Det krossade glaset jag trampar på tränger sig in. Fast inte genom sulorna på mina skor. Istället river det i min själ och jag suckar tungt. För mig spelar det ingen roll hur välmenande de där djurrättsaktivisterna säger sig vara. Att kasta gatstenar genom skyltfönster och hälla färg på fasader är vandalism, varken mer eller mindre.
Det krossade hjärtat jag ser är inte mitt. Ändå blöder jag när jag ser det. En värld är sönderriven några meter bort och hjärtats ägare inte kvar bland oss andra längre. Jag hittar inga ord som inte är platta och nedslås när hon träffas av det som är solstrålar för mig, men bara ett iskallt regn när det når henne.
Det är för mycket kross här. Kan någon laga lite?
Det vore fint.
