Gainomax

Jag har sett reklamfilmen rätt många gånger – bananer är för apor, förklarar Gainomax. Istället ska man dricka Gainomax för att återhämta sig.

Vackert så, men i nästa reklamfilm kanske ni kan lägga till att när man byter från bananer till Gainomax kan man inte fortsätta slänga skalet, eller i det här fallet kartongen.

Igår, på vägen till kontoret, såg jag inte mindre än fem tillplattade Gainomax på trottoaren var som helst.

Så, grattis Gainomax. Ni har fått aporna att sluta äta bananer. Kan ni nu lära dem vad en papperskorg är, så blir världen lite, lite finare.

Skäl att minska

”Nämen, hej. Ska du till gymmet, Anjo?”

”Ja, nu ska fläsket bort.”

”Varför det? Försöker du imponera på en tjej?”

”Nej, kärlek har överseende med dylika defekter.”

”Aha, är det av hälsoskäl?”

”Nej, men jag har en kakmonstertröja hemma och nu ser det ut som om han fått dubbelhaka – och det duger inte.”

Munchträning på gymmet

Det är lätt att känna sig som varelsen i Munchs berömda målning efter ett hårt träningspass.

Jag värmde upp på cykeln och där visas distans och – trodde jag – kaloriförbränning. Men, den räknade nedåt och visade sig vara mitt hopp om att överleva i procent. Jag hoppade av cykeln på 1.

Fria vikter, fångad Andreas. I spegeln en plågad och svettig man. Jag kände en sådan sympati för honom. Ta av dig kepsen och sätt dig under trädet, så ska jag bjuda dig på iskall Pommac och läsa en saga för dig. Sen insåg jag att jag tittade på mig själv och tappade vikterna.

De funktionella maskinerna till dysfunktionell träningsnarkoman. Andreas drar som han vill, men i huvudet står det still. Vem uppfann egentligen triceps? Det är extremt meningslöst att få ont där.

Sen magträning. 45 vanliga sit-ups, 30 sneda, 45 vanliga på boll och sen rövlyft. Men, vänta nu. Bollen som jag lade undan är på väg att studsa tillbaka. Nej, den studsar inte, den skakar av skratt. Corebollen skrattar åt mig.

”Sluta”, ber jag. Den fortsätter att skratta, ett studsande skratt. Det brister för mig. Jag hämtar en kettlebell och bara slår, slår, slår tills corebollen slutar skratta med ett pysande.

Jag avslutar med att köra lite crosstrainer och tänker hur mycket jag önskar att jag var Juha Mieto. Försent kommer jag på att jag hade en önskan kvar sen jag hittade en ande i en flaska i går morse. Jag förvandlas till en skäggig finne som bara nästan kommer att komma ikapp Thomas Wassberg och för alltid är ihågkommen som nummer två.

I dag är det återhämtning och vila. Det behövs.

Djungelspinning

Är det 30 grader ute kan det inte vara en dålig idé att spinna, för inte kan det väl vara varmare i salen?

Svaret på den frågan går att vrida ur min tröja.

Det var fullt i salen, nio människor; åtta schimpanser; sex lemurer och en noshörning.

Aporna tjatade och försökte plocka loppor, men hittade bara gråa hår hos mig, vilket fick dem att rågarva. Lemurerna satt mest upp och tittade sig omkring, spejande och skraja, trots att jag lovade att det inte fanns några varaner och kapkobror i närheten. Värst var dock noshörningen. När vi stretchade och andades in, drog den in all luft i salen. Hade inte fröken Anna lyckats flämta andas ut hade vi dött hela gänget. Grymt otrevligt.

Sen frågade noshörningen om det måhända fanns yogaklasser för rätt orörliga djur och de ska visst starta en sådan i höst. Det låter som något för mig, flikade jag in. Enligt fröken kanske jag borde gå intropasset till den kursen några gånger.

I övrigt – ett strålande pass. Anna är topps, och får en att orka – även när det är tropiskt varmt. Jag har nu genomfört ett äkta hattrick – löpning i lördags, styrka i går och spinning i dag. I morgon ska jag belöna mig genom att skratta mig löjlig tillsammans med Polly Pretty Pants. Lovely. Mine’s a bitter…

Lätta fötter och tungt huvud

Löppasset i dag gick förbluffande bra. Okej, det lär dröja innan folk tror mig när jag säger att jag är kenyan, men jag tog mig runt hela åttan utan några tankar på att stanna.

Skatås var helt sagolikt vackert den här morgonen. Solen portionerade ut sig lagom mycket mellan träden. Det var vindstilla. Ljudlöst. Men, ändå så fullt av liv.

Och skorna var rymdskepp som fick mig att flyga fram. Jag hade coola löparbrillor också, så jag såg ut som de där ödlorna i V (fast, jag sprang förstås inte i brandgul overall).

