Det står kanske Andreas Johansson i passet, men kalla mig Anjo.
Jag är skribent. På dagarna är jag copywriter/storyteller, på fritiden är jag på väg att bli författare. Dessutom är jag Kakmonstrets mentala coach.
Det här är en blogg om allt och inget. Ibland är den surrealistisk, ibland väldigt realistisk, ibland glad, ibland ledsen, ibland solig, ibland grå. Ungefär som livet, med andra ord.
Jag bor i Göteborg, men lever i idévärlden. Jag är tid-och-rumsren, fullständigt oskyldig, gillar surrealism och tror på såväl IFK Göteborg som de elyseiska fälten.
Framtidsdrömmarna handlar oftast om att skriva bästsäljande romaner och sen dra till tropikerna för att fundera på uppföljaren, men än viktigare är att leva livet till dess sista sekunder.
Nog om mig. Det här är en blogg som fylls av mina ord och det är så jag vill ha det – för parollen lyder: If you just let me write what I want, then Bob’s your uncle…
It’s totally unfair that I can’t translate your blog
I hope it says only good, happy things. I miss you my friend.
H
Luckily we can still communicate in other ways, H…
Du ar ju bara helt otroligt fantastisk pa att skriva Andreas!!!!
WOW!
Mighty impressed.
Man tackar. Beröm från UAE är coolt.
Fantastisk, och helt sinnessjuk. Men det är därför jag gillar dig
Tack, du är bäst, Tigern.
Du äger!
Voffö hittade jag inte denna blogg förrän idag om morgonen?
In i bloggrulladen med dig…sisådärja.
Nemo >> Tusen tack. Tja, du har väl haft tur hittills. Nu har jag upptäckt din blogg också.
@ Nemo – eller hur? In i rullen bara
Jag har länkat till dig; hoppas att det är ok – hittade ingen mejladress på din sida…
Klart det är okej, Tea. Tack
Att skriva ned det som finns i den i o f s helt fantastiska biologiska ElektroMagnetiska och ElektroKemiska hjärnDatorn = göra sig kvitt det.
Det är livet det – för då kan det ju skapas utrymme för att ta in det helt okända = nytt – som jag ser det i vart fall.
Eh, ja det håller jag i och för sig med om.
[...] har brorsan Anjo redan skrivit så vackert om vår mamma som det går, men det var jag som körde bilen han åkte i [...]
Jag slank in här genom facebook och det känns som om jag är inne i någons privata rum, som kanske snart kommer hem och undrar vad jag gör här, men som i och för sig sa att jag var välkommen…
…så jag har tassat omkring lite…
Jag blir väldigt berörd av dina texter Anjo (känns också ovanligt att kalla dig Anjo, men fint, det är mer du, tror jag) jag har bara hunnit läsa några men de går rätt in liksom, in i hjärtat och in i själen, glädje, sorg, vrede och kärlek, alltihopa. Och jag vill gärna läsa mer. Så jag tar mig friheten att smyga in här och boosta lite mer en annan dag
Du och dina ord behövs i världen.
Tack så länge!
Ha det gott!
Tack ska du ha, min gamla chef och kamrat. Mer Anjo än Andreas? Nja, men mer jag nu än då…
Vi får höras, din nya väg låter häftig.
Tycker jag absolut att vi ska göra!
Hörs jag?
Charlotta
Jäpp, klart och tydligt. Jag har lite semester just nu, men sen kan vi väl ses och prata om hur världen och allt annat förändrats.
Hittat hit och lär återkomma med jämna och ojämna mellanrum. Gillar ditt sätt att skriva…Ha det allra bäst/Ann på livsbloggen
Tack – du är alltid välkommen tillbaka.
Hej.Jag har tagit mej friheten att kika in hos dej allt som oftast. Tycker mycket om det som du skriver.men en sak undrar jag över. Var tog dina vackra ögon vägen som du hade lagt ut på din sida?
Natti LISA
Vad snällt sagt. Jag ska titta på en ny design snart och då kommer ögonen åter. Just nu får de i alla fall en plats på den här sidan. Jag är svag för komplimanger