Vägtullar på gångväg slutar i råkurr

Förra sommaren såg jag livets flabbis. Fyra fuskbrats som försökte steka utanför Storan och i smyg satt och drygade ut sitt tunna, vita vin med vatten. Jag trodde aldrig att jag skulle se dem igen. Jag hade fel.

Idag stod de vid en bom gjord av ett nedhugget träd, någonstans i ravinen nedanför Delsjövägen.

- Vägtull, grabben. 50 spänn, sa en av dem.

- Jag bär aldrig pengar när jag pulspromenerar just utifall att sådant här händer, sa jag. Släpp nu förbi mig, så blir det inga vidare repressalier.

- Fyra mot en, kom igen bara din lodis, sa en annan.

- Här har du för Ådalen, sa jag och boxade den med mest inavlad näsa i magen så att han säckade ihop.

- Bill och Bull sa vad, sa jag och slog ihop två skallar.

- Din skjorta är en ironisk höjdpunkt, sa jag och kittlade killen i den blekrosa skjortan tills han svimmade.

Sedan började jag långsamt att dra upp farten igen. Då klev en herre i tweedkavaj fram. Han bar monokel och hade minsann ett fickur.

- Utsökt teknik, trots att ni uppenbart är arbetarklass. Dagens adel, bah, sa han och hötte mot grabbarna.

Jag förklarade att de var fuskbrats, lika adliga som Jocke von Anka och att de brukade dryga ut vinet med vatten.

- Vafalls, vrålade mannen. Skändar de vinet? Skändar de vinet? Är de bedragare? Utgivare av börd när de äro nyrika bastarder, om ens det?

Han såg helt skogstokig ut och vände sig om och skrek mot en av de flådiga villorna.

- Edit, hämta min mauser. Här ska rättas till fel i tillvaron.

Jag drog med en jädra fart. Ett smärre råkurr kan ibland motiveras, men summarisk avskjutning i sällskap med disponent af ? – det är väl magstarkt för mig.