Mot nymånen

Åh, jag är så trött där jag går. Det är tidigare än sent, men lite för sent ändå. Gatan är av is, mina borttappade handskar gör sig påminda. Friggagatan är riven, men gatan känns mer livlig än någonsin. Jag är på väg hem, men känner mig som fäst vid ett bungyband. Lite sömn och sen svisch tillbaka…

Månen är ny, ett smalt streck. Den är som gjord för att lägga sig bekvämt i (på?) och bara räkna stjärnor till jag somnar i några dagar.

Ibland behöver jag mer rymd. Det är dagarna när jag är som en späckhuggare i en guldfiskskål. Trångbodd.

Helg väntar. Bra promenad, har jag bestämt, och sen möten med hjältarna och busarna.

Det blir ord också. Kanske en reseguide till nymånen. Var man bäst dricker sin öl. Var det är bäst att slänga upp sin solstol. Tio tips om hur du undviker asteroider och annat jobbigt.

Eller så tar jag bara tokledigt och sover ut. Jag är lite trött, nämligen, och längtar till att få hälla ut en av mina drömmar i verkligheten. Kanske hittar jag nyckeln här, eller så gör jag det på nymånen…

Svarttaxi med lord Vader

Jaha, då har man överlevt en tripp till folkrepubliken Majera.

Det blev några hundar och lite mat på Red Lion i samarbete med delar av IFC och andra bra människor. Sen började charaden.

Jag var inte helt sugen på att åka vagn i hundra år, så jag bestämde mig för att ta en svarttaxi. De vanliga busarna stod inte utanför krogen, däremot stod Darth Vader där och väste fram en fråga om jag ville ha taxi.

- Visst, sa jag. Egentligen ville jag inte, men det var som om en kraft tvingade mig att säga ja.

- Come with me to the dark side, sa Darth och pekade på ett tvåsitsigt rymdskepp som stod dubbelparkerat längre ned på gatan.

Jag hoppade upp och SVISCH, så var jag hemma i Olskroken.

- 800 spänn, sa Darth.

- Herregud, sa jag. Vad har du för kilometertaxa egentligen?

Sen insåg jag att hans knutna hand och en begynnade nötknäpparkänsla strax söder om min ekvator försämrade mitt förhandlingsläge. Jag kastade över åtta hundringar och en påse halstabletter.

Darth tog en tablett, sög länge på den, och sa sen tack med en ohes röst som påminde väldigt mycket om Anne Lundberg. Herregud, Darth Vader är skåning… Stockholmare hade jag kunnat tro, givet hans attityd, men skåning?

Dags att sova. Det här var en dålig kväll. Nästa gång tar jag spårvagnen hem, även om det är Lasse Kronér som kör med Loket och Conny Ray som konduktörer.

Snillenny spekulerar

Igår satt jag och några gamänger och funderade i Olskroken. Det gällde vilken av alla uppfinningar som är den bästa i världshistorien.

- Hjulet, sa jag. Det är kanske ingen kreativ åsikt, men hjulet får allt att snurra. Det för oss framåt (eller bakåt).

- Datorn, sa Tommy. Där ryms all världens visdom och idioti och du bestämmer vad du hittar.

- Jetmotorn, sa Conny. Den för jordens folk närmare varandra, även om den förvisso möjliggör bombräder.

- Tv-apparaten, sa Benny. Med den kan även ensamma känna att de har sällskap, även om det är rätt uselt sällskap.

- Minnesluckan, sa Lenny.

Sen var diskussionen över.

Jag har slängt bort mitt liv

Jag har gjort så mycket jag trott var rätt i mitt liv – här är några axplock av goda gärningar.

• Jag har dansat och sjungit för glädjeflickor i Amsterdam, eftersom jag och min följeslagare trodde att det skulle vara något som piggade upp dem, om så bara för ett ögonblick, i väntan på nästa berusade skithög till karl som skulle utnyttja dem för några skrynkliga sedlar.
• Jag har lekt trafikpolis i Borlänge och vägrat släppa fram bilarna om de inte berättar en rolig historia. Vi fick tyvärr sluta när salig Conny, vars krycka vi lånade som vägbom, fick lite svårt med balansen. Dessutom fick vi konkurrens av en riktig polis, vill jag minnas.
• Jag har spelat upp tv-historiens bästa ögonblick – dvs när kakmonstret äter alla kakhögar – för alla mina syskonbarn (och samtidigt fått rätt många kakor i kistan).

