Jag läste en sorglig insändare i GP i veckan. Den var välskriven och viktig, men så otroligt sorglig.
Den handlade om en flicka som efter år av mobbning valde att ta sitt liv. Hon hängde sig på toaletten i skolan. Insändaren berättar om hur skolan lade locket på och valde att tiga om allt. När en pojke någon månad senare dog i en olycka var det plötsligt viktigt att dela sorgen och hedra med minnesstund och en dödsannons som avslutades med orden:
En bra och omtyckt skolkamrat har genom en tragisk olyckshändelse tagits ifrån oss. Vi kommer att sakna dig…
Och jag undrar igen… Var inte den ledsna lilla flickan också en kamrat? Mobbningen släckte hennes ljus, precis innan livet skulle byta spår och leda henne mot vuxenvärlden. Var hon inte värd att få en sista hälsning, eller var hon inte en omtyckt kamrat? Sa tystnaden att skolan inte gillade henne och bara ville sopa bort minnet?
Var det den gamla vanliga skammen inför ordet självmord som spökade? Jag kan förstå chocken och maktlösheten, men skolan måste agera och lära ut något viktigt här. Fula ord, blickar och våld dödar barn, de sliter sönder familjer och lämnar föräldrar, syskon, släkt och vänner med ett ok som stavas varför på axlarna. Att hålla käft legitimerar och förstärker.
Ibland kan vi inte hjälpa, ibland vill solen bara inte lysa på en del människor och de väljer att gå. Men, när det sker på grund av mobbning är det ett gigantiskt misslyckande. Kan vi sen inte ens minnas att den ledsna som inte orkade hade ett namn, ett hjärta, massor av drömmar och alla vackra kulörer som en palett kan rymma – då är vi tragiska.
Att bara hålla tyst när någon väljer att lämna oss hellre än att leva – det är den sista skymfen.
De ledsna är också värda sånger, tårar och att vi minns hur de – bortom tårar och sorg – hade världens vackraste leende. De var också amatörfilmade barn som blåste ut ljusen på sin födelsedagstårta. De var efterlängtade små knyten som en mor bar i nio månader. De var hopp, kärlek och älskade av många. Hur kan man inte se det och istället låtsas som ingenting?
När en stjärna slocknar på himlen blir inte världen ljusare, den blir kolsvart. Det kan vi inte ändra på. Tystnad suddar inte bort döden och hur hårt vi än blundar finns bilden av den som inte orkade kvar.
Det är skamligt att vi gömmer och skruvar på oss när någon väljer att göra slut på smärtan genom att ta sitt liv. Varför har vi så lätt att säga krya på dig till någon med brutet ben samtidigt som vi vägrar att krama en stukad själ?
Jag undrar och blir lite bedrövad …
29 kommentarer
18 juli 2009 kl 16:10
Ja man undrar när skolan ska ta det här på allvar. När ska de som leder arbetet i skolorna förstå hur viktigt det de gör eller inte gör är? Fint skrivet av dig, den texten borde alla som arbetar i skolor läsa.
Markattan
18 juli 2009 kl 17:09
Det är precis så här det är, tyvärr. När min dotters pappa och min nyblivne exmake tog livet av sig för nästan precis ett år sedan var det tyst. Ingen krisgrupp sammankallades. Ungdomshälsan sommarstängd. Jag hänvisades till det akutpsykiatriska team som precis missat M:s självmordsrisk… men skaffade privat psykolog.
Inför att dottern skulle börja på ny skola berättade vi för rektorn vad som hänt och bad att han skulle informera lärarna så de var beredda… men nej, det funkade inte.
Nån vecka efter självmordet dog en ungdom i en mopedolycka i samma län. Krisgrupp. Öppet hus i kyrkan.
Självmord är tre gånger vanligare än död i trafikolycka – och självmord är den vanligaste enskilda dödsorsaken i åldersgruppen 15-44 år.
Varför pratar vi inte om det?
Varför gör vi inte mer för att förhindra?
Tack för att du skriver om det!
Jag skriver själv om hur det är att leva vidare efter självmordet, om sorgen och skulden. Och jag hymlar aldrig nånsin om hur M dog. Det är ingen skam att han inte orkade leva. Men det ett skamligt samhälle att vi inte bättre kan hjälpa dem som inte orkar
18 juli 2009 kl 18:17
man blir så fruktansvärt arg och ledsen när man läser sånt där!
mobbning är verklgligen något av det hemskaste som finns och när det går så långt som till självmord tycker man att samhället bör reagera. tyvärr verkar det ju som att de gör precis det motsatat i alldeles för många fall..
18 juli 2009 kl 18:25
Jag förstår inte. Hur kan människor som arbetar med människor bete sig så omänskligt?
En gåta.
