Den tyngsta veckan

Nätterna
är som alla sorgsna refränger
i alla låtar
jag någonsin hört
men aldrig
velat vara en del av

Spegelbilden
visar inte vackra bruna ögon
och mjukhet
utan en av onda rakblad
sönderskuren
visshet om min morgondag

Torsdagsorden
som ska släta över smärtan
är salt
och bildar var under
en sårskorpa
bortsliten utan pardon

Vankelmodet
som jag bär med mig
tynger ner
min trötta blick
och jag ser inte
att alltid vacker jag är

Frågetecknen
reser bakåt i en tidsmaskin
och öppnar allt
som jag inte
vill ledsen vara
över nånsin mer

Tröttheten
somnar bort vemodet
några timmar
men blir sen
en del av allt
som förlamar mig

Hjärnan
vet att solen tagit kölapp
och vill mig
allt varmt
och sparat en
särskild sommardag

Hjärtat
hör att sorgens slag
ändå är slag
som för mig
likt drivved
mot mitt vattenfall

Själen
är en taskigt tråcklad struktur
som lider
och pendlar
mellan förbryllan
och trotsig tro

Stegen
är tyngre än alltid förut
när jag rusar
framåt
för att slita bort
spindelnätet

Hoppet
och hopplösheten är syskon
i varje konflikt
till tanke
under dagar
som inte går

Närhet
är en total frånvaro
och jag ser att
jag är en pojke
med en ouppblåst
heliumballong

Himlen
längtar mina små ögon till
och färden
åt andra hållet
där den tyngsta veckan
aldrig är igen