Spökhuset där jag bor

Det måste verkligen spöka i mitt hus.

I går klev jag ur hissen. Snett till vänster om dörren hörs ett högt gnäll. Mitt hjärta smackar till gomseglet och jag tror jag lyfter en smula från marken. Med en puls på speed vänder jag mig om. Det enda som finns i svalen är ett bokpaket som står lutat mot väggen.

I dag kommer jag hem från pulspromenaden och är på väg uppför trappan. Då är det som om en osynlig hand vrider på handtaget till sopnedkastet. Det bara faller och luckan glider upp lite lätt. Något reserverat går jag fram och försluter luckan igen.

Nu vet jag inte vad jag ska göra. Om jag får frukost på sängen av en vacker kvinna med glittrande ögon i morgon – då vet jag att något är riktigt, riktigt fel. Då flyr jag nog hals över huvud.

… eller så skiter jag i att mitt hjärtas dam är ett spöke. Det är ju ett lyft jämfört med nuläget i alla fall

Om det är spöken som bor här hoppas jag förresten att det är Laban och Labolina. De är lagom stygga.