Kantstött man

Jag lämnade tryggheten ganska sent idag. Gav mig ut i en stad som var höstkall. Först gick jag till fotografen. Den gamle mannen och hans fru log när jag kom in.

“Jag har framkallat dina fina ögonblicksbilder av augustisol och septemberförtjusning. Vi såg dock till att det fanns gott om plats för oktobersonetter i pärmen också”, sa den gamle mannen.

“Då blir det nog självporträtt”, sa jag. De såg ledsna ut, klappade min kind och önskade mig tillbaka till en annan dag.

I sovtäckebutiken såg expediten bekymrad ut när jag förklarade att jag behövde ett täcke som värmer likt kärleken. Han försökte pracka på mig gåsdun för många riksdaler, men erkände att det bara var placebo trots prislappen.

Jag tackade ändå, drog koftan tätare och gick till skräddaren.

“Hej, jag är en trasdocka och jag läcker. Mitt hjärta riskerar att ramla ut.”

Det skulle han fixa, men han insåg snart sin begränsning.

“Du är ingen trasdocka, även om du hänger likt en. Du är en kantstött man av kött och blod. Ingen av mina trådar kan laga dig. För det krävs att du tvinnar de vackraste minnen du har och syr igen det själv.”

“Jag vet inte hur”, sa jag.

“Du kommer att lära dig”, sa han.

“Det kommer att ta så lång tid”, sa jag.

Han nickade.

“Det enda andra sättet är om hon viskar dig hel, men jag tror inte det är möjligt.”

Jag skakade på huvudet, sa att det inte var möjligt just nu, och vandrade iväg, blödande.

Vid en ballongplats skänkte jag all den värme jag inte behövde för att hålla igång och bad dem fylla en ballong för att sen skjuta ned den en smula nordost om där vi stod.

“Var noga, för värmen måste träffa henne och bara henne”, sa jag.

“Den kan inget annat”, sa den klarsynte ballongivägskickaren.

Jag gick hem, oändligt sorgsen, men jag gick hem ändå. Alltid något.