Uppbränd själ

När jag i går snubblade över en dammråtta och stukade vristen bestämde jag mig. Dags att städa. Big time.

Jag dammade, fejade, sopade inte under mattan (för mycket skräp där), gnuggade lister, torkade fönster, dammsög, våttorkade, torrvätte, piskade mattor, klappade kuddar och sa att allt skulle bli bra, diskade, tvättade ugnen, torkade bakom spisen, rensade avlopp, did the kaustic twist, bäddade rent och gjorde fint i alla hörn.

Något kändes fel när jag vaknade i morse. Jag var tom, ville köpa ett flak med billig folkbärs och såg fram emot att titta på Tv4 hela dagen. Då slog det mig. Jag hade ju hängt av mig min själ när jag duschade på lördag morgon, eftersom själen var ren och fin som den var.

Jag rusade ut i badrummet. Ingen själ! Jag sprang till soppåsen. Borta! Jag rusade till soprummet och slet upp locket till kärlet. Tomt! Jag rusade ut på gatan och såg en sopbil svänga runt hörnet. Damn it! Jag stoppade en tant med rollator, satte mig på ramen och skrek: Follow that sopbil.

När jag kom fram till Sävenäs, rätt mycket senare, fick jag syn på min sopbil. Jag tog mig fram, men stoppades av två bastanta sopåkare som hette Glenn och Kent.

”Min själ”, sa jag och i samma ögonblick tömdes sopbilen. Jag såg allt, inklusive min själ, färdas upp på ett band och in i elden. Strax efteråt blev den grå skorstenen grön och små, gula blommor slog ut längs dess hals. Röken som kom ut formades till puffar och bildade texten: Kyss livet!

Min själ var uppbränd, men dog hjältedöden. Jag suckade, Kent och Glenn släppte mig och jag drog mig därifrån.

”Vatt ska du, lelle vän”, ropade Kent.

”Till puben. Där ska jag dricka tio stöl och sen går jag och skaffar en tribaltatuering”, sa jag. Själlöst.

Apoteksprotest

Avregleringen är ett faktum – nu kan svensken köpa en kasse folköl och ett paket treo för att lindra fredagsruset. Jag är dock en trogen apoteksbesökare, detta till trots. Fast, efter idag vet jag inte. Jag var där för att hämta medicin mot essentiell tremor när en finklädd man i medelåldern gick fram till en av de anställda och viskade något.

”Du får prata högre, jag hör inte”, sa den anställda.

”Jo”, sa mannen och böjde sig mot kvinnan. ”Det är så att jag har …”

I det här ögonblicket stack den anställda fram en mikrofon och så dånade mannens röst ut i apoteket.

ANALKLÅDA.

En neonskylt fälldes ned från taket och texten blinkade: analklåda, analklåda. En pil pekade på mannen, två saftblandare började blinka, en sirén ljöd, konfetti sköt upp ur golvet, en strålkastare riktades mot mannen och de anställda turades om att blåsa serpentiner på honom. Han blev högröd i ansiktet och lommade iväg.

Festen slutade. Det blev tyst. Den anställda fick syn på mig och frågade vad jag ville ha. ”Vad är det minst tabubelagda ni har”, sa jag. Strax därefter betalade jag för mina tuggummin och gick ut. I dörren mötte jag en man med plågat uttryck som gick lite ryckigt och verkade tycka att livet var obekvämt.

Ett djävulskt grin klöv den apoteksanställdes ansikte när hon frågade om hon kunde hjälpa till med något.

Kvinnor är ytliga

Jag hade, för ett litet tag sedan, äran av att kurtisera en dam och det ledde till ett gemensamt hembesök hos mig.

Vi drack vin, jag fixade en exotisk fruktsallad, läste dikter och så tog jag av mig min långärmade tröja.

”Jag borde nog gå nu”, sa hon.

Jag blev förfärad. Vad hände?

”Är det för att jag har ett par bekvämlighetskilon och en tröja som smiter åt på fel ställen”, sa jag. ”Jag kan ta av den för din skull.”

Jag krängde av mig t-shirten och hon ryggade tillbaka.

”Jag måste verkligen gå”, kved hon.

”Jag kanske väger lite för mycket, men jag kan banta”, sa jag.

”Det är inte det”, sa hon. ”Jag kan inte vara ihop med en ångestfylld kille som skär sig själv.”

Hon pekade på min kropp som var nedsållad med märken efter rakblad.

”Du har missförstått det”, sa jag. ”Det är inte ångest, jag brukar rista in en skåra varje gång jag köper en påse ostbågar.”

