvar och den väger alltid tyngst.
Jag brukar säga att mamma aldrig blev sjuk. Det tråkiga är en fantasi. I verkligheten dansar hon med de andra älvorna i morgondimman strax bortom vårt fina, röda hus på landet.
Hon har fött åtta barn. Hon och pappa – låt oss inte glömma honom, han är värd några tecken (understatement of the year) har skapat en stor, vild och fantastisk familj.
Hon är helt enkelt bäst.
Vi skrattar som små barn, min älskade vän och jag. Syster och bror, dryckeskompanjer, två själar som är rädda för asiatiska toaletter.
Takterrass, fräckheter till en rufsig copywriter (jag heter vad du vill, säger hon) och sen en oväntat god spansk runda.
Vi rör vid svärtan. Våra egna moln och andras oväder. Vi pratar om C, om oroshjärtat H, om andra och aldrig glömda. Och jag inser att jag aldrig förstår mörkret fullt ut. Vad är det som sliter ut all längtan och allt hopp ur dem?
Vad är det som dödar de vackra pojkar de var? C som alltid skrattade och H som var en jävel på att sparka boll. De ska inte vara döda. C ska vara en retsticka och H ska spela oskyldig minigolf i Borgholm.
Jag önskar att de kunde förklara så att jag förstod. Antingen med ord eller med en tavla målade i deras kulörer och ångest.
Jag förstår verkligen inte. Jag önskar jag gjorde det.
Men, det är sommar i kväll. Vi är inte alltid glada. Vi sover ensamma mot vår vilja. Trots att hon är vacker som fan. Trots att jag också är det. Men, vi lever och kvällen är en palett. Lite svärta. Lite solgult. Lite stjärnfärger. Mycket guld.
Buss 60. Inte ens mörkt. Gamlingar åker hem tidigt. Men, fan vet om vi inte kommer att leva för evigt, ändå…