Men, allt detta är oväsentligt. De var bra insatser , men de var inte mina livsuppgifter.

Jag har äntligen funnit mitt kall – att träna hårt och ofta. Den här gången ska jag inte – trots tidigare blogginlägg som måhända antyder det – falla tillbaka. Den här gången ska jag inte fråga Estrellas företagsläkare om jag ska sluta med snacks och sen bekräfta hans nej genom att ställa samma fråga till hans motsvarighet på Olw.

Jag ska skaffa mig så mycket och återkommande träningsvärk att jag inte kan sträcka mig tillräckligt för att nå ostbågarna som finns på den översta hyllan på ICA.

Det kommer att bli tufft och jag kommer att försöka göra en och annan rififi-kupp mot snacksstinna stormarknader, men jag ska klara det.

Det kommer inte att bli snyggt på vägen, men det kommer att bli snyggt (relativt talat, förstås – och sett till grundförutsättningarna, eller om man nu ska kalla det förutsättningar – snarare förhoppningar, eller tro på mirakel)…

Som en skänk från ovan kommer förresten en snabbmatsnyhet på min gata. En pizzeria ska ersättas av en indisk restaurang. Det kommer att bespara mig 10000-tals kalorier. Redan har den gamla kvartersbutiken (Cheez Doodles heaven) ersatts av Cyrano – nu försvinner ett av två ställen med kebabsåspipeline.

Alla är nöjda, med undantag av mina årsringar kring magen då. Men, man kan inte göra omelett utan att knäcka ägg.

Jag är övertygad – eller så har jag fortfarande vätskebrist sedan igår och yrar.

Ångestsamtal

När jag vaknade i morse var jag kallsvettig, kroppen skakade och jag mådde oerhört illa. Jag hade haft en ohygglig mardröm. Jag ringde bums min bäste vän. Mardrömmen hade skänkt mig en ångest som nästan förintade mig.

- Du anar inte vilken mardröm jag hade. Jag drömde att jag spinnade tre timmar igår och sen gick jag hem, åt nyttig mat, vilade, låg på spikmattan och avslutade kvällen med att läsa nya numret av Aktiv träning.

- Eh, det var ingen dröm, Anjo. Det där var faktiskt vad du gjorde igår, svarade polaren.

- Herregud, vilken mardröm, sa jag och la på.

Det var tyst i lägenheten. Förutom några kvävda snyftningar från mina lår, hulkningar från ljumskarna och vader som kved och bad om nåd.

Diem perdidi.

Spinning och brännvinsadvokater

Jag tog med mig tre advokater till dagens spinningpass. Jim gnällde lite om platsbrist, men jag förklarade att de skulle hålla sig ur vägen. Passet – tre timmar långt, mind you – drog igång. En sal full av taggade cyklister samt tre advokater i kritstrecksrandigt stående vid en vägg.

- Är ni inte med på mina frågor börjar vi om från början, sa Jim. Då skred mina lagvrängare till verket och förklarade att kollektiv bestraffning är olaglig.

- Bra jobbat, Andreas, ropade Jim senare. Då förklarade en av advokaterna att ironiska och sarkastiska påhopp gränsar till förtal. Om en person ser ut att snart kola och får positiva tillrop om att fortsätta i samma stil kan det dessutom uppfattas som mordförsök, vilket inte är helt kosher i lagen.

Efter en timme bröt vi för lite blåbärssoppa och banan. Min tredje advokat öppnade portföljen och smög åt mig en flaska seglarvatten som jag spetsade drycken med.

Andra etappen gick mycket bättre och jag såg cykelturen i mycket roligare färger. Jag kunde till slut fnissa åt allt och samtidigt lämnade advokaterna in ett knippe stämningar till Jim. Bland annat anfördes att Mr. Vain är förbjuden att spela enligt Genevekonventionen och att Jim, genom att vara inspirerande och glad, diskriminerar alla som, likt Andreas Johansson, ser spinning som en prövning à la Dantes inferno.