SLAM lät det när hon smällde igen dörren. Kvinnor, alltså…

Trubadur och moll

Det händer inte ofta, men ibland blir jag förföljd av en irländsk trubadur när jag ska gå till jobbet. Han vet alltid hur jag mår och besjunger det hela. I morse satt han och väntade utanför porten och plockade fram en liten flöjt

You walk on the one road. A former ghost.
Telling bitter jokes. Like a talk show host.

Ja, jag sa inte att han var speciellt bra. Hur som helst. Han slängde flöjten och tog fram gitarren när jag gick över bron och fortsatte utmed ån.

Here wanders a sad heart. Dazed and confused.
You don’t know where to start. You are so bemused.

I det ögonblicket började jag känna mig verkligt deprimerad, men han missförstod smärtan i hjärtat och tolkade den som kärleksbrist, när det var han som var problemet.

Oh, thy pain, my fair knight. Thy day is like the night.
Thou deserveth happiness. To that I must confess.

Det var ungefär så dags jag frågade den här leprachaunwannaben vad dra åt helvete hette på gaeliska. Fattade han hinten? Did he fu…

Sweet Andy, give me your hand. Let your heart be still.
Lead you to a wonderland. This morning I will.

Och, eftersom jag är dum i huvudet sträckte jag ut handen och tänkte: han kanske har hittat vägen till lyckan.

Men, det var som varenda trisslott jag dragit. Plötsligt hände det inte. Istället bjöd han upp mig på en förnedrande jigg – mitt i spårvagnsspåret. Jag gjorde sen en novemberfrusen Riverdance for beginners samtidigt som 3:ans spårvagn susade förbi på väg mot ljuva livet.

I won’t take you to Shangri-La. You bleedin’ dork.
I’ll dress you in knickers and a bra. And dump you in Cork.

… och sen stack han skrattande därifrån. Trots det har jag gått runt och funderat på en skrivarsemester i Dublin hela dagen.

Jävla trubadur. Nu har han fått mig att öka resekontot igen. Jag kan fortfarande höra honom sjunga vid horisonten.

Every Irishman is laughing, can you hear the noice?
They’ve just heard that Anjo claims to be James Joyce.

God natt.

Grannar 2.0

I morse stod det en gubbe och skruvade upp en skylt i svalen. Den här fastigheten sköts av F-secure stod det på den. De verkade ha skridit till verket direkt.

Kärringen som skriver alla ilskna lappar i tvättstugan har fastnat i spamfiltret.

Den finnige killen som spelar för dålig musik högt har klassats som en otrevlig mask och isolerats i en säker del av fastigheten (ventilationstrumman).

Alla lägenheter har fått brandväggar så att ondskefulla hemmasnickeritrojaner inte kan leta sig in hos intet ont anande grannar (förstärkt skydd på söndagar och kvällar).

Mejlboxarna har fått nya fack så att direktreklamen och posten sorteras redan vid distribution. Tyvärr har även storleken på lådan ökat, varför en ökad mängd särskriven reklam för skitprodukter är att vänta.

De grannar som har haft trasigt ljudkort har bytts ut så att programvaran klarar av att säga god morgon, hej, god kväll och ska du åka med i hissen.

Intrångsskyddet har förstärkts och alla dörrar har utrustats med lösenord på minst 12 tecken, varav ett måste vara ett specialtecken.

För att minska risken för virusangrepp måste alla besökare till fastigheten avlusas, kollas mot svininfluensa och sitta i karantän i minst 13 dagar.

Den öppna källarkoden är utbytt mot en krypterad variant. Fortfarande är dock tvättmaskinerna analoga.

Ett mer tveksamt beslut är att soprummet ska behandlas som en papperskorg i Windows och endast tömmas om alla användare klickar okej samtidigt.

Skyddet mot spioner har förstärkts. Stora bilder på Stig Bergling och Jan Guillou sitter i porten med texten: Se upp för de här två typerna.

Trådlöst bredband är något motsägelsefullt har en i huset boende språkfascist hävdat och har som en följd komprimerats och lagts i ett zip-arkiv.

Den sura gubben som tjuvröker i källaren har avinstallerats.

Varje måndag uppdateras alla boende i huset så att vi kan allt det senaste om viktigheter som politik, Dansbandskampen och TV4:s senaste humorfiaskon.

Slutligen ska jag genomgå en systemkoll, vilket beräknas öka min prestanda enormt mycket samtidigt som min programvara kommer att minska i vikt. Dessutom kommer jag att bli helt buggfri.

Tack, F-Secure.

Saluhalloween

Den var annorlunda igår, känslan i Saluhallen. Det var Halloween.

Vid Kågebaren stod Domkyrkans gosskör och sjöng Vi vill ha blodig falukorv till lunch. De små parvlarna blottade sina vampyrtänder och några av dem dunkade basebollträn mot golvet. Kockarna som bara hade den vanliga pannbiffen i byttorna såg nervösa ut.