18 juli 2009 kl 18:37
@ Markattan – exakt, fortfarande känns det som om den som mobbas skuldbeläggs i många fall. Tragiskt.
@ Karibien – vi borde våga prata om det. Så länge det är tyst bidrar vi till att göra det här till något skamfullt – och det är det inte. Det är människor som dör för att livet är för tungt. Vi måste lära oss att bära varandras bördor bättre. Din blogg är väldigt angelägen och det jag läst i den stämmer verkligen till eftertanke.
@ Andrea – jäpp, så känns det ibland. Jag vet att många kämpar stenhårt för att stoppa mobbningen, men för många blundar.
@ Sofia – ja, men ingen rolig gåta, tyvärr.
18 juli 2009 kl 21:13
Du har satt ord på det jag kan känna. Hände samma sak vid en skola nära oss, och det var den mobbades fel?
18 juli 2009 kl 21:55
Du har möjligen inte kvar insändaren? Skulle gärna läsa den och ev göra något av det.
Markattan
18 juli 2009 kl 22:44
Word!
18 juli 2009 kl 22:51
@ kajsen – visst låter det absurt att skriva så? Det kan aldrig vara den mobbades fel.
@ Markattan – you’ve got mail.
@ Plastfarfar – jäpp, tyvärr är det word här.
18 juli 2009 kl 23:15
Sladdade in här via Markattan, och det är jag glad för. Tack för ett tänkvärt inlägg. Upplevde samma för några år sedan när jag fortfarande bodde i medelklassförorten med den glossiga ytan. En ung pojke valde att ta sitt liv p g a åratal av mobbing. Trots massiv kritik av aldrig skådat slag från Skolverket är det ett granitlock på -från skolan, kommunen. Ingen har gjort något fel, ingen vill prata. Ska vi behöva förklara för vuxna människor på viktiga positioner att bara för att man låter bli att prata om något så försvinner det inte?
Mer här: http://www.jenninger.se
18 juli 2009 kl 23:30
Instämmer helt och du skildrar det så bra. Igen.
Att vi inte bryr oss mer kan handla om att vi är mer maktlösa för det vi inte ser, men anar.
Vi kan se ett gipspaket och kryckorna som stödjer det brutna benet, men inte lika tydlig är skälens gips och sinnets krycka
19 juli 2009 kl 00:04
Har läst din blogg ett tag, men det har inte blivit av med några kommentarer. I dag bara måste jag skriva.
Du berör två svåra tabuområden med detta inlägg; suicid(självmord) och mobbning. Båda är otroligt svåra att diskutera i nästan vilket sällskap som helst, båda är infekterade och svårhanterliga och dessutom bemängda med en mängd fördomar, förutfattade meningar och hemsnickrade kvasipsykologiska dumheter. Tyvärr även bland de som arbetar med frågorna professionellt. När en person som i åratal utsatts för mobbning (barn eller vuxen) väljer att avsluta sitt liv blir det inte bara ett tabu som ska hanteras, utan två. Och den största delen av mänskligheten backar sisådär 75 mil, kör huvudet i sanden och sjunger ”lalala” för att absolut slippa höra minsta antydan om vad som hände.
En kär släkting tog för ett antal år sitt liv, och familjen var oerhört öppen med detta. ”Ja, X är död, h*n valde att ta sitt liv”. För detta bemöttes de på sina håll med både vantro, vrede och bestörtning – så får man väl ändå inte säga? Jo, man får. Och man ska, om man orkar. Kanske orkar man inte som nära anhörig, men de som professionellt funnits runt en människa – i ditt exempel skolan – har den förbannade skyldigheten att SE, REAGERA och AGERA! Av flera skäl, men det minsta man kan begära är ju respekt för den f.d eleven och dennes närmaste.
Och det mest tragiska är ju att hade skolan i detta fall tagit sitt ansvar från allra första början, sett, reagerat och agerat när de första tecknen på mobbning visade sig, och sett till att alla inblandade fått hjälp att få stopp på det hela – då hade det funnits en ung flicka till i livet i dag. Då hade man inte behövt ta upp den svåra frågan om vad man säger till omvärlden när ett barn har det så svårt på den plats där hon tvingas tillbringa större delen av sin vakna tid att hon hellre dör än fortsätter gå dit.
Men som sagt, även mobbning är tabu, också idag, alla stödföreningar, handlingsprogram och tidningsartiklar till trots. Vi har, i många fall, inte kommit längre än till orden min högstadierektor fällde vid sitt hälsningstal till de nya sjuorna: ”På denna skola förekommer ingen mobbing! Det ska ni veta, att får vi höra att någon upplever sig mobbad vet vi att det inte är sant”.
(långt blev det, ursäkta!)
19 juli 2009 kl 06:44
Tack för mailet.
