Jag kände att något inte stämde redan efter ett par låtar idag. Det var något som var på gång, något låg i luften (förutom svettdoft).
Vi fick en bonus – tack, Anna. Jag blundade som vanligt och tokkörde. Det var en 60-talslåt. Mitt i den ska vi sitta upp i sadeln och klappa i takt. Det brukar jag klara lika bra som börsexperter förvaltar våra besparingar.
Idag lät det märkligare än någonsin. Mina folkölsklappningar (2,8-takt) drunknade i blöta och taktfasta applåder. Jag öppnade ögonen och salen var fylld av sälar.
En armé av spinningsälar och de var cirkusdrillade att klappa fint.
Jag tittade på mina händer. De var vita, mina svarta spinningkläder var förvandlade till en löst sittande dräkt med stora, fluffiga knappar. Förskräckt satte jag handen för munnen och kletade ut sminket. Näsan! Näsan var stor och röd.
Herregud, alla var spinningsälar utan lilla Anjo. Jag hade förvandlats till en cirkusclown.
Jag var en cirkusclown.
JAG VAR EN CIRKUSCLOWN!!!!
… fy satan, den här träningsvärken kommer att påverka både lår och själ.
