Maskerade författare

När jag kom hem från jobbet stod ett gäng maskerade deckarförfattare i min svale. Jag kunde inte identifiera dem, men jag misstänker att de flesta av de ledande var där – såväl kvinnliga som manliga.

”Vi vill diskutera dina deckare”, sa en kvinna och gruppen nickade, varpå de tog ett par hotfulla steg mot mig.

”Vad fan menar du med att huvudpersonen inte har alkoholproblem”, väste en av dem och han stank av såväl rödvin som skrivmaskinsbläck när han tog strupgrepp på mig.

”Och vad är det här för jävla skit med att han inte vill ligga med mycket yngre kvinnor med perfekta bröst”, väste en annan manlig författare. ”Det måste en snut, och sen ska han lyssna på Brahms, din hjälte diggar ju Suede, My Morning Jacket och Woven Hand, ingen snut är sån.”

”Ditt usla försök att skriva en vettig historia istället för att smeta ned boken med familjetjafs kommer ju att förstöra genren”, sa en kvinna

”Och hur kan du med att skriva en bok där hjälten beter sig logiskt och inte plötsligt tar sig an 48 vanligtvis pricksäkra, men plötsligt inepta, prickskyttar i ett magasin och kommer ut oskadd”, sa en annan kvinna.

”Sen förstår jag inte vad du menar med att ha ett driv i det hela och ständigt föra berättelsen framåt. Fattar du inte vad vi byggt upp med våra stillastående dussinberättelser”, sa en gnällig mansröst.

”Och, du förlägger det till Göteborg? Kom med något nytt, där har det redan skett mord i litteraturhistorien”, sa en äldre kvinna, fast det kan ha varit en förställd mansröst.

Jag log och började skriva luftdator. Med hög röst förkunnade jag ett helt nytt spår i svenskt deckarförfattande och mina antagonister vek undan samtidigt som de utstötte förbannelser och hotade med att jag skulle svärtas ned.

Visslande lunkade jag upp till min våning. Där satt fyra barn – maskerade.

”Vi vill diskutera dina tankar på barnböcker”, sa den av dem som hade en Björnliganmask.

”Herregud”, sa jag.

”Vi vill bara försäkra oss om att de inte är politiskt korrekta”, sa flickan i Darth Vader-mask.

”De måste vara roliga, annorlunda och inte några skitkopior av annat”, sa en tjej i Marilyn Monroe-mask.

”Fatta’ru, Anjo. Tvinga oss inte att komma hit och ställa dig till svars”, sa den siste, en pojke i Göran Persson-mask.

”Word”, sa jag och det verkade lugna dem. De avvek och jag öppnade dörren och hittade ett brev på hallmattan. Det var ett meddelande skrivet med utklippta tidningsbokstäver:

Sätt inte din tid hos oss på pränt. Då blir det inte kul att träffa oss på stan.

Jag knycklade ihop det patetiska hotet och gick ut på balkongen. En vit duva satt på räcket.

”Berätta min historia i de rätta färgerna”, sa den och flög iväg.

Jag har inte underskott på uppslag, tänkte jag och återvände till pulpeten och gåspennan. Så lite tid, så många böcker.

Vetskap

Jag såg en film idag. Den var bra ibland, lite segare då och då. Art&Copy hette den och handlade om det jag pysslar med – reklam.

I filmen intervjuades några av de som med rätta kan kalla sig branschens stora och de sa bra saker. Bland annat pekade de på hur reklam kan vara fantastiskt bra, men också att mycket reklam är dålig och att många i vår bransch är rätt kassa.

Det sista stämmer tyvärr. Bara idag lyckades två personer med konststycket att avbryta mig och min kollega, hälsa på honom och sen, med ryggen vänd mot mig, inleda samtal med honom – trots att vi tydligt stod och pratade.

Det får mig att lite försiktigt undra hur bra ni är på det här med kommunikation, herr X och fröken N. Gudarna ska veta att ni inte direkt stärkte era varumärken i mina ögon i alla fall.

Nu säger jag inte att det här handlar om dem, men det finns en del i min bransch som verkligen förtjänar epitetet charlataner.