Markattan
19 juli 2009 kl 10:11
Länkade hit från ett inlägg på min blogg. Hoppas att det är ok.
19 juli 2009 kl 10:33
Mycket läsvärt inlägg. Och du sätter fingret på exakt en del vad det handlar om: den sista skymfen.
Det tråkiga är att inte alla skolor jobbar efter de anti-mobbingprogram som finns. Tyvärr är det pengar som spelar in: personal måste utbildas men det finns inga pengar. Fast det finns de skolor som anstränger sig och prioriterar.
Tonåringens grundskola här i finområdet har vunnit pris flera gånger. Och när vi i 8:e klass behövde akut hjälp så var det inget snack. Skolan tog tag i saken och löste problemet på några dagar. Redan då tänkte jag att vi var få förunnade.
Det är för jävligt, och jag hoppas att rektorn i den aktuella skolan du skriver om, inte sover gott om nätterna för resten av livet. Inte lärarna heller för den delen.
Det är för jävligt.
Och jag hoppas Markattan gör slag i sak.
19 juli 2009 kl 11:31
@ Lobelia – det är ett fruktansvärt exempel som finns på den hemsidan, man blir oerhört bedrövad när man läser där.
@ Nemo – jäpp, fast ibland undrar jag om vi helt enkelt inte vill se det som är osynligt.
@ Trollets mamma – du får skriva hur långt du vill och vi måste våga prata om de som inte orkar leva, annars är deras liv innan döden förmiskade till något för litet.
@ Markattan – varsågod
@ Tvillingen – självklart
@ Mona – pengar spelar in när det gäller en del, men samtidigt undrar jag om det inte bara saknas kurage och engagemang ibland. Ser man att någon mobbas då behövs ingen utbildning för att säga – lägg av. Skönt att er skola är bättre än den i exemplet ovan.
19 juli 2009 kl 16:20
Det gör ont i hela magen att läsa din text.
Det gör ont för att det är så vanligt, både med mobbing och självmord och det gör ont för att många av oss är så jävla FEGA att vi hellre håller tyst och blundar när någon far illa än stiger fram och säger ”Hallå, hur mår du, hur är det, på riktigt?”
Minsta motståndets lag. Hela tiden.
Skolan är inte ett dugg annorlunda än samhället i stort.
19 juli 2009 kl 18:14
Nu har jag gjort något av det… Det finns att lyssna på här http://www.sr.se/cgi-bin/jagsommarpratar/?id=241
Tack för inspirationen.
Markattan
19 juli 2009 kl 18:23
[...] Idag hittar jag ett väldigt sorgligt inlägg hos Andreas Johansson på bloggen Word up, Anjo: Tystnad suddar inte bort döden [...]
19 juli 2009 kl 23:50
Jag tänker ju helt krasst och hemskt att nej, de var inte en älskad och viktig vän. För då hade det inte blivit som det blev. Om de hade haft vänner som räknades hade det inte blivit.
(Det är min inre mobbade cyniker som hatar lite, bara.)
20 juli 2009 kl 01:07
@ Fiffi – visst är det så. Vi är faktiskt problemet här, det är lätt att tro att jag hänger skolan, men det är ett allmänt problem.
@ Markattan – jag ska lyssna, noga…
@ Pelletsmaskinen – att den första som kommenterade bad om att skickas till ett gladare inlägg gjorde mig rätt suckig, men det är inte ditt fel.
@ Julia – du har en poäng, och den är inte liten heller. Om bara fler förstod vitsen med att alla faktiskt är viktiga vänner hade det här blogginlägget aldrig funnits. För övrigt, din intervju med Linda (innan du fanns) var svinbra…
20 juli 2009 kl 01:20
@ Anjo Kommentaren kom från en person som stundtals har nog med sig själv … /P
20 juli 2009 kl 01:39
My bad. Jag backar en smula.
20 juli 2009 kl 11:22
Skrev skitlångt och det försvann. Långt och engagerat. Får se ifall jag orkar att skriva igen.
Tack Anjo.
21 juli 2009 kl 02:26
Jag är glad att du gillade det, Peter.
25 juli 2009 kl 11:03
länkar från twitter, tipsat Hedgehog.se
kom och läs lite under ”mobbning och revanch”
i min blogg om du vill
25 juli 2009 kl 13:27
Det ska jag göra, Josephine
19 augusti 2009 kl 21:11
Hej Anjo!
Jag heter Lisbeth pipping och det var jag som skrev insändan. Jag blir så glad att du tog upp den till debatt. Det är så viktigt att vi aldrig blir tysta, att vi aldrig ger upp. Tack för att du med din blogg lyfter viktiga frågor.
http://www.pipping.se
// Lisbeth
19 augusti 2009 kl 21:32
Det var det minsta jag kunde göra, Lisbeth.