Hos slaktaren mittemot hade Jason Vorhees hoppat in och styckade glatt både lammsadlar och fredagsflanörer. Han hade en knapp med texten Meat is Murder och en Morrisseytröja på sig. En indiepoppare försökte förklara vad Moz menade, men hann inte till fjärde stavelsen innan världen var en anemisk och deppig jävel fattigare.

Fruktaffären hade jungfrublodapelsiner som lockvara och bland kokosnötterna låg några halshuggna p-lisor som extra utsmyckning. Istället för en vanlig nummerautomat stod Freddy Krueger där och hade nummerlapparna på sina klor.

Klockan slog konstant tolv och flera pensionärer sågs med liar istället för käppar, vilket fick dem att bli än effektivare när det gällde att hugga sig fram i köerna.

I den grekiska soppbaren var det ögonlinssoppa istället för den vanliga linssoppan, kebaben mittemot skalades av från en reinkarnation av Guds lamm och det var Belsebub själv som skötte det hela.

Självklart fanns det pumpor i överflöd, men de satt på tredje generationens Frankensteinmonster och bet fingrarna av alla som inte såg sig för.

Barn gick omkring och sa trick or treat. Antingen fick de godis eller så blev det blodvite. En butik försökte ge dem svarta oliver och den ägaren dränktes under skratt i olivens egen lag.

En huvudlös häst och en lika huvudlös kusk styrde (jävligt dåligt) en likkärra igenom hallen. Kusken ringde i klockan och skulle egentligen ha skrikit bring out your dead, men han hade ju inget huvud som sagt.

Dohse var som vanligt, men de är ju gajsare, vilket bara det är skräckinjagande bortom mänsklig fattningsförmåga.

Alla Steinbrenners bakverk var täckta av blodsocker och vad negerbollarna var gjorda av vill nog ingen av oss veta.

Jag tog mig ut, levande och kom till blomsterhandlaren. ”Vad sägs om en orkidé”, sa han och höll fram en köttätande växt som stirrade på mitt skrev och slickade sig om kronbladen.

”Tja, vad fan. Det är ju ändå Halloween”, sa jag och stålsatte mig.

Därför spikmatta

En brevduva satt på räcket idag. Den bar ett meddelande från en man: Varför sover du på en spikmatta?

Tja, jag är helt enkelt för dum för sängkläder. Jag har inte gått madrasshögskolan. När det var kuddkrig på lekis visste jag aldrig vilken kudde jag skulle ta. Dun eller fjädrar, tänkte jag och blev nedslagen (på alla sätt).

I veckan tänkte jag försöka på nytt och tog mod till mig. Jag gick in på Jysk …

”Hej, jag vill köpa ett täcke!”

”Ska det vara ett spiralkrusat hålfibertäcke som håller värmen? Eller kan det passa med silikoniserade kokäkta hålfibrer? Kanske är min herre den vågkrusade hålfibertypen? Vad sägs om det – och kanalsytt överdrag?”

”Jag vet inte”, sa jag. ”Jag är liksom ingen van köpare.”

Försäljaren verkade inte ta någon notis om mig och öste på.

”Polyesterfiber, kanske, enkelt och bra! Eller kanske en downfeel, det är en underbar liten fiber och bomullsöverdraget är behandlat med aloe vera. Helårstäcke? Fiperlafiber? Antibakteriella allerbanfiber?

”Har ni snuttefiltar”, sa jag bedjande.

Han tittade klentroget på mig och började se vem han hade att göra med. ”Anddun, myskandsdun eller gåsdun?”

Min underläpp började att darra. ”Jag får nog börja med en kudde, tror jag. Täcke var lite överkurs.”

Säljaren sken upp. ”Vill du ha memoryskum? Eller kanske dun kring en skumkärna? Airblow bollfibrer? Boxkudde? Fossflakesfyllning? Spänstiga bollfibrer? Tre eller fyra kammare? Polardun? Ska överdraget vara bomull, bomullscambric eller bomullssatin?

”Nu blev jag lite trött”, sa jag.

”Vi har 97 modeller av spänningsminskande kuddar”, sa han.

”Jag återvänder nog till min spikmatta”, sa jag.

”Är det svensk eller rysk spikmatta, eller kanske shaktimattan?”

”Den är fyrkantig”, sa jag och gick. Rädd för att jag även fortsättningsvis då och då skulle somna och sen vakna i en främmande säng där jag inte visste vem jag sov hos, eller ens vad det var för dun och fibrer som höll mig varm.

Det är FN-dagen idag

24 oktober är FN-dagen, men det har jag inte firat sedan 1986 eller något i den stilen. Då skulle vi ha en fredsdag och klippte ut pappersfredsduvor. Det slutade med att klassens pacifist och tillika r:are körde in en passare i ryggen på en klasskamrat (vilket i det här sammanhanget är ett extremt ironiskt uttryck på många sätt).