De jag såg på filmen idag var annorlunda. Skarpa, fantasifulla och rätt egna. Det är egenskaper som stämmer väl in på mig. Därför var det nödvändigt och bra att se filmen. Jag fick en lidnersk knäpp och en utökad skrivlust. Både när det gäller reklam och andra saker. Det kommer att märkas i den här bloggen och på andra ställen framöver.

Redan nu har golvet fyllts av en rätt invecklad mindmap. Ja, på papper då. Jag ritar inte på golvet …idag.

God natt. Just nu surrar huvudet fort, så det är väl tveksamt om jag slocknar, men det är smällar jag får ta.

Var är min anteckningsbok?

Mina ord och jag

I ett liv kan du ibland slå frivolter bland fluffiga moln för att dagen efter snubbla på en osynlig tröskel och störtdyka med huvudet före rätt ned i en vattenpöl. Mitt liv är inte annorlunda än något annat liv på den punkten.

Min räddning när universum ibland bestämmer sig för att bråka har alltid varit en fantastisk familj, sköna vänner och förmågan att se saker som jag sedan målar i ord.

På sistone har jag fått enormt mycket beröm i den här bloggen. Det har handlat om svåra och ganska tunga ämnen. Gud, min längtan, min sorg, mina sämre stunder,  liv och död och mina kärleksminnen.

Men, också om lättsamheter, grävskopor, hånglande lyftkranar, kakmonster, Army Camp och naturligtvis gräsänder. Olika inlägg tilltalar olika människor och det är skönt. För jag skulle aldrig kunna recenseras som en ämnesbloggare. Jag skriver om jippiestunder och hoppa-i-brunnen-dagar. På morgonen kan en gräsand snacka trav med mig, på kvällen kan jag sakna hon som jag vill leva med så att texten blir nattsvart.

Ibland är jag en poet som har svårmod. Ibland vill jag skriva deckare. När jag kämpar med lakanen i torkrummet föds ett embryo till en barnbok. Sån är jag, därför är också den här bloggen sån – en märklig blandning av femöres, tuggummin, karameller och kolor.

Jag kom ut ur bloggarderoben för ungefär ett år sedan. Innan dess var jag en anonym och ofta rätt knepig bloggare. I dag växlar jag friskt mellan surrealism och vansinnigheter å ena sidan och snack om hur mycket jag älskade en kvinnas hud å andra sidan.

Det är rätt häftigt och att skriva under med mitt namn har förflyttat mitt skrivande enormt långt. Dels här, dels i det som är min framtid och nutid – livet som professionell skribent.

OBS! Jag slutar aldrig att leka med orden. Jag lovar.
Jag är fortfarande fyra år och ser orden som klossar.
Mer seriös än så blir jag aldrig.
Lyckligtvis.

På dagarna är jag copywriter. När klockan är bortom fem är jag ivrig knackare av böcker. Jag har två förtrogna som ska få läsa inom en rätt snar framtid (Rollokolan och L). Orden finns där, ständigt, och flödar in i min dator eller i min Moleskine när jag är ute och går.

Jag skrev min första berättelse när jag gick i lågstadiet. En mycket fristående fortsättning på Stjärnornas Krig. Det blev mycket vårdikter som lästes på berget på Rosendalsskolans skolgård.

Sen slösade jag bort 70% av min studietid på Handels på grund av att lärarna var lika intresserade av att lära oss saker som att plocka upp fimpar på busshållplatser.

I några år jobbade jag med sälj och marknadsföring. Kul, men extremt enkelt. Det var först när jag blev stringer på TEAMtalk.com – jag levererade bara nyheter om IFK Göteborg – som allt vände. Jag gick en kurs i journalistik på Poppius och kände wow.

Sen lades sidan ner samma dag som jag och min sambo sa hej då. Då var det svart. Räddningen blev Giv Akt. Utan en dags erfarenhet av yrket klev jag in där – Bosse och Martina såg mina ord och dagen efter intervjun var jag inne i reklambranschen.

2003 försökte jag, rätt ovetande då, att torpedera mina ord genom att ta till mig andras sanningar, men när det finaste man har nästan dör, då är det lätt att se igenom falskhet och tomhet. Det, en bra rollokola till chef  och la familia hjälpte mig rätt.

