Jag kan ha bloggat om idrottsskador förut – vilket är helt kaiko givet att mina värsta skador är dessa:
3. Hjärnskakning på match – visste inte ens vad tisdag (veckodagen) hette.
2. Spräckta revben helt oattackerad. Laddade för en volley, tappade fotfästet och tjong.
1. Muskelbristning när Sverige gjorde 1-0 på Danmark. Jag stod i en sportbar!!!
Nästa tragiska skada är dagens. Jag vaknade, liggande platt på rygg, med stukad fot. Jag hade alltså stukat foten i sömnen. Lysande…
När jag kommer hem ikväll kommer jag att vara världens tröttaste. Då ska jag lägga mig på min spikmatta – den heter egentligen shaktimatta, men det låter inte så tufft som spikmatta.
Sen ska jag sluta ögonen och bara njuta. Ja, det vill säga, när det gått några minuter. De första ögonblicken är nämligen smärtfyllda.
Hur som helst. Eftersom min spikmatta är magisk kommer jag att flyga iväg – rätt ut bland stjärnorna. Där kommer vi att åka en slags rodel och få marsianerna att skratta. För jag ligger nämligen i bar överkropp och kisar samtidigt som jag twittrar lite och bara njuter.
Sen tar vi ett pit stop i himlen på vägen hem. Där bor min farmor och hennes svarta vinbärssaft är godare än någonsin. Jag kommer att sitta på spikmattan med saftglaset i handen, prata om när syrénbuskarna var som finast på landet och säga att jag inte bara saknar hennes stekta fläsk med löksås utan också henne förstås.
Sen vinkar vi hej då och så seglar jag och min spikmatta hem igen. Jag rullar av, går ut i badrummet och tittar på min rödknottriga rygg, sen sjunker jag ned i sängen och tänker att i väntan på henne är en spikmatta inte så jäkla dum ändå.
Den är inte mycket för att snacka om längtan, jag skulle aldrig kyssa den – inte ens för femti spänn – men den vet precis hur min rygg ska hanteras.
Fast, bättre än farmors svarta vinbärssaft – det blir den aldrig.
Någon stal en timme sömn från mig i natt. En timme jag var i starkt behov av efter att ha hälsat på hos Enrico Pallazzo. Där tillbringade jag för övrigt Earth Hour lyssnandes på en trubadur, snackade med en skock trevliga människor och suckade lite över hur kreativ den miljön är.
Nåväl, inte mycket att göra åt det här med tidsstjälandet.
Det var bara att ställa fram klockan när jag vaknade. Sen passade jag på att ställa om kroppen till sommartid också. Fantastiskt skönt. Nu behöver jag inte träna, jag bara ställde fram kroppen – och så försvann vinterspäcket. My God, helt plötsligt har jag tvättbräda och är redo att gå till stranden.
Det var alltför kort. Våra dagar och nätter.
De få gånger jag fick vakna bredvid dig var explosioner. Att öppna ögonen och bara se dig. Kan man ha det bättre?
Men, så länge sedan…
Hur kan jag beskriva det? Dagarna med dig var sommardagar i motljus. Vår tid var skratten strax innan vi blåste ut gråhåriga maskrosor över hela änghagen. Vi var de försiktiga kyssarna under gatlyktorna i främmande städer. Vi var tungor och läppar som berättade hur mycket vi älskade den andra. Jag gjorde upptäcktsfärder längs dina vackra, varma och våta vägar. Ditt heta blod ledde mig till det vackraste som finns.
Jag har aldrig älskat som då. Aldrig viskat till en hud hur mycket jag längtar som jag viskade då. Aldrig lovat en kropp att alltid smeka dess hemligaste. Aldrig smakat en bättre ambrosia. Aldrig längtat, sökt, funnit och gråtit som då. Aldrig lovat så mycket som mina läppar och tunga lovade dig.
Att se dig när jag vaknade. Vad kunde jag mer begära?
Din röst. Dina ord. Din surmulenhet över frukostbordet. En purken gudinna i morgonrock som äter rostat bröd. Be mig definiera kärlek och jag hade pekat på det, det, det och det. Jag hade pekat på oss. På våra få, men fantastiska, dagar.
Jag sa en gång att vi borde fly till söderhavet ihop, du och jag. Det var roligt sagt. Vi skrattade. Ett skämt. Men, jag menade varje ord. Jag hade byggt en hydda, skydd mot vinden. Jag hade skymt solen när den störde, hällt ut palmblad om regnet förgrymmade dig…
Herregud, jag saknar dig så, vackraste prinsessan min. Du mötte mig under gatlyktorna, öppnade dig för min längtan, kysste mig till mina bästa dagar. Gav mig en sommar som är den vackraste akvarallen i galleriet.
Jag hörde din röst nyss. Lika fin som då, även om sorgen smittat den. Det är inte då, det är nu. Men, tiden är relativ, min vackraste.
Jag hade fortfarande cyklat på en enhjuling till asteroiderna för att göra dig glad. Viska på andra sidan jorden och det ekar i min värld.