Efter det har det varit huvudvärksdag.

Jag har druckit så mycket vatten att jag nästan drunknat inombords, men det har bonkat lite ändå. Kanske är det alla tankar som slåss med utmattningen som kommer av att springa 0,1895 marathonlopp.

Just nu har jag ett datum som rusar mot mig. En absolut deadline. Det är en rätt fräck sådan, men den kommer lite för snabbt.

Jag ligger efter, och det gör mig förbannad. Jag vet varför och är arg på mig själv (mest) och några andra (lite mindre, men inte så lite). Nu är det bara att borra ned skallen, ta på författarmössan, tafsa på tangenterna och köra.

Super-L fyller år i morgon. Spontant kalas i kväll och jag får säga nej. Ingen öl i solen, bara tecken på skärmen. Grymt orättvist, men deadlines är deadlines.

Jag behöver lite treo tror jag. Det här blir en låååååååååååååååååång natt.

Vackert, trots träningsskorna på

Solen slösade ljus över Göteborg idag. Det är väldigt vackert nästan överallt då. Fasader, torn, träd och stolpar får liksom skarpare konturer och ramas in av en så blå, blå himmel. Något enstaka moln undrade var alla kompisar var, annars var det väldigt mycket sommar.

En vacker syn sådana dagar är de med små skor. De stapplar fram, men frågan är om inte varje litet steg de tar är ett större steg för människan än Armstrongs månskutt. Alternativt sitter de med mamma och pappa på en pizzeria och tittar storögt på en – i ärlighetens namn väldigt ful – plastduk och tycker förmodligen att det här, med deras mått mätt, är en trestjärnig restaurang.

Jag gillar att bli sisådär 35 yngre så fort det går och i dag var det med en tvåårings iver jag kastade mig ut i Skatås. Lyckligtvis med en något mer uthållig löparkropp, även om jag var lite rädd för att bli förbisprungen av de yngre träden.

Skatås är ett paradis. En solig dag ryms här så många skuggor som skvallrar om just hur mycket sol det faktiskt finns. Varje rotvälta är en historia. Varje stig är en passage till en fantasivärld. Alla du möter lever.

Det är vackert, trots att löparskorna sitter på fötterna. Trots att jag flåsar och andas tungt är jag lättare än normalt. Det är som om någon stängt in bra luft här och den tar över mig.

Jag springer förbi en liten strand där de säljer glass dagar som den här. En ivrig vandrare av nyare årsmodell stoppas innan han kan kasta sig i böljorna. Små cyklister får mig att väja, så att jag halvt om halvt rasar ned en bit. Syjuntan tycker att klippsittande är bättre än tygklippande. Grillarna är kanske engångs, men dofterna är samma som alla andra bra somrar.

Och plötsligt är jag i mål. Harmoni. Hur mår ni?

1, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10 …and out

Det har ju varit en trend med tv-program på temat I survived a japanese tv-show. Nu har jag ett nytt uppslag: I survived Jim and Linda’s Army Camp.

Strax efter sju i kväll tog Army Campen slut. Den inleddes för några veckor sedan med en nära döden-dag, då det blev pinsamt uppenbart att jag inte löptränat på ett bra tag. I dag, efter tio pass, avslutades den med en rätt elak radda uppförsbackar.

Men, det gick bättre och bättre. Jag är inte på samma planet som Andrea när det gäller löpsteg och har lite mer barlast än de flesta, men det tog sig mer och mer.

Överlag – en grymt bra kurs. Jim och Linda är toppen, Skatås oerhört vackert och gänget som tränat ihop i fem veckor är bra människor. Nu pratar man inte så mycket, på grund av att man hämtar andan, men de är bra och vem vet – vi kanske ses på fler camper. Det är inte otroligt att jag gör om det, men då ska jag nog ha en bättre grundfysik – det får bli sommarens utmaning. Det och romanen. Och den engelska novellen.

Jag är trött i benen, det vankas spikmatta strax, men jag är nöjd. Väldigt nöjd. Jag är inte i form, men jag är inte helt ur form längre. Kan bli nakenbad i Poseiden framåt augusti, kanske…

Buttercastle boys vann!

Del nio av Army Camp. Skatås, klockan är strax efter aderton. Vi är uppdelade i par. En gör en konstig övning, den andre rushar. Sedan byter vi. Och när vi är klara gör vi samma sak igen.

När jag når mållinjen spricker min brors granitfasad i ett leende större än livet självt. Jag är först. Vi vinner ett heat. Herregud, vi vinner ett heat.

