Mätbluffen i vår lilla stad

Hoppa till kommentarer

Det var kallt när jag tassade nedför Willinsbron. På ett av de få byggen som inte förstått att det är lågkonjunktur stod en gubbe och mätte. Han kollade i sin mätstolpe. Jag kände att jag var ute i god tid och traskade fram.

- Jag får kolla, sa jag.

- Nej, sa han. Det är känsliga grejor, jag får inte låta andra handha dem.

- Min bror är byggare, it’s in my blood, sa jag. Med milt våld föste (kittlade) jag bort honom och tittade in i instrumentet och såg rätt in i en dams badrum – och damen var där, knappt intvålad, definitivt oklädd.

Jag vände mig mot den perversa grovarbetaren som såg skamsen ut.

- Jag trodde du pysslade med samhällsbyggnad och så är du en simpel fluktare.

- Jag är en distansvoyeur om jag får be, sa han. Försöket att verka något annat än en ordinär snuskgubbe fungerade inte på mig. Jag bröt av hans mätpervogrej på mitten och kastade bitarna i ån.

- Kvinnans kropp är helig, den ska inte besudlas av vidriga kräk, ve dig, sa jag.

Sen gick jag, kvinnornas bäste vän, raka vägen till jobbet.

5 kommentarer

Under Surrealism och ovanligheter

Etiketter byggare är opålitliga, fluktare, mätning, snuskgubbar