Det var vi. Jag förlorade dig. Men, om någon frågar om många år om jag någonsin älskat – och jag aldrig rör någon igen – kommer jag att le och säga: mer än de flesta.
För jag låg bredvid dig och jag kunde aldrig bestämma mig om jag ville vara vaken för att älska varje sekund med dig eller om jag ville somna för att ta en genväg till nästa dag med dig.
Finaste, var du än du är. Vad du än gör. Jag är din vän. En hand att leta vägar i. Ett hjärta att luta dig emot. En själ att förföra. Min tunga längtar till ditt varmaste för att skvallra om det du redan vet – att du är vackrast i världen. Att du är målet för all min längtan.
jag saknar dig, okej …
Det är märkligt hur en del saker kommer tillbaka – som dammsugarförsäljaren från förr.
Han hälsade på i min etta 1992. Medhjälparen (hantlangaren) satt gömd i trappan på väg upp till nästa våning och när han märkte att kollegan kanske fick napp dök han upp med dammsugaren.
De visade mig en fantastisk sugförmåga. Att den kunde fyllas med vatten. Att den var så stark att bara suget kunde få den att hänga kvar på väggen. Den kostade 7800. Min lya var 30 kvm. Det var 1992. Jag var 19 år och nyanställd. Affären bidde inte av.
Ikväll knackade han på igen. Han försökte fortfarande sälja samma dammsugare. Hantlangaren hade givit upp vid millennieskiftet och sålde nu snöskotrar i Sudan.
”Jag kan nu också erbjuda själdammsugning”, sa han. ”Får jag visa?”
”Tar du min själ om jag säger ja?”
Han skakade på huvudet. ”Nej, jag bara suger bort joxet, dammet, skräpet.”
”Visst”, sa jag.
Han tog fram dammsugaren, pluggade in den i väggen, bad mig att dra upp tröjan och tryckte sen röret mot min navel.
WEEEEEEEEEEEEEEEEOOOOOOOOOOOOOOHHHHHHHHHHHHHHHHHHHHH!
… och så tittade jag på honom. Igår hade jag stulit lite blått från en god vän och stänkt det över min egen själ. Nu var det borta, spårlöst väck. Lite funderingar och misstro hade åkt med av bara farten.
”Wow”, sa jag. ”Jag tar den.”
Han fick sina åttatusen och gick. Det var en grymt bra affär. För oss båda.
Och så slutar allt extremt bullerbylyckligt även denna dag.
Puss!
Jag fick ett ryck i morse, växtbevattning.
”Det var ju kul att du tittade förbi, jag funderade nyligen om jag var en kaktus numera”, sa palmen.
”Alla är visst komiker numera”, sa jag och gick bort till fönsterväxterna.
”Hey, man give me some substral. I need it, man”, sa den ena.
Vad? Har jag amerikanska växter, tänkte jag.
”You shouldn’t do drugs. Water is all you need.”
”I had a tough childhood, man. All my brothers were eaten by birds. Imagine growing up as the only green plant among a rough crowd of daffodils. And then living with just the morning sun as company in this gloomy flat. I gotta have that substral shot.”
”Sorry, I just can’t give you drugs”
”Look, gimme some. You know ah’m good for it. I’ll make it up to you, Anjo. Just give me, and I’ll be whaddever plant you want – I can be a lupin, man.”
Då fick han drogerna och så vände jag mig mot den andra fikusen.
”Vatten blir bra”, sa han på götebåsska.
Tur att det finns några tacksamma plantor kvar i världen.
Morgon. Kallt. Vinden är en niosvansad katt. Spårvagnarna är hägringar och vägen till kontoret går via Antarktis.
”Hallå, din panka fan”, säger bankomaten till vänster i Arkaden.
”Höhö, det är den 24:e idag”, säger den högra bankomaten. ”Tomt på kontot eller?”
Jag korsar spåren och utanför Handelsbanken fnissar bankomaterna ikapp.
”God morgon, din pajas. Ska du inte ta ut en släng? Eller är det inga stålar kvar?”, hojtar den förste.
”Vi ses i morgon, pucko. Då kommer du att stå här och tro att du är rik igen. Din löjd”, fyllde den andra i.
Eftermiddagblirtillkvälltöcken. Det är fortfarande kallt.
”Vi ses snart, din bluff”, säger bankomaten utanför Nordstan. ”Hur känns det att snart vara pank igen”
”Yoho, kom till centralen. Testa lyckan”, hör jag hur en sprucken automat ropar från ankomsthallen.
Jag rusar hem, skiter i trafiken och får oväntad hjälp. Den röda gubben utanför Scandic vid Polhemsplatsen hoppar ned från sin plats och stoppar trafiken så att jag kan korsa oöverkörd.
”Tack, lille vän”, ropar jag och rusar vidare.
”Spring, Anjo, spring. Spring, och stanna inte förrän 00.01 när ditt bankkonto är laddat. Spring.”
Och jag sprang…
Sprang och funderade på hur man kan ha månadslön när månaderna är långa som decennier.
