Det är visst vintertid nu, eller normaltid som det heter. Här i Göteborg brukar vi kort och gott kalla det för regnperiod, men strunt i det.
Det handlar alltså om att vrida tillbaka klockan en timme. Jag var lite trött, kanske lite full, men jag råkade vrida tillbaka klockan till mitten av augusti.
… och plötsligt är himlen blå och träden gröna. Jag står på knä och snörar en vacker kvinnas sandaler. Mina ögon är i höjd med randen på hennes klänning, hon doftar sommar, och det är en väldigt bra fortsättning på en oerhört skön morgon. Vi går omkring i ett fantastiskt augustilandskap där till och med p-automaterna är lite solbrända.
Det är en sån där stund när luften dallrar av löften, när livet är en sunnanvind och min blick förklarar att jag följer dig vart du vill.
Varje andetag säger att går du vilse någon gång, eller behöva vandra själv, räcker det att viska mitt namn så hittar jag oss och öppnar porten till vårt augusti.
Mitt urusla sandalsnörande är en varsam kärleksberöring som förkunnar; om vi slits itu för gott får du alltid all min värme med expresspaket ändå.
Det kommer inte att finnas någon avsändare, men du kommer att veta. Och det jag ger kommer att läka dig när du har ont, är trött och inte orkar le.
Spara gåvorna, eller använd dem direkt, de räcker för alltid. Det är allt mina fumliga fingrar vill säga när de för fjärde gången försöker knyta sandalerna och känner pirret så fort de snuddar vid dina mjuka, vackra vader.
… och solen har inte ens klättrat högt på himlen än. Vilken dag det här är.
Tur att jag inte vred tillbaka klockan en timme. Då hade jag istället vaknat till en morgon med slagregnssteppdans mot rutorna och konstaterat att takpannorna på huset mittemot, som normalt ser lite dävna ut, tycks vara i direkt behov av en skrynklares soffa så att de kan förklara att de känner sig som missförstådda eternitplattor.
Ibland har man tur …
