Schlager, here I come

Igår var det dags för något jag aldrig riktigt förstått tjusningen med: schlagerfestivalen.

Det är en hednisk ritual där fyra miljoner svenskar samlas i lägenhetstempel, där de äter rituella snacks och dricker rituellt vin samtidigt som de tillber avgudar från alla hörn av Europa. Även om de förstås helst vill att den svenska guden ska bli den mest firade.

Och, inte alltför sällan skänker de sitt tionde genom att ringa in och rösta på sin favoritgud.

Lustigt nog verkar de alla skämmas över det här, för så fort allt är över hävdar de unisont att det var tragiskt, uselt, katastrofalt och – aldrig mer. Men, likväl gör de om det nästa år.

Jag vet, för jag var en av dem förr. När det enda sättet att tillbe gudar var via televisionsapparaten och jag var för ung för att slå frivolter på restauranger.

Igår kunde jag, via twitter, få kontinuerliga och ångestladdade rop från ritualdeltagare samtidigt som jag jobbade med annat. Det var då jag tog beslutet: jag ska bli en schlagergud. Jag ska sopa hem tävlingen så att mitt folk åtminstone kan döva skammen över ritualen med en nationell glädjeyra vars livslängd kan mätas i löpsedelsflertal.

Men, hur? Det finns några aber här:

Jag kan inte sjunga, även om det knappast är viktigt. Festivalen är numera en blandning av vaudeville, lokalrevy, knarkpsykoser och folk som garanterat skulle åka ut i första uttagningen av Idol.

Jag vill inte klä ut mig i en dräkt som ser ut att vara hämtad ur en bortglömd amerikansk sci-fi-film från 60-talet. Hur skulle jag kunna stå rakryggad när jag är utklädd till något som skulle få övervakande utomjordingar att avfärda alla tankar om intelligent liv på Jorden?

Jag vill inte stå i en islada och ljuga om att vinsten i en svensk delfinal, där motståndet kom från lokalradions bakgård, är det största som hänt mig och att jag längtar till Globen. Jag vill inte kindpussa alla, skratta glatt åt programledarens skitdåliga ordvitsar och sen ge järnet genom att framföra låten igen inför 7000 svinfulla fans som viftar med ballonger.

Jag vill inte göra en massa reportage på Karl Johann där skitkassa murvlar och fotografer ber mig att hålla i svenska flaggor samtidigt som jag säger en massa plattityder. Eller, varför inte en unionsflagga? Det vore ju nyskapande.

Jag vill inte sitta i green room och låtsas som att den där tvåpoängaren från Litauen är en framgång när de samtidigt ger tio pinnar till en polsk polka framförd med motorsågar av en trio destruktiva dvärgar i rånarluvor.

Jag vill inte låtsas som att mitt deltagande är en del i något större och väcka uppmärksamhet genom att kritisera Norge för säljakten, lusekoftornas mönster och Fleksnes, varpå jag som avslutning hävdar att Vegard Ulvang var en dopad jävel.

Jag vill inte vara med, helt enkelt. Men, ska Sverige vinna behövs det att någon offrar sig. Och, jag är beredd att göra det. Men, det kräver förstås något extra, så här är min plan:

1. Jag tänker framföra en smäktande kärleksballad.
2. Den ska vara skriven på piratspråket.
3. Jag tänker framföra den naken, förutom att jag ska ha ekivoka gnuggtatueringar på mina genitalier.
4. Som en kul klackspark mot snacket om att alla är bögar i schlagervärlden ska jag skriva no entry på mina skinkor.
5. Jag ska ha tretton dansare – alla ska dansa olika danser.
6. Mina körsångare ska vara mimare fullproppade med nedåttjack.
7. Vi skiter i orkestern och hyr in fyra orangutanger som sköter takten genom att slå på flodhästkranier med diskborstar.
8. Och som avslutning kommer hela svenska regeringen in, självklart kroppsmålade, och spelar upp en Gäster med gester-charad som skulle få Johannes Brost att skratta som fan: Du ska leverera ett stimulanspaket, men istället för vettiga politiska åtgärder blandar du viagra i Sveriges alla vattendrag.

Vinner jag inte då är det fanimej skandal.