Två timmar och nitton minuter. Se upp bankomaterna, snart kommer jag. Kraftigt!!
Kom hem sent igår. Bra vecka väntar – prisa Gud, här kommer skatteåterbäringen.
På hallmattan låg ett inplastat kuvert och en massa reklam. Rituellt bar jag in packen, kokade en kopp te, ögnade igenom reklamen, rätt otålig, men ändå. Till sist – skattedeklarationen. Hur mycket får jag tillbaka?
Det var ett nytt nummer av Aktiv träning. Så får du bredare axlar! Vad fan, jag ville ju bara ha några tusen spänn?
Kom hem sent idag. Äntligen. Där låg den och väntade på hallmattan – skattedeklarationen.
…trodde jag.
Det var årsbeskedet från fondbolaget. Utvecklingen under 2008 beskrevs som: Skjut dig innan du blir 65, annars väntar fattighuset.
Bu för posten!
Jag ringde Taxi Göteborg förut. Smidigt värre. Man får bara höra att: vill du omedelbart ha en taxi till <din adress>, tryck ett.
Jag tryckte ett och en vit volvo körde rätt igenom tegelväggen. Droskföraren hoppade ur, sopade bort några tegelstenar från motorhuven och öppnade gentlemannamässigt passagerardörren.
”Vassego, min herre. Åh, vart ska vi åka ikväll, då?”
”Ja, jag skulle ju behöva handla lite förnödenheter.”
”Vi tar lite sightseeing”, sa han och gasade på. En burn out senare drog vi genom stratosfären och snart lekte vi Indy 500, fast vår racerbana var Saturnus ringar.
”Aj fan, stenskott”, garvade han och blåste rätt in i asteroidbältet. ”Va e de som dunkar i plåten, haha, minns du den? Eddie Meduza, va?”
Jag höll mig hårt i instrumenbrädan och sa inget förrän vi närmade oss månen.
Väl åter i Göteborg körde han lugnt och säkert till ICA Olskroken.
”Vi bju’r den, dô. Det var skoj att få köra dig, min herre. Ha en härlig afton.”
Jag tackade, klev ur och såg hur bilen körde rätt in i en annan dimension. Jag funderade på om det inte var säkrast att ta vagnen i fortsättningen, men just då kom trean nedför backen. Den var förvandlad till gigantiska, blommiga falukorvar och för att kunna gå av, var folket tvungna att tugga sig ut.
Well, well, det får bli promenader till/från jobbet framöver också. Där händer inget märkligt i alla fall, bara lite snack med gräsänder.
Okej, jag är lite av en anglofil. Så sent som förra helgen stod jag vid The Embankment och njöt. London Pride är favvoölen, tätt följd av 14 Boddington i sällskap med lillebror när vi ska gå igenom hans bokföring på Paddingtons (!). Stone Roses, Housemartins, The Smiths och Moz är husgudar. Jag har poserat på skolfoton i Millwalltröja och tog som fattig yngling ett banklån för att se just Millwall på Wembley (torsk med 0-1, målet kom i 93:e).
MEN, NU FÅR DET FAN VARA NOG!!!
I morse kom jag ut från min port och träffades av en cricketboll – rätt på snoken. Blodet forsade och jag blev rätt groggy. Jag kunde dock inte se varifrån bollen kom. Förbluffad gick jag bort till återvinningen och dumpade bevis på en vecka fylld av halvfabrikat och tog sikte på portiken till parken. Den var avspärrad. Två bistra och tungt beväpnade soldater stod där.
”Fakk off, son, no way you’re coming thru”, hälsade den förste
”Better run if you don’t want things to become pear shaped”, hotade den andre.
Jag tog den långa vägen och kom ut på Redbergsvägen. Vid öppningen till parken stod flera britter med vapen. De hälsade med samma artighet som kollegorna på andra sidan. I parken hade lekplatserna och träden förstörts och det pågick en cricketmatch. Några kubbförsedda brittiska gentlemän var åskådare och stod på en balkong som uppenbarligen hade annekterats. Ödet för de tidigare hyresgästerna var rätt oklart.
”What the”, sa jag.
”This park is now the property of her majesty the queen”, sa en officer, som såg ut att vara hämtad ur SAS hårda kärna. ”Move on or get shot, mister.”
Jag tittade bort mot Le Pain Francais. Inredningen låg slängd på gatan och skyltarna hade bytts ut mot The Hog and The Yob. De hade under natten byggt en engelsk pub och nu serverades full English breakfast.
På busshållplatsen låg tidningsbudet bundet till händer och fötter. Förklaringen syntes mitt i parken. Där stod en gubbe i trenchcoat och sålde fish&chips invirade i dagens GP.
”My newspaper”, sa jag och pekade. Soldaterna osäkrade sina vapen.
Jag sprang iväg, och kom fram till ICA. Där stod också soldater i dörröppningen.
”Halt”, sa en av dem. ”Was machen sie hier?”
Det här kommer att bli en jävla söndag…
