Jättegod morgon

Han har haft några ohyggligt svåra år, vännen. Han har kraschlandat och långsamt byggt upp sig själv igen.

I morse stod han på Centralen och såg lite olycklig ut, men sken upp när jag passerade. Vi skakade hand och han såg lite skamsen ut.

- Jag har försovit mig, sa han.

- Det gör inget, sa jag. Du är ju uppe.

Älskade vän, du står upp. Du skrattar och är på väg till jobbet istället för åt helvete som du var förr. Du får härmed min välsignelse att försova dig hur mycket som helst, bara du fortsätter vara en av oss.