Sen har det rullat på. Inte alltid sockersött, vissa dagar är regniga, men orden finns alltid med. De blir bättre och bättre. De berättar och målar det jag ser. De öppnar dörrarna till det jag vill visa. Och jag är ett med dem på ett sätt som ger mig en slags grundtrygghet. De finns där. Oavsett om jag är lyckligast i världen eller 37 år och singel.

Det är häftigt. Bäst av allt, det är bara mina ord. Ingen kan ta dem, däremot delar jag gärna med mig. Här, på twitter eller på helt andra platser.

Och jag vet att det bästa ordet inte är skrivet än.

Fortsättning följer …

Ordinarie, aldrig ordinär

Midsommar är över och jag är nöjd. Det blev en lugn stund hos storebror. Väbehövligt, eftersom det snurrat på rätt friskt ett tag. Det blev mer av snack och diskussion om altantaksbyggen än liv i luckan. Visst, en del snaps och sill, men lugnt på det hela taget.

Nu är kodordet ord. Dags att bli ordinarie igen och allt annat än ordinär.

Fick en hysteriskt bra idé när regnet knackade på rutan i veckan och när jag promenerade hem genom ett midsommardagsdött Göteborg fick jag ett skönt tillskott till ett annat projekt. Det kan nog bli fina filmintäkter för L vad det lider.

I morgon väntar en löprunda, sedan kommer tangentbordet att glöda. Något för barnen, något för de vuxna och något för oss som undrar.

Engelsk utmaning

Jag har funderat länge på det, men aldrig kommit loss. Nu är det dock dags – jag ska skriva en novell på engelska. Det ska bli extremt spännande att leka med det språket på ett mer litterärt sätt.

Ja, det blir en bra balans till mitt romanskrivande i sommar. Och där kan jag inte ligga på latsidan, hon som har filmrättigheterna påminde mig just om det.

Att vi konstnärer aldrig får en lugn stund …

Tack, Marcus

Marcus Birro slutar blogga. Jag vill, kort och koncist, säga tack.

Birro, världen blir bättre utan ditt lipande. Ju mindre vi hör av dig, desto bättre.

Du är litteraturens Tomas Ledin. Tack för att du håller käften.

Mörkret

… från en annan bok

Han var en hård trollkarl som inte förstod att han var hård. Stackaren bar ett fruset hjärta i en drogad kropp. På kvällarna berättade han sig stor, filosoferade och argumenterade sig till en plats bland de som verkade bra, men inte kunde älska. I deras värld var han kung och såg allt. Jag tror att han var mer blind än någon annan.

Vi möttes för länge sedan, men inte för tillräckligt många år sedan. Hans fasad var en omsorgsfullt skapad chimär. Ett bländverk som bara lös inåt, fast det förstod han inte.

Jag såg honom inte förrän efter den mörkaste kvällen i mitt liv. Natten då min finaste nästan dog och låg gömd bland slangar och apparater.

Jag minns att trollkarlen hade halkat på en klippavsats och krampaktigt höll sig fast för att inte falla ned i ravinen. Jag gick fram, tittade på honom, hörde inte hans rop på hjälp och trampade hårt på fingrarna.

Trollkarlen vrålade till och föll mot en botten jag aldrig skulle återse. Han förbannade mig, skrek att han hade kunnat göra det bättre, men snart försvann både orden och han i dunklet.

Jag vände mig om och såg hur fågel Fenix steg mot skyn. Dess skri ekade mellan bergen och från vingarna sköt eldkaskader iväg, men när de träffade mig var de vattendroppar. De smekte min hud skönare än en kvinna någonsin gjort, och då är jag långtifrån okysst överallt. Fågelns regn läkte mig, spolade bort minnet av trollkarlen som fortfarande föll.

Fenix landade, slöt sina vingar runt mig och jag borrade in mitt lilla ansikte i en varm fjäderdräkt.

Sen lyfte fågeln igen. Upp, upp mot himlen där den skrek ut en märklig sång. Jag satt på fågelns rygg, följde med ut i rymden, såg stjärnorna och släppte taget.

Jag var fri.

… och om du tyckte det var märkligt – vänta bara på resten som kommer ut om något-några år. Det är en kuslig road movie kan jag bara tipsa om.