Efter tre timmar var allt över. Jag stretchade ut musklerna (hahahaha) och gick till bastun med advokaterna. De satt fortfarande i sina kostymer och svettades inte alls, ett tydligt bevis för att advokater inte är människor. Själv luktade jag fläskfilé, vilket var ett fall framåt från min mest otränade status – bacon och sidfläsk.

Plötsligt smälte en av advokaternas kläder och avslöjade att han hade svans och bockfot.

- Djävulen, sa jag.

Djävulen skylde sina genitalier och nickade.

- Vi måste diskutera vårt arvode, sa han. 30% av allt du får i skadestånd, men något garantibelopp dessutom.

- Min själ, frågade jag

- Jag jobbar inte gratis, sa djävulen.

Det blev tyst i bastun.

Mot evig ära och träningsvärk

Gråt inte, älskade kropp. Min själ kommer att åka inlines i blodomloppet snart igen. Jag ska bara förstå varför, varför, varför och varför jag och du gör det här.

Så fort det är klart och när jag också hanterat eftertankens kranka blekhet och eftersvettens svallvågor från dig – då ses vi igen.

Men, först… TRE TIMMARS SPINNING MED JIM.

Trampa och slit, kroppen. Själen tar sin egen väg under tiden, drömmer sig bortom horisonten till ett Eden där det inte finns några clips och där bpm är något som bara används för att beskriva skimrande fjärilars vingslag.

Hantera din träningsvärk som en man, så ses vi sen. Då lovar jag att berätta underbara sagor om änglar samtidigt som du bara kan vila ut.

Men, först… TRE TIMMARS SPINNING MED JIM.

Lustgas

Tandläkaren tog på sig sin mask och sträckte fram sprutan. Det kunde lika gärna varit Dick Turpin, maskerad och med värja. En stråtrövare: Pengarna eller livet!

- Vill du ha bedövning, sa han.

- Sprutor är som kryptonit, sa jag.

- Du kan få lustgas, sa han.

- Jag vet inte, svarade jag. Sist gick det inte så vidare värst bra. Då drog tandläkaren i sig lustgasen och blev lite romantiskt intresserad. Att neka franska kyssar till någon som har en ilsken borr i näven var inte att tänka på då.

Jag funderade lite.

- Och sen var det ju den gången jag fick listgas och kom på den kluriga idén att vi skulle binda fast tanden i dörrhandtaget istället. Ut kom den, ont som f… gjorde det.

Minnena sköljde över mig

- Och jag har ännu inte glömt när jag fick lostgas. Då vaknade jag dagen efter och hade tatuerat in Tv4:s logga på vänster skinka.

- Det kanske är bäst att du behåller visdomstanden, sa han.

- Har jag några hål, sa jag.

Han skakade på huvudet.

- Karius och Baktus är offer för lågkonjunkturen. Karius håller på att gå en KY-utbildning för att bli verkmästare i magen och Baktus är visst en lodis. Sist satt han i en krokodilkäft och muttrade att det var bättre förr.

- Då är allt bra, sa jag.

Han skakade på huvudet.

- Du måste börja borsta tänderna bättre, sa han.

Jag tittade på honom, häpen.

- Hur kan du säga det, sa jag och slet av tandläkaren den mask han satt på sig. Mycket riktigt, under masken avslöjades att tandläkaren de facto var en komodovaran.

- Hur ofta använder du tandtråd?

Han började gråta.

- Säg inget i repan, så bjuder jag på ett paket V6.

