Plockepinn är inte min grej och power walk är livet

Jag brukade spela en hel del plockepinn som liten. I kväll gjorde jag det igen. Kruxet var bara att det var en hel burk spagetti som for i backen. Den klena trösten var att det var fullkorn, men det var sannerligen en klen tröst.

Det var den första incidenten i mitt nya liv. Det gamla hade jag avhandlat under en power walk. Ja, inte hela livet, men under en timmes friskt trampande i de östra stadsdelarna blixtrade en mängd minnen förbi.

Där var flickvännen som en gång hotade att hoppa ut genom fönstret – och som bad om ursäkt för sin otrohet med en patologisk svartsjuka.

Där skymtade den mobbningsfria högstadietiden tack vare allas vetskap om mina äldre bröder.

Där var det fotbollsträning med Qviding i en småländsk skog där någon lokal hjälte backade på tränarens bil – den enda parkerade bilen på 100 kvadratkilometer.

Där var hångel i en vägkorsning i Gamlestan omgiven av tutande bilar.

Där var en något ogenomtänkt irrfärd genom Atens slum, som slutade med ett möte med ett stort gäng ungdomar – som lyckligtvis var från Grönland (?!)

Där var det där olyckliga ögonblicket på en tequilabar i Chicago innan en storväxt afroamerikan förstod att ordet mate från mig, samtidigt som jag klappade honom på axeln, inte innebar vad han trodde det innebar.

Där var bildejten till Särö som slutade med att jag stod dubbelvikt i skogen och vomerade.

Där var liftandet i München med killen som drack när han körde.

Där var första gången jag läste en vårdikt på berget på Rosendalsskolans skolgård.

Där var ändlösa tentadagar i gamla skrivlokalen på Mölndalsvägen.

Där var Tina i lanthandeln som jag var dödskär i som 14-åring.

Där var avhoppet från barnkören, relegeringen från söndagsskolan.

Där var de mörka åren 2002-2003 som mest tedde sig som E-påverkade, ravedansande skuggor (nix, det var inte det jag pysslade med)

Där var en jäkla massa hoppa-i-brunnen-dagar och jippiestunder.

Där var väldigt mycket mer, men vi öppnar nog den pandoralådan/lattjolajbanslådan en annan gång.

För nu är nu. Spagettin är upplockad och förpassad till de sälla soppåsarna. Jag inser att jag har en bra bit kvar av livet – och kanske till och med en jättebra bit.

Bokslutet så här långt skvallrar om soliditet och mycket plus, samt ett oerhört positivt crash flow.