Ja, nu är den tuffa säsongen igång. Det var power walk igår. Självklart var jag rätt utrustad.
Skorna var av den magiska typen som får dig att nästan lyfta. Sen hade jag min harupulsklocka på mig. Den pendlade mellan: skriv ditt testamente, ditt liv passerade just tragedi, din verkliga ålder är 92 och ring 112.
Och snedstegsräknaren var förstås med. Den har tickat oförtrutet i nästan 37 år och verkar vara en evighetsmaskin.
En björktrast sjöng om vitsipporna som stod i backen – den ljög inte. En manlig gräsand väste “looking good, man”. I en slänt längs ån växte redan nästa års majblommor. Och i ån simmade mamma gräsand med dunbollarna. De små var, precis som alla år, radiostyrda och krockade. Jag önskar att jag hade kontrollen. Då hade jag styrt dem till en flod vars bäddar var fyllda med brödkastande pensionärer.
En newfoundland hade glömt hur man går och förstod inte alls husses människospråk om att de nu skulle gå hem. Hunden tittade tomt och jag skrattade.
Sen stannade polisen mig. Jag hade visst brutit mot pulshastigheten. “Nästa gång tar vi ditt hjärta, se det här som en varning och uppmaning att ta det lugnt”, sa en väldigt otrevlig landsfiskal.
En flicka låg och solade underbenen. Det var bara de som stack ut ur fönstret. Tyvärr var en köttätande murgröna på väg uppför väggen, men jag kunde inte varna henne. Jag hade helt enkelt ingen kraft kvar.
Jag stapplade hem och räknade ut att jag nog bränt 600 kalorier, men för säkerhets skull luntade jag lite på magen. Det gjorde ont, men ska man vara fin får man lida pin.
Ny promenad idag, tror jag bestämt…
Heja Heja, friskt humör, det är det som susen gör
Du har verkligen bestämt dig va?
Lycka till, jag håller tummarna.
@ DHT – ja, det kan man väl säga.
Varför får jag dåligt samvete för egen del, jämrans bror…
@ sis 1 – det är därför man har småbrorsor.