Jag tog mina 30 silvertuggummin och gick…

Spinning till lupindalen

I måndags lossnade bultarna på spinningcykeln när jag körde. Det var perfekt, för jag behövde det. Jag kryssade mellan svettiga tjejer, förbi inspirerande fröken Anna, ut genom dörren, förbi maskiner, stånkande och nyfrälsta träningsnarkomaner, ut, ut, bort, och tillbaka till förr…

Plötsligt fick spinningcykeln riktiga däck, ballongdäck till på köpet. Jag cyklade förbi igår, förra veckan, nollningen på Handels och stannade inte förrän jag rullat ända till Folkes lanthandel någon gång 1985 sisådär. Tina kom nedför trappan. Ljuvligt mörkhårig, solbränd och med de blåaste ögon jag hade sett på den tiden. Jag var 13 år och så kär som bara trettonåringar kan bli. Hon var minst ett halvår äldre än mig och tre år senare var jag fortfarande tokkär, men inte ett steg närmare henne.

Jag log åt ögonblicket, det är en novell idag, en text som kanske aldrig lämnar en låst byrålada. Sen cyklade jag ännu längre tillbaka. Förbi bönders gårdar, hus som inte var byggda då, ned på grusvägen mot mina föräldrars sommarställe. Jag var åtta år, såg sju ormvråkar över skogsbrynet och cyklade så fort jag kunde hem för att ringa GT.

Ett år tidigare, kom jag ut ur huset och cyklade, full av tankar och solsken, bort till svängen. Jag motstod frestelsen att ta mig till sandtaget – som då ännu inte var fullständigt utgrävt och bortfraktat – och vek istället av till höger. Längs en ganska grästät grusväg for jag, förbi en liten björkport, tittade inte i ravinen där bönderna dumpade gamla badkar, spisar och kylskåp, utan fortsatte ända till lupindalen. Där hoppade jag av cykeln, satte jag mig på huk, tittade ut över ett helt synfält fyllt av lila, rosa, vitt och andra trevliga kulörer. Och inget kunde störa mig där.

Lupindalen är bra ibland. I måndags var en hoppa-i-brunnen-dag. Inte ens en timmes spinning skingrade det störiga, det var först när jag körde rätt in i lupindalen som det lugnade ned sig. Då behövde jag inte försöka förstå det som är oförståeligt längre. Där kunde jag bara sitta på huk, som små pojkar gör, och gilla läget.

Jag behövde hoppa i brunnen i måndags och gjorde det. Sjönk, sjönk, sjönk och landade. Men, det var okej att famna mörkret ett litet tag – för oj vad det var skönt att älska med soluppgången dagen efter.

Fattig magi

Det var en kall dag idag. Kanske inte den bästa dagen någonsin. Jag hade bläddrat i en tidning som berättade att den starkaste organismen på jorden är gonorrébakterien. Sen kom jag hem och upptäckte det brandgula kuvertet från PPM. En förlorad dag.

Så, lite frisk luft behövdes. Jag gick förbi minnesmärket över kvarterets fattige magiker. Han minns jag som lite smått alkoholiserad, även om en röd näsa så här års inte nödvändigtvis tyder på drickande.

Hans problem var att han sysslade med negativ magi. Frågade han om en spänn till en kaffe så kunde han inte låta bli att trolla om den till en tjugofemöring. Och, de gäller ju inte längre.

En gång skulle han bjuda mig och sig på kaffe och tog fram en hundring, men trollade så det blev en tjuga. Då fick han slanta upp en hundring till – eftersom det kostade 28 kr för två koppar kaffe. Lite lätt tvångsmässigt förvandlade han också den sedeln till en tjuga.

Han fick 12 spänn i växel, som han snabbt reducerade till 3,60 (jäpp, en tioöring kom med – han blev lite väl ivrig).

- Du är snäll, sa jag. Men, din magi är rena Ebberöds bank.

- Ja, sa han och tittade på kaffet i sin kopp. Det var nybryggt, starkt och luktade gott. Jag såg att han försökte sträcka sig efter mjölken bredvid kaffesäljartanten, men så kunde han inte låta bli… Han förvandlade kaffet till frystorkat skräp och den vackra mjölkkannan förvandlades till två trekanter med den usla mjölkursäkt jag numera druckit på för många möten.

Han var snäll, magikern, men han dog utblottad. Han begravdes under en stor sten, men trollade i en sista, postum kraftansträngning in sig själv i en minneslund.

Där finns han än idag. För inte ens magiker kan trolla bort minnen. Som tur är…