Tanten i Småland är jätterädd. Hon vågar inte ta av sig kappan och håller hårt i handväskan. Hon sitter vid fönstret, inträngd bakom tre kvinnliga, hesa, bakfulla, gårdagskvällsåterskapande och overallklädda studenter. De har skitiga tygtrasor som är överbelamrade med märken, kapsylöppnare och annat. Tanten tror säkert att de är autonoma eller punkare.
1994 vinglade jag själv omkring i Handels katakomber med blå och vit overall – 24 delar vit overall som vi klippte isär, färgade i blå kulörer och sydde ihop igen. Jag tror vi gjorde det i Carros studentrum. En Newcastle Brown-handduk var fastsydd vid ena benet, minns jag. Jag var vismästare i sexmästeriet, Sexsymbolerna hette vi – ironiskt nog.
Det var en kul tid. Förutom de cirka 99,2% av kvällarna när en ytterst svartsjuk flickvän var på visit och tittade mordiskt på alla, inklusive mig. Ett särskilt ont öga hade hon till bästa vännen J.
Det var nollningar, caps, bartömningar, sittningar, nattvaktsrundor där man upptäckte flickor som kissat ner sig i sömnen (Sveriges framtid gick på Handels, mind you…). Det var kul, misär, livat värre, goda vänner och fullständiga flanar.
Det var CCC, Skåne, Pripps Blå och studieresor till Köpenhamn där den minste av oss somnade på en vuxenbio omgiven av två – för att uttrycka det lite finstämt – handarbetande biotittare.
Det var grappaprovningar med en full ciceron. Det var gastronomdagar med gigantiska rödvinsintag. Det var en snöskyffel i bakhuvudet på Vendela Kirseboms kusin (?). Det var väldigt mycket Pripps Blå och gamla sexmästerister som man helst ville skjuta med laserpistol.
Jag minns en diskjockey som fick cancer och dog; en liten pojke som körde in i ett träd så att hela världen grät och en söt tjej som försvann i tsunamin – men, ganska många överlevde också. Någon blev rockstjärna, en annan skriver bästsäljare.
De flesta drog till Stockholm och är kanske Facebookvänner idag. Egentligen är det bara M och E som jag överhuvudtaget hör av (mig till).
Det var länge sedan, tänker jag där jag sitter och läser Lehane. Det var då. Nu är overallen sedan länge pensionerad.
Ungefär som tanten som sitter insprängd bakom studenterna och ber till Gud att hon ska komma fram till stationen helskinnad och orånad.
Det var bättre förr, åtminstone när det gäller den studentikosa Anjoviljan.
Hemskt glad att den tiden är över för min del…trots att min inte var tillnärmelsevis lika…öhhh…rolig (?)
Samma här. Det var kul, vi hade enormt roligt många gånger – men det var då och väldigt mycket då.
Den där overallen var jag inblandad i, det kommer jag bestämt ihåg… himla många delar…
24 st, syrran. Ett av civilisationens större felbeslut.
Funderar på om jag kan skjuta ditt 1994-jag och läsa denna bloggen idag ändå. Du är jävligt irriterande, då.
Bruce >> Jag fick mitt straff – fyra års studier utan strafflindring + att jag fortfarande betalar av skadeståndet till CSN.