Hur som helst. I dag har jag firat FN-dagen. I går bankade jag ned en massa stolpar längs hela den boulevard i Olskroken som är mitt hem.

I gryningen hissade jag alla världens nationsflaggor och lät ett rugbylag från Nya Zeeland väcka nejden med en maorisång. Det var dags för världsfrukost.

Deras kusiner från Australien stod vid grillen och ropade g’day mate precis som alla gör i det landet precis hela tiden.

Därefter hjulade några franska bagare in och lät alla smaka på nybakade baguetter, en spansk skvadron bar in en gigantisk paella och tolv italienare gjorde kaffe som det skulle smaka.

Tio feta engelsmän lagade ägg och bacon och fyra skottar bjöd på haggis och en gratistitt under kilten.

En grekisk kock bar fram tzatziki, men krockade med en makedonier som hade grillad paprika i famnen och plötsligt var det hotande nära att tjafset som började redan på Alexander den stores tid tog ny fart – men som tur var kom ungrarna och göt ajvar relish på vågorna.

Två danskar bjöd på danska wienerbröd, en finne bjöd på något stärkande och en norrman fastnade med sina längdåkningsskidor i en gatubrunn. Islänningarna hade för övrigt svårt att bli av med sina fårtestiklar och ruttna haj, även om alla åt lite för att dagen skulle förbli lugn (tungur knifur, ni vet).

Åtta amerikaner i stickade tröjor med stjärnbaneret som motiv stekte amerikanska pannkakor och serverade med lönnsirap. En liten kanadick skrek att lönnen är Kanadas nationalsymbol, men ingen bryr sig om kanadicker när det inte är hockey.

Mexikanerna bjöd på burrito, åtta sorters tequila och biljetter till toalettområdet. Brassarna bjöd på svarta bönor och kaffe som inte skövlat en by, medan det var tullbefriade stekar från den argentinska hörnan.

Egyptiska specialiteter bjöds det på, men ingen ville ha en 155 meter hög pyramid, så besökarna valde istället att spela på det libanesiska hummushjulet där stjärnvinsten var ens egen kroppsvikt i falafel.

En hastigt ihopsnickrad bod bjöd på thailändska nudlar och massage. Kineserna byggde en kopia av Sjömagasinet på en kvart och serverade snart friterade räkor i småsur sås. Några indier fixade naanbröd och en japansk sushikock begick harakiri när han fick veta att han pga fiskekvoterna bara fick göra sushi på hoki och alaskapollock.

Tyvärr spillde kvarterets gladaste lirare bacon i den israeliska koshergrytan, vilket ledde till en bilateral konflikthärd, men då kom det några från Maldiverna med fruktdrinkar och snart kramades liraren och den ortodoxe judiske kocken under glada tillrop som: Moses är fan bibelns Ingvar Oldsberg.

Lite ryska kosackdansare, mongoliska ridande akrobater och masaier stod för underhållningen, men stördes hela tiden av de irländska gästerna som förfestat rätt rejält och var rödhåriga allihop. Säkerhetsvakterna försökte lugna irländarna, men jag borde inte hyrt in Schweizergardet. De är visserligen välväxta, men ser för löjliga ut i sina medeltida kostymer.

Sen kom en tysk komiker in på scenen

… och så dog allt.

Sakta jag gå genom stan

Efter en hård dags slit som innehöll en lyckad webbpresentation för en betydande kund (två kakor tog jag, för övirgt) fick min projektledare en stor raket.

Själv fick jag en promenad hemåt. Ett onämnbart fotbollslag i den här stan hade sålt ut arenan, vilket det tydligen heter när man ger bort alla biljetter gratis. Nu var det visst 7000 av gästerna som inte dök upp, men strunt i det. Det var säkert kul på den halvtomma arenan.

Vad som var riktigt kul var att gräsänderna i ån moonade alla makrillar som gick förbi. Tydligare kan det inte sägas.

Gräsänder är genier!

Pyssel pågår

Jag har stuckit mig på en nål i dag. Upprepade gånger. Mitt högra pekfinger är ömt och plåsterförsett, men det var det värt.

Jag har nämligen sytt reflexvästar till alla gräsänder som jag passerar på väg till jobbet. Det var inte helt lätt, men det gick. Nu kommer de att synas även i totalt mörker och slipper bli påkörda av dumma cyklister.

I morgon ska jag virka halsdukar och sy upp mammelucker till dem. Undrar om jag inte ska åka till landet en sväng också. Då kan jag banka, spika och bända till lite broddar så att de inte halkar på isen i vinter.

Yeah me…