Första utdraget ur en saga

Jag har lovat att skriva en saga och löften är till för att hållas. Här är ett oredigerat och tidigt brottstycke ur den…

—

Jag dröjer mig kvar på kullen och tittar bort. Hade det varit en film hade de spelat en klagande och sorgsen sång nu. Kanske, med drag av irländskt. En kameraåkning över horisonten, jag i motljus med ett svårtolkat ansikte.

Jag vet inte var jag är eller varför. Det här är så svårt, tänker jag när jag vänder mig om, går ned för kullen och fortsätter över en äng mot havet. Varför utsätter du mig för det här, Gud? Har jag inte lidit tillräckligt? Jag är ju redan död.

Pojken har stannat på stranden och sitter på huk vid en vattenfylld grop. De små händerna skjuter ut barkbåtar av drivvedsbitar på den lilla oceanen. Ilskan, tårarna och sorgen är borta, eller åtminstone gömda. Bara små strimmor i ansiktet minner om en rasande pojke som nyss slog mig i bröstet och kallade mig jävla idiot.

Leendet är lite tveksamt när han får syn på mig. Sen tittar han på barkbåtarna igen. Munnen är ett smalt streck och jag oroar mig för att han ska få ett återfall.

- Hur går det, amiral Barkbåt?

Han skrattar till lite. Det är första gången jag hör hans hjärta.

- Bra, matrosen.

Sen ställer han sig bredbent, stoppar händerna i fickorna och tittar ut över det stora havet.

- Man skulle behöva en väldig barkbåt för att segla det havet, säger jag.

Igen. Ett leende från den lille. Jag känner värmen och är förvånad, men glad. Vad är det här?

- Vet du vad som väntar bortom horisonten, säger han. Blicken når längre bort än jag någonsin sett.

Han tittar på mig och jag rycker på axlarna.

- Jag vet inte, men jag tror det.

- Berätta då, säger pojken.

Jag rufsar hans hår, som jag ville rufsa min sons hår, men aldrig gjorde. För ett ögonblick känner jag ett styng av saknad över det jag aldrig upplevde. Hur kan det vara möjligt? Sen börjar jag att berätta.

Och jag har aldrig varit vackrare…

Ordinarie

Jag har inte en historia att berätta. Jag har flera. De är välsignelser och förbannelser. De fyller mina dagar och nätter. De förkortar mina promenader och försenar min rem-sömn. De gör mig kreativ, men också – har jag tyvärr insett – måste de göra mig till en kalenderjunkie.

Jag kan inte skriva lite på den där fantastiska barnboken, som redan har fyra uppföljare löst plottade i hjärnbarkbåten, om jag inte – usch vad jag hatar ordet som följer nu – strukturerar (hu) mig.

Den stora romanen blir ett evighetsprojekt om jag inte blir åtminstone något så när – here we go again – strukturerad i arbetet.

Den vackraste historian jag någonsin försökt att skriva lite lagom ostrukturerat – den måste bli av med sitt o.

Mitt svanhopp rätt ned i den stinkande gyttja som utgörs av usla kriminalromaner och deckare behöver struktur.

Herre, min skapare… Det här var väldigt insiktsfullt. Fast, om man använder olika färger i kalendern kan det ju ändå se lite poetiskt och kreativt ut när man egentligen bara skriver: 18-23: skriva bok.

I en perfekt värld kan man skriva böcker som simultanschack ungefär. Ett drag här, ett drag där.

Äh, strunt i det här. Solen lyser, himmelen är blå, vad det är skönt att strukturera då…

Älsklingar, inbjudan till releasefesten kommer snart, om en strukturering och några sidor till bara…

Jag är refuserad

Fick brev från stora förlaget idag…

Hej! Vi tackar för förslaget, men vi tänker inte ändra texten i Madickenboken till: Spikmatta, spikmatta, ge mig mera spikmatta. Vi har heller inte för avsikt att ändra texten i Emilböckerna till: Spikmatta, hopp fallera… Vi känner i det tidigare fallet att köttbullar är centralt och i det senare fallet känns det inte som att snickerboa kan ersättas.

Min kommentar: jävla traditionalister.