Hon kom fram till mig i torsdags, barnbarnet till en kung.
“Du skrev en text om min farfar för några år sedan. Jag ville bara säga tack.”
Lite förvånad och förlägen tog jag hennes utsträckta hand. Sen pratade vi om hennes farfar. Det var han som hade fått henne intresserad av fotboll och Blåvitt, berättade hon. Jag sa att han var en de verkligt häftiga gubbarna.
Han dog i våras. Jättegammal och jättebra.
En gång, när vi var i Portugal, skulle han beställa kyckling på en restaurang. Han kunde inte språket så bra och ställde sig mitt på golvet och dansade fågeldansen.
Sån var han, kung Ola.
Nu stökar han till himlen med Dajla och de andra. Fint.
