Jag drömmer mig bort. Havet och himmelen dominerar utanför de stora fönstren. Här och där några små öar, och sen fortsätter fastlandet till höger. Jag inser att allt jag ser har en egen historia att berätta. Det får mig att le. Det får mig att längta. Det får mig att nöjt konstatera att jag alltid är på väg, men samtidigt väldigt hemma.
Jag återvänder till rummet. Kusin S och S på andra sidan bordet, syskon med respektive på min sida. Vi minns nyponsoppa med vaniljskorpor under de förtrollade somrarna och tjejerna gick visst alltid tre och tre på utedasset på kvällarna. Två delade utrymmet, den tredje snurrade på cykeldäcket så att de fick lite ljus. Lustigt nog minns inte S den yngre att hon också kom in spritt språngande näck på mitt och brorsans rum med två teskedar framför ögonen den sommaren. Hon har mognat och lovar att inte göra om det den här gången.
Jag är på släktträff. Nästan 60 nära och kära på Säröhus. Brorsbarnen har skönt felstavade skyltar som förbjuder mig i pysselrummet, alla njuter av poolen, cirkusduscharna, buffén och sällskapet. Vi testar en massagefåtölj som visst har tre arga dvärgar inbyggda. De försöker förinta våra ländryggar och lyckas nästan.
Rasmus är vackert rufsig. Han ser ut som Benji och har cancer i nosen. Jag är normalt sett rätt blödig när det gäller mattiggande djur, och får jag veta att stackaren är döende – då är det bara att dela med mig frikostigt av både pålägg och varm korv. När jag ska åka hem står Rasmus på trappan. Han har fått näsblod. Jag klappar honom i håret och C torkar bort det onda. Hundögonen är som hundögon är när de är som bäst/värst/mest omöjliga att motstå.
Alla vinkar hej och lovar ses snart. Rasmus lär vara i hundhimlen då, oavsett när det blir, men han är i alla fall mätt och glad nu.
När bilen rullar ned mot havet tänker jag än en gång på de där historierna jag vet väntar mig överallt. Det finns äventyr bortom varje hjärtslag. Så mycket att hitta. Jag ler igen. Det går bara inte att stanna i det som är trist och tråkigt, sagorna är för många. Alla dagar är inte magnifika, men lägger man ihop dem är livet snudd på magiskt.
