Ja, kära läsare. Det är dags att säga som det är. Det är dags för mig att komma ut ur garderoben. Det är dags att erkänna att jag faktiskt är …superhjälte.
Jag har alltid trott att jag varit det och när jag fyllde 20 fick jag slutligen klart för mig att det är så det är. Då mötte jag en äldre superhjälte som förklarade att jag var en sådan och att jag hade tre superkrafter, men att jag bara fick använda två.
Krafterna var: osårbar, osynlig och rätt-så-jävla-skitstark.
Eftersom jag tycker att det är fegt att vara osårbar och gärna verkar i det tysta var valet lätt. Jag är alltså inte osårbar och särskilt hjärtat får sig smockor ibland. Däremot kan jag verka osynligt – och som jag gör det.
Jag skulle faktiskt påstå att jag är en superlagomhjälte. Det är lite folkhem och tv-kanna över mina insatser. Glöm intergalaktiska irrfärder och försök att rädda New York. Nej, jag kör mer på att drämma till småskurkar.
Därför går jag osynlig omkring och sparkar rökare som fimpar i busskurer i arslet. Jag nyper bröstvårtor på äckelgubbar som går omkring på ICA i bar överkropp. Jag knuffar omkull folk som tränger sig i köer. Jag lägger fälleben på folk som inte köper majblommor. Ser jag någon plocka blåsippor knockar jag honom. En dåre som stoppar färgade flaskor i den ofärgade igloon får räkna med att drabbas av min fulla kraft.
Några grupper får extra mycket uppmärksamhet:
Folk som pratar med mat i munnen = byggstryk.
Dårar med fula Star Trek-telefonsnäckor i öronen = minst en lavett.
Coverbandsgitarrister som spelar Hotel California = kölhalning.
Pantomimartister = en hederlig kittelattack mitt i akten.
gajsare = en raggardusch och en avlusning.
Det är ett hårt jobb, men någon ska göra det. Jag har gjort det i tysthet länge, länge. Nu har jag kommit ut med det. Det känns så skönt.
