Buttercastle boys vann!

Del nio av Army Camp. Skatås, klockan är strax efter aderton. Vi är uppdelade i par. En gör en konstig övning, den andre rushar. Sedan byter vi. Och när vi är klara gör vi samma sak igen.

När jag når mållinjen spricker min brors granitfasad i ett leende större än livet självt. Jag är först. Vi vinner ett heat. Herregud, vi vinner ett heat.

Vi vinner
Bröderna från Smörslottsgatan vinner
The Buttercastle Boys vinner
Duon som får Batman och Robin verka odynamiska vinner
Mamma Johanssons pojkar vinner

Min lillebror vinner
Snickaren som inte jobbar på ackord vinner
Byggbranschens egen il ciclone vinner
Hantverkaren från Haga som alltid levererar vinner

Jag vinner
Olskrokens OS-hopp vinner
Copywritern som springer snabbare än han skriver slogans vinner
Den vite Usain Bolt vinner
Jag vinner

Resten av passet gick förvånansvärt bra, det tar sig verkligen. Okej, några dopp i Styx blev det. Jag halkade på ett bananskal och ramlade ner i Dantes Inferno. Dessutom är idioten med sju stopp i uppförsbacke precis vad namnet antyder.

Men, strunt i det i kväll. Segern var så söt att det doftade håning när vi gick mot bilen. Det här utvecklade sig till ett familjeepos som får den siste mohikanen att verka meningslös. För första gången sedan Paddingtons döpte oss till The Boddington Brothers (24 öl och två mat på en söndag när vi gick igenom brorsans bokföring) nådde vi legendstatus.

Vi delade broderligt på en kexchoklad och log hela vägen till parkeringen. Lärkorna skrev nya sånger om oss. Skatås indianstammar skickade röksignaler. Träden bugade sig för oss där vi gick. Igelkottar erbjöd sig att ge oss fotmassage. Björkarna skakade på sig och lät oss vandra i ett regn av löv, fast de var guldpläterade. Svalorna flög till våra föräldrars hus för att bringa dem det lyckliga budskapet.

Det var fantastiskt helt enkelt. Vi vann ett heat. Nu gråter jag.

Glädjetårar.