Dagen D

Jag brukar sällan puffa för tidigare inlägg, men det jag skrev tidigare i veckan är än mer aktuellt i dag.

I dag finns bara i dag. I går och i morgon är ingenting. Det finns bara i dag.

Fem timmar kvar. I tiotusentals hem är det oro, laddning och osaliga andar. Det märks när man tittar ut på gatan. Det är mycket tystare än normalt. Om drygt sju timmar vet vi. Då är allt över.

Det är en märklig känsla av extrem upphetsning och tomhet. Det är närmast overkligt.

Har jag aldrig haft essentiell tremor tidigare, så har jag det nu.

Kom igen gubba’

Kom igen gubba’

90 minuter. Kanske lite tillägg. Allt som återstår. Vi mot dom. Det man drömmer om. Det man är mest rädd för. Längtan. Skräcken. Oron. Tron. Hoppet. Ångesten. Rivalerna. Hjältarna. De vackraste färgerna. De onämnbara. Gott mot ont. Änglar mot orcher. 29 x 90 minuter är glömda. Det är bara 1 november som räknas. Seger eller depression. Champagne eller cyankalium. Domaren blåser. Pulsen stiger. Bollen sätts i rullning. Läktarna vibrerar. Novemberluften är kall. Tätt sammanpackade. Vi mot dom. Vrål. Sånger. Gester. Frustration. Glädje. Intensitet. Besvikelse. Halsgropen. Magkänslan. Darriga ben. Tusen tankar. Nej. Ja. Nej. Ja. Nej. Ja. En för alla. Alla för en. Hästar. Hundar. Hjälmar. Spänning. Olust. Staket. Säkerhet. A. B. C. Halsdukar. Flaggor. Banderoller. Ståplats. Sittplats. Applåder. Sånger. Ramsor. Nidvisor. Göteborg vs. Stockholm. Sirener. Oro. Utfällda armar. Och motsatsen. Gamla. Unga. Kvinnor. Män. Alla är en. Blått och vitt. Överallt blått och vitt. 90 minuter. Det vi väntat på. Det Birro och marulkarna aldrig får uppleva. Det vi drömmer om. Det vi mardrömmer om. Vi mot dom. IFK mot aik. 90 minuter. En match. En seger. Vi vill fylla 19 på söndag. Kom igen gubba’. KOM IGEN GUBBA‘.

93

Något märkligt hände idag. Jag missade en Blåvittmatch och inte vilken match som helst – ett derby mot grönsvart. Det fanns dock inget alternativ för mig, jag hade en bultande huvudvärk, hostade, snörvlade och var skakig.

Det blev sjuksängen. Vilket var en bra idé till 92.59 sisådär, sen avgjorde Sella. Hade jag inte varit halvt knockad hade jag förmodligen slagit decibelrekord.

Fyra matcher till, det lutar åt avgörande mot aik 1 november. Jisses.

Hostan är kvar, men just nu kan jag stå ut med den. Den skaver inte lika illa för stunden.

Gummistövelrock

Sammanfattning av Way out West dag två:

Mest intressanta uppenbarelse: En tjej i guldstövlar, turkosprickiga strumpbyxor, blå kjol, blått hår och studentmössa.  Jag vet inte, men hon syntes.

Vanligast outfit: lila regnponcho från SonyEricsson.

Näst vanligast outfit: Fred Perry-väska, Fred Perry-jacka och gubbkeps.

Bäst dansuppvisning: Fyra tjejer i leran, två i Converse mötte två i gummistövlar. Oavgjort, men idag känner sig nog tjejerna i gummistövlar som vinnare.

Bäst åldersgräns: 13 – hade det varit 18 hade man kunnat dricka öl överallt, å andra sidan behövs de yngre för att det ska skrikas på alla konserter.

Surast: Mannen i adidasjacka (+50) som står bredvid diggande fru. Hon älskar Calexico, han vill bara se Tipsextra.

Märkligast: Killarna som gick omkring med uppstoppade fåglar på högerhänderna.

Absolut sötast och bäst: Gräsandsungarna som simmade vid Linnétältet och sen gick och rensade gräsmattan från matrester.

Min nya idol: Gräsandsmamman som höll koll på kidsen.

Smart idé I: Gummistövlar – jag kände mig otroligt smart när jag kom hem torrskodd.

Smart idé II: Nachostallriken.

Dum idé I: Att inte köpa dricka till nachosen – ja, de tre som stod och flämtade under trädet var jag, R och L.

Dum idé II: Även om det är rock, så är converse inget bra val i skyfall och lerpudding.

… musiken så:

Patrick Wolf – såg bara lite. Får en korv med pommes frites i vårsolen – trivsamt således.

