Okej, jag är lite av en anglofil. Så sent som förra helgen stod jag vid The Embankment och njöt. London Pride är favvoölen, tätt följd av 14 Boddington i sällskap med lillebror när vi ska gå igenom hans bokföring på Paddingtons (!). Stone Roses, Housemartins, The Smiths och Moz är husgudar. Jag har poserat på skolfoton i Millwalltröja och tog som fattig yngling ett banklån för att se just Millwall på Wembley (torsk med 0-1, målet kom i 93:e).
MEN, NU FÅR DET FAN VARA NOG!!!
I morse kom jag ut från min port och träffades av en cricketboll – rätt på snoken. Blodet forsade och jag blev rätt groggy. Jag kunde dock inte se varifrån bollen kom. Förbluffad gick jag bort till återvinningen och dumpade bevis på en vecka fylld av halvfabrikat och tog sikte på portiken till parken. Den var avspärrad. Två bistra och tungt beväpnade soldater stod där.
”Fakk off, son, no way you’re coming thru”, hälsade den förste
”Better run if you don’t want things to become pear shaped”, hotade den andre.
Jag tog den långa vägen och kom ut på Redbergsvägen. Vid öppningen till parken stod flera britter med vapen. De hälsade med samma artighet som kollegorna på andra sidan. I parken hade lekplatserna och träden förstörts och det pågick en cricketmatch. Några kubbförsedda brittiska gentlemän var åskådare och stod på en balkong som uppenbarligen hade annekterats. Ödet för de tidigare hyresgästerna var rätt oklart.
”What the”, sa jag.
”This park is now the property of her majesty the queen”, sa en officer, som såg ut att vara hämtad ur SAS hårda kärna. ”Move on or get shot, mister.”
Jag tittade bort mot Le Pain Francais. Inredningen låg slängd på gatan och skyltarna hade bytts ut mot The Hog and The Yob. De hade under natten byggt en engelsk pub och nu serverades full English breakfast.
På busshållplatsen låg tidningsbudet bundet till händer och fötter. Förklaringen syntes mitt i parken. Där stod en gubbe i trenchcoat och sålde fish&chips invirade i dagens GP.
”My newspaper”, sa jag och pekade. Soldaterna osäkrade sina vapen.
Jag sprang iväg, och kom fram till ICA. Där stod också soldater i dörröppningen.
”Halt”, sa en av dem. ”Was machen sie hier?”
Det här kommer att bli en jävla söndag…
6 kommentarer
22 mars 2009 kl 11:29
Dra ner mörkläggningsgardinerna och håll dig inne, tyst som en mus. I morgon är det över.
22 mars 2009 kl 12:13
Låter väldigt mycket som mina söndagmornar… fast här är alla soldater israeler, och vissa något artigare än dina engelsmän.
22 mars 2009 kl 13:11
you bloody pucko!
22 mars 2009 kl 17:38
Tvillingen >> Jag vet inte. Imorgon kanske det är segerparader och jolly good-orgier här.
Joun >> Hur är känslan? Har du vant dig vid att se beväpnade människor ofta?
Götapetter >> Thanks, thou art weird too.
23 mars 2009 kl 06:24
Jodå, det går fort att bli avtrubbad. Det är inte de beväpnade människorna som berör mig utan de som försöker leva sina normala liv ”under the gun”. Fast efter Hebron vete fasen om det kan bli mycket tyngre…
23 mars 2009 kl 21:20
Joun >> Förstår det – även om jag knappt förstår hur situationen där nere kan vara som den är, år ut och år in.