Jag har gjort så mycket jag trott var rätt i mitt liv – här är några axplock av goda gärningar.
- Jag har dansat och sjungit för glädjeflickor i Amsterdam, eftersom jag och min följeslagare trodde att det skulle vara något som piggade upp dem, om så bara för ett ögonblick, i väntan på nästa berusade skithög till karl som skulle utnyttja dem för några skrynkliga sedlar.
- Jag har lekt trafikpolis i Borlänge och vägrat släppa fram bilarna om de inte berättar en rolig historia. Vi fick tyvärr sluta när salig Conny, vars krycka vi lånade som vägbom, fick lite svårt med balansen. Dessutom fick vi konkurrens av en riktig polis, vill jag minnas.
- Jag har spelat upp tv-historiens bästa ögonblick – dvs när kakmonstret äter alla kakhögar – för alla mina syskonbarn (och samtidigt fått rätt många kakor i kistan).
Men, allt detta är oväsentligt. De var bra insatser , men de var inte mina livsuppgifter.
Jag har äntligen funnit mitt kall – att träna hårt och ofta. Den här gången ska jag inte – trots tidigare blogginlägg som måhända antyder det – falla tillbaka. Den här gången ska jag inte fråga Estrellas företagsläkare om jag ska sluta med snacks och sen bekräfta hans nej genom att ställa samma fråga till hans motsvarighet på Olw.
Jag ska skaffa mig så mycket och återkommande träningsvärk att jag inte kan sträcka mig tillräckligt för att nå ostbågarna som finns på den översta hyllan på ICA.
Det kommer att bli tufft och jag kommer att försöka göra en och annan rififi-kupp mot snacksstinna stormarknader, men jag ska klara det.
Det kommer inte att bli snyggt på vägen, men det kommer att bli snyggt (relativt talat, förstås – och sett till grundförutsättningarna, eller om man nu ska kalla det förutsättningar – snarare förhoppningar, eller tro på mirakel)…
Som en skänk från ovan kommer förresten en snabbmatsnyhet på min gata. En pizzeria ska ersättas av en indisk restaurang. Det kommer att bespara mig 10000-tals kalorier. Redan har den gamla kvartersbutiken (Cheez Doodles heaven) ersatts av Cyrano – nu försvinner ett av två ställen med kebabsåspipeline.
Alla är nöjda, med undantag av mina årsringar kring magen då. Men, man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg.
Jag är övertygad – eller så har jag fortfarande vätskebrist sedan igår och yrar.
Det är aldrig bortkastat att försöka skänka någon ett skratt. Inte ens om det är en glädjeflicka. Det var fint gjort Anjo, mycket fint.
Stefan Swartz angående att han fortfarande gör 1000 sit-ups om dagen. “Det låter kanske mycket, men dagen är lång. Jag har alltid sett på träning som en belöning, inte ett straff”.
Just det där sista om belöning har hjälpt mig att motivera.
viull ju inte spräcka bubblan- men är naanbröd med smör verkligen nyttigt?
Off-season tenderar att vara jubeloptimisternas högtid. Sedan stundar premiären som du dämpar med öl, öl som gör dig hungrig på ostburgare och pizza dagen efter. Sedan kommer sommaren med uteserveringar, midsommar och semestrar. Slutligen har vi guldstridsångesten som vi då fan inte dämpar med råriven kålrot.
Nej, idag är en bra dag att ge upp. Det är ju till och med årets bästa dag. Den feta tisdagen.
Nina >> Det lät jävligt illa, men var nog det enda som lyfte deras kväll.
Lanefeldt >> Att göra sit-ups är att dö en smula.
Sync >> Vi kan väl utreda den frågan snart. Lunchen?
Bruce >> Fan, du måste bo i min hjärna. Precis så tänker jag faktiskt nästan jämt. Och semlan satt bra som förspel till kvällens grabbträff i en onämnbar stadsdel.