Jenny Wilson – egentligen räcker det med en saxofon för att en spelning ska vara bra. Här var det också tvärflöjt, skönsång, en väldigt cool sångerska och bra låtar. Jenny & co får betyget: kärlek!

Calexico – lördagens bästa. Trummor, gitarrer, steel guitar, kontrabas (jag upprepar – kontrabas), xylofon och två trumpeter. Full pott, och avvikande åsikter kan ni hålla för er själva.

Olle Ljungström – underbart, vackert, lyckobringande. Fan vad skönt att han kom, sågs och körde urusla vitsar i ett rätt märkligt mellansnack.

Florence Valentin – är en konsert trist går man efter två låtar. Där har ni betyget.

NAS – den bästa hiphop-akten jag sett på Way Out West. Avslutningslåten var massiv. Extra plus för att hans posse stod och surade vid scenkanten.

Wolfmother - zzzzzzz….

My Bloody Valentine – fantastiskt bra om du gillar skithög musik där du knappt hör sången. Om du inte gör det var det precis uruselt och något att glömma fort som fan.

Teddybears - kul timme, men lite jaha över spelningen. Jag tycker de var klart bättre 2007.

Snipp, snapp, snut – då var WOW slut.

Way out West – dag ett

Väldigt bra musik: Bon Iver, Beirut, Band of Horses, Wilco, Anthony and the Johnsons med symfonikerna.

Intressant inhopp: Dr. Alban gästade Robyn. Det var lite oväntat och väldigt kul. Robyn var också bra.

Norrmän är för sköna I: Vid entrén hänger en skylt. Armband håll till höger. En generad norska kommer gående från skogsbrynet och säger att hon nog tog den där skylten lite för bokstavligt. Norgevitsarna är tydligen sanna.

Norrmän är för sköna II: En liten norska med en portfölj cider ser olycklig ut, kommer fram och frågar om jag sett ”min flickvän, eller vän, menar jag”. Jag kan tyvärr inte identifera henne med signalementet blond. Då kommer en tjej fram och det är uppenbart att det är just en flickvän. Mycket av cidern hälls ut, men vad är väl dyr dussincider mot kärlek?

Stockholmspärlan: Vi kan kalla honom busen. Han frågade hur många på området jag trodde att han legat med. Svaret var naturligtvis 80%, det är det alltid när man träffar busen.

Coolast: Tjejen som efter Bon Iver behövde svalka sig och vadade ut i en bäck och satte sig på en sten.

Goddag yxskaftigast: De som tittade på Anthony och sen sa: Fan, jag trodde det skulle vara mer ös.

Sorgligast: Att människor år 2009 fortfarande tror att det är helt okej att bara lämna sitt skräp på gräsmattor utanför festivalområdet.

Längst kö: Lustigt nog stod det 26000 personer i toalettkö samtidigt som 27000 stod i kön till ölkassorna. Ändå var det max 25000 personer på området. Jag fattar det inte.

Skönast attiralj: Väskan med symbolen från omröstningen om kärnkraft och med texten: Bob Hund? Nej tack!

Sämst idé I: Bratwurst

Sämst idé II: Lakritsremmar

Bra uppfinning: Ambulerande kaffeförsäljare

Lukten av nyklippt gräs

Jag återupptäckte en gammal favorit i går – Hothouse Flowers. Har ni Spotify, klicka genast här. Eller, i lillebror T:s fall, installera, använd koden du fick för tusen år sen och klicka sen där.

Lukten av nyklippt gräs fyllde mina näsborrar och det har en tendens att få mig att börja nynna på Don’t Go från deras första platta.

Ville bara säga det …

U2:s lilla gröna

Inledningen till Sunday Bloody Sunday och scenen blir grön. Bilderna strax innan är från Iran, skärvor från frihetskampen. Den sista bilden visar hur någon, med sina två händer, formar ett hjärta.

Jag applåderar. Det värker bakom ögonlocken. Jag tänker på Neda. Flickan som blev en symbol för vansinnet i Iran. En grynig bild på en flicka som inte hör världens ondska längre och vars ljus redan flyttat till Elysions ängar.

Jag har aldrig skrivit det förrän nu, men de mörka, nästan svarta ögonen på den bilden är både hopplöshet och hopp. Hopplöshet för att någon så enkelt kan släcka människors ljus bara för att de begär frihet. Hopp för att oavsett hur många ljus som släcks finns det alltid nya ljus.

How long must we sing this song, sjunger Bono.

Och även om det är en av världens bästa låtar hoppas jag att han snart får sluta.

Konsertdag

Vi är för tidiga till Paddington, så vi får ta en tur till kinan på Redbergsgården. Ägaren upplyser oss om att han på fat har Pripps Blå – i tre storlekar: M, L, XL.

På frågan om han inte har några andra öl, svarar han att han även har flasköl: Falcon 5,2 eller 7,2.

