Ettans spårvagn går till igår

Hoppa till kommentarer

Jag minns Östra sjukhuset ibland när jag ser ettan smita från Redbergsplatsen, österut.

Östra Sjukhuset. Ändhållplats. Min utgångspunkt och mitt inträde i vuxenvärlden. Jag har inte satt min fot där sen jag slutade, tror jag. Det är länge sen.

Det var jag som var liten och färsk. De äldre försökte lura i mig att den yppiga damen från Försäkringskassan ville ha mig och skrämde halvt ihjäl denne gunstig junker… Hon kom ibland in och pratade med stängd dörr och jag höll på att svettas ihjäl varje gång.

Mikael satt längst ned i korridoren. Han bjöd på egenskjuten älg ibland och hade världens största knäskydd när vi spelade innebandy. Bredvid honom satt Björn som blev retad för sin gubbkeps, sa upp sig och blev styckmästare. Och så var det Lars-Eric som aldrig fick se sin dotter växa upp och somnade alldeles för tidigt, men lärde mig allt om kvinnor och golfsvingar när vi officiellt var på tjänstebesök på Lillhagen. Vår chef hette Kerstin och det var hon som lyssnade på min bästis mamma och gav mig ett kontorsjobb.

Det fanns många speciella typer på ÖS.

Där fanns periodaren som kunde rimma snuskigt på allt man sa och vägrade gå på labbtantens fest eftersom hon var så ful. Han hade en vapenbroder som vabbade så fort han uppnått existensminimum eftersom fogden tog allt överskjutande.

Där fanns killen som sprang till och från jobbet, han bodde i Landvetter, i jeans. En gång sprang han med en julgran i handen. Han somnade varje gång han satte sig ned – och när han körde bil. Han fick för sig att bli flickfotograf en gång. Polisen kom och hämtade honom när han stammade fram ‘får jag plåta dig’ till skräckslagna fjortonåringar på en skolgård i Kungälv. Han sökte jobbet som sjukhuschef också och sålde ibland lotter i läkarronder. Dessutom drack han tre liter cola om dagen och åt helst bara revben till middag.

Sen fanns han som hade bacillskräck, ville lära mig allt om tjejer och kallade den snyggaste sköterskan för Ulf en gång – eftersom han tyckte att hon påminde om hans kompis Ulf. Hon såg inte road ut. Jag lyssnade inte så noga på hans råd. Han hade aldrig lagat mat, trodde att makaroner köptes i antal, och när jag möter honom idag – sexton år senare – minns han fortfarande glatt vykortet jag skickade från Glasgow.

Sen fanns där två killar som hade utbildat sig till labbkillar, men inte fått jobb. De vägrade att hämta sopor på plan 0 där labben låg, eftersom de skämdes.

Och ett tag fanns en religiös kille där. Han blev jättefull på glögg en gång och fnittrade sig igenom barnkliniken. En annan gång lät han bli att leverera livsviktig benmärg eftersom han ville gå hem för tidigt – då fick han sparken. Hans bror var också religiös och kastade en gång en kockkniv rätt igenom lunchrummet när han blev arg.

Och så fanns glidaren som tömde sopor, prenumererade på svenskan, körde dyrt, alltid satt i hotellbarer istället för på ölschapp som vi andra och ständigt föreslog saker med ord som implementeringsincitament inbakat, vilket fick chefen att flippa ur.

Den lille tjocke som packade tvätt gjorde en tjej gravid i en av vagnarna i linneförrådet och blev påkommen under en herdestund i nytvättade filtar avsedda för akuten. Han fick en av de styggaste varningarna jag hört om.

Sen fanns han som betalade Finaxlån med nya Finaxlån och hade en cd-växlare med 24 fack. Alla fyllda med dansband. Han var förmodligen världens snällaste människa.

Det var glöggpartyn i hemliga källarvåningen då vi spelade Lyckohjulet och killen med bacillskräcken skulle välja bokstav. Han tog O. Du måste välja en konsonant, sa vi. Då valde han E.

I samma källare hade vi en boulebana, för en av brevbärarna på sjukhuset var nästan världsmästare i boule.

På ÖS fanns tonvis med jättesöta syrror och när jag slog en frivolt på 22:an och begravdes under ett berg av apoteksådor omringade de mig. Ett tag trodde jag att jag var i himlen. Syrrorna var bra och fnittrade mycket när vi levererade medicinsk sprit på fredagar och de var ombytta och redo för annat än att sätta dropp.

Det var en härlig tid, härliga människor. Men, väldigt mycket igår. Jag hoppar nog av ettan i Olskroken även fortsättningsvis.

5 kommentarer

Under Nostalgi

Etiketter Östra sjukhuset, gamla vänner