Jag hörde den här konversationen mellan två grävmaskiner idag.
“Pappa, kommer jag att få lika fina hjul som dig när jag blir stor.”
“Varför vill du ha det, min son? Det är ganska fint att rulla fram i sakta mak på larvfötter, tycker jag. Man hinner ju ta in så mycket av livets vackra då.”
“Det är sant. Vad klok du är, pappa.”
“Äsch, jag är bara en vanlig, kommunalanställd grävare.”
“Jag älskar dig, pappa.”
“Jag älskar dig, min son.”
Ni kan ju fatta hur jag log och lipade om vartannat när jag såg och hörde det här.
