I det vitsiga Göteborg kan ingen höra dig skrika

Det regnade i natt. Hårt, brutalt, skoningslöst. Men, i Göteborg regnar det aldrig cats and dogs. Här regnar det urusla vitsar.

Jag hade precis kommit ut från tryggheten på ett ölsjapp när det sköljde över mig med våldsam frenesi – ett slagregn av obeskrivligt dåliga vitsar.

- Vad hette de när romarna snackade snuskigt?
- Latrin

- Tror du på tomten?
- Naj, jag ber i lägenheten, änna

- Jag förstår inte vitsen med en klocka
- Nej, den är ju urtråkig

- Fan, vad ljust de e kring gubben som slocknade
- Medvetslös, vettladu

Jag sprang, dum som jag var, rätt ut i det här regnet, men kom i nästa ögonblick på att jag hade skydd med mig och fällde upp mitt…

- Parably, satan också, muttrade jag.

I samma ögonblick kände jag hur jag sjönk i kvickhetssand och förstod att jag skulle dö i en bottenlöst dålig pöl av kupletter, bakgårdsrim och annat sattyg.

- Här, skrek en man. Ta tag i min vegamössa, det är din enda chans att överleva.

Jag tog tag i den, svek mitt heliga löfte och räddades till livet av en go’ gubbe som bjöd mig på nykokt Pripps Blå, och fyra skivor barkis med Tre Ess på. Sen rökte han Commerce utan filter och jag höll lögnaktigt med om att Conny Ray var världens bästa trollkarl, att Allgott och Villgott borde få en primetime slot på burken och att Jubel i busken borde restaureras digitalt och ges ut på blu-ray.

Idag har jag ångest… men det är roligare än gårdagens vitsar.