Vi vinner
Bröderna från Smörslottsgatan vinner
The Buttercastle Boys vinner
Duon som får Batman och Robin verka odynamiska vinner
Mamma Johanssons pojkar vinner

Min lillebror vinner
Snickaren som inte jobbar på ackord vinner
Byggbranschens egen il ciclone vinner
Hantverkaren från Haga som alltid levererar vinner

Jag vinner
Olskrokens OS-hopp vinner
Copywritern som springer snabbare än han skriver slogans vinner
Den vite Usain Bolt vinner
Jag vinner

Resten av passet gick förvånansvärt bra, det tar sig verkligen. Okej, några dopp i Styx blev det. Jag halkade på ett bananskal och ramlade ner i Dantes Inferno. Dessutom är idioten med sju stopp i uppförsbacke precis vad namnet antyder.

Men, strunt i det i kväll. Segern var så söt att det doftade håning när vi gick mot bilen. Det här utvecklade sig till ett familjeepos som får den siste mohikanen att verka meningslös. För första gången sedan Paddingtons döpte oss till The Boddington Brothers (24 öl och två mat på en söndag när vi gick igenom brorsans bokföring) nådde vi legendstatus.

Vi delade broderligt på en kexchoklad och log hela vägen till parkeringen. Lärkorna skrev nya sånger om oss. Skatås indianstammar skickade röksignaler. Träden bugade sig för oss där vi gick. Igelkottar erbjöd sig att ge oss fotmassage. Björkarna skakade på sig och lät oss vandra i ett regn av löv, fast de var guldpläterade. Svalorna flög till våra föräldrars hus för att bringa dem det lyckliga budskapet.

Det var fantastiskt helt enkelt. Vi vann ett heat. Nu gråter jag.

Glädjetårar.

Army Camp med Morrissey

Märkligt nog stod Morrissey och väntade på mig när jag kom till Skatås tidigare i kväll. Han såg på mig med den där ledsna Mozblicken, tog fram en packe liljor, använde dem som mikrofon och började sjunga inledningen till Suedehead:

Why do you come here?

En väldigt befogad fråga!

Åttonde delen i campen innehöll en del styrka, en del kondition och rätt många delar regn. Flera av deltagarna sveptes iväg av vattenmassorna, men Anjo står när de andra faller.

Däremot går inte Anjo maskgång när de andra går maskgång. Om det är en koordinationsbrist sedan koltåldern, eller om det är ölkaggen som stoppar mig vet jag inte – men, jag och krypövningar är som Saturnus och Pluto. Väldigt avlägsna, helt enkelt.

Tack vare lillebrors frånvaro fick jag kampera ihop med en dam och givetvis såg Jim till att ha lite gynekologiska övningar. Det är ju lite annorlunda att träna insidan av låren med en främmande kvinna som trycker och håller. Nåja, jag fick behålla min heder. Och där hon låg med raka ben, låg världens stelaste man med fötterna i mattan.

Efter ett genomblött pass fick jag skjuts hem. Snackade för att dölja att jag nästan dog av hunger, gick ur bilen och kom på att jag hade fickorna fulla av kexchoklad och bananer. Idiot!

Utanför min port satt Morrissey och tittade snällt på mig. Han tog fram liljorna och tog till orda:

Everyday is like Sunday…

Jag nickade och stapplade in. Bara två tortyrrundor kvar, sen är det midsommar och dans kring nubben.

Jag är en hårding

Det kändes rätt bra i Skatås. Uppvärmningen var en lagom lång rymdpromenad. Parövningarna med brorsan gick bra, även om han fuskade. Sen var det lite vanliga rullningar på gräset och AAAAJ.

Ryggen högg till. Jag fick stå över ett par saker, kom tillbaka lagom till axelmorden och fixade även 30 dips utan att skicka iväg mitt testamente telepatiskt.

Sen väntade 90 armhävningar. Jag kom till nummer elva, sen var det god natt igen. Armhävningar med ena handen fram och den andra bak diggade inte min rygg alls.

Jag försökte på nytt under sit-upsen, men nix. Det var bara kört. Extra stretch istället för att få ryggen att släppa något.

Under promenaden tillbaka till p-platsen fick Linda känna lite för att lokalisera smärtan.

”Du är stenhård”, sa hon.

”I know baby”, tänkte jag, men förstod att det här inte var en komplimang.

Nä, jag kom inte ihåg när jag sist fick massage. Stretchar jag varje dag – hmm, är det en dag per år? Sitter jag för mycket i fel ställning?

Så, det är bara att donera skatteåterbäringen till första bästa massör/massös.

Nu har jag vetekuddat ryggen (luktade bacon). Snart väntar spikmattan. Sen sömn.

På torsdag kör vi igen. Jag är revanschlysten. Blev duktigt sned över dagens tillkortakommanden. Antagligen är det ett bra tecken. Flåset känns faktiskt bättre, även om det är rätt långt kvar till modellkontrakt med andra kalsongtillverkare än de som gör gubbkallingar till långvården.