Jag funderar igen och ställer frågan för mig själv. Hur tyst är tyst?
Jag tror att tyst är precis så tyst som det är när skotten ekat ut och ingen riktigt har förstått vansinnet i att en liten pojke skjuter ihjäl 16 personer i två tyska småstäder.
Så tyst tror jag tyst är.
Och jag undrar hur högt snyftningar låter när folk väl förstår vansinnet, fast det inte går att förstå.
Och jag undrar om de där flämtande, små stjärnorna på min lugna natthimmel är de barn och vuxna som stals från jorden precis innan det blev så tyst, så tyst.
Och jag undrar om jag någonsin kan få sluta undra…