Plötsligt känns timmen som ligger framför oss oändlig.

Paddington är något helt annat, även om de två genierna som diskuterar huruvida U2:s scen är 360 eller 108 grader kanske inte är helt med i matchen.

Efter ett smärre räknefel och viss panik har alla till slut biljetter och kan traska in på Ullevi. Scenen är magnifik – jag har aldrig sett något liknande. Konserten är bra, inte den bästa jag sett med U2, men showen och scenografin är otrolig.

Höjdpunkter: Sunday Bloody Sunday, Where the streets have no name och Ultra Violet.

Utanför, efteråt, en våg av människor. Då kommer cyklisten som ilsket väser cykelbana och självklart ska ta sig fram. Det är hennes rätt och den bevakar hon. Jag tror fanimej att om det blev jordbävning i den här staden och man lade döda och skadade på vägarna – då den där sorgliga typen komma och plinga med sin klocka och vråla om sin jävla cykelbana.

Dagen slutar på Paddington där grundaren förklarar för mina vänner att de borde visa mig den respekt jag förtjänar. Så ska det låta.

Ett kort

Jag hittade ett kort i går. Det måste ramlat ur ett album. Jag vet när det är taget, 1991 på ett hotellrum i Aten.

Lasse A står i bar överkropp och råskäller på Dajla. Mellan dem, beredd att medla, står en av sopåkarna. Ruff sitter på en stol, Conny begrundar spektaklet och Woffe sover sött.

Jag var 19 år. Det var min första Europamatch med Blåvitt. Vi skulle möta Panathinaikos några dagar senare.

Lasse var en arg rackare. En gång sparkade han på en polisbil så att han hamnade i häktet. Ruff sa alltid åt folk att inte banka på rutorna och att vi skulle ge fan i mackarna.

Sen dog de.

Dajla höll ut ett par år till. Han var allas idol och långt efter att en stroke förvandlat honom från den som alltid gjorde allt till en gammal man som knappt fick fram ett ord var han en älskad gäst på Ullevi.

Sopåkaren vet jag inte vart han tog vägen och Woffe lever och mår bra, även om han ser rätt rökt ut på den här bilden.

Conny är den ende som inte visar sitt ansikte och hans ansikte såg vi egentligen aldrig. Inte ansiktet bakom leendet. Inte ansiktet som doldes bakom skrattet när vi lånade hans kryckor och byggde vägspärrar i Borlänge.

Conny hängde sig en oförklarlig dag. En av de vars mörker vi aldrig såg.

Jag vet vad som händer efter den här bilden. In i rummet kommer Sluggo i gaiströja. Bara för att reta Dajla. Det fungerade, men det är ett annat kort.

En dag på jobbet är magi

Jag lämnade in nycklarna i går. Kramade kollegorna och drog. Det känns alltid märkligt att lämna, en slags tomhet dominerade i går. Jag ska i och för sig fixa några projekt på distans i augusti, men jag har lämnat den knarrande kontorsstolen och kontoret bakom mig.

Nu semester. Jag tror att den kommer att bli fantastisk. Att jag kommer att träffa underbara, nya människor – det vet jag.

Sen väntar kanske tidernas mest spännande augusti. Ja, den är nog strået vassare än 1979 när jag storögt klev in i klassrummet hos Berit Hartman på Rosendalsskolan och blev en del av det svenska skolsystemet. 2009 innebär nya vänner, nya möten, nytt jobb och så mycket annat som är härligt. Augusti är en bra-bra månad.

Efter en sen lunch med de andra som också lämnar byrån fortsatte jag till Trägår’n där Eldkvarn och vädergudarna boxades. Det vräkte ned över några hundra själar som samlats. Tydligen åkte en berusad man ut redan under den tidiga konserten med Sophie Zelmani. Undrar om det var han jag och Paula mötte på ett gatukök en natt. Han hade Zelmanis autograf tatuerad på bröstet och var allmänt läskig.

Eldkvarn då. Lite en dag på jobbet, emellanåt och lite för kort – men, Plura alltså. Jäklar i min fitnesslåda. Han såg otroligt pigg ut (- 20 kg?), men lyckligtvis hade han inte tränat bort rösten.

Några ytterligare låtar hade varit önskvärda, men Jag är det hjärta, Kärlekens tunga och Inget bra för mig själv är verkligen löjligt bra. Kul också att de plockade fram ett av Carlas paradnummer – Kungsholmskopplet.

Det blev stundtals magi, som det alltid blir med världens bästa band. Och ingen kan sätta ord på alla känslor som ingår i kärlekens tivolihjul – från en lycklig storvinst till den totala niten – bättre än Plura.

I dag är det dagen efter. Första dagen i resten av mitt liv och jag ska nu samla ihop resterna av mitt gamla liv.

Jag är glad.