Kraschkurs

Varför är mina ögons gryning inte vacker?
Varför hatar hon en liten fågel?
Jag förstår ingenting när jag går hem
Lusten vi delade är plötsligt bara iskyla

Vännerna är bara chimärer
Har jag brutit mot någon lag?
Var det något jag sa?
Eller bara det att jag sa det?

Han ber om ursäkt för att han inte såg
Men hur skulle han ha kunnat se?
Jag blundade ju själv
Målade in mig i ett hörn med vallgrav som skydd

Riv dina fasader säger hon som är vacker
Släpp fram den fina man du är
Och jag ler när jag sakta vaknar
Precis när Fenix dränker mig i stjärnströssel

Ibland kidnappar Fenix mig på spinningcykeln
Lyfter mot kosmos
Breder ut sina vingar
Exploderar och brinner utan smärta

Och varje gång jag frågar svarar jag
Han ser bara på mig som en snäll morfar
Fyller sen skyarna med väldiga vingslag
Sjunger sånger som bara jag hör

Han lyfter mig till stjärnorna
Dränker mig i glittrande regn av lugn
Släpper mig helt fri i universum
Han tappar aldrig bort mig

Man får inte köra på fyllan i rymden
Men, jag måste fira det här
Fast, då duger bara champagne
Det är alltid bättre än sekt

Gryningen dör utan sorg
Det är förmiddag
Jag är utvilad och redo
Och väldigt hungrig

Tala i snickartungor

Jag drog på mig blåbyxorna i morse och det sa bara pang av upphetsning – som det alltid gör när jag får på mig mina jobbarbrallor. Plötsligt talade jag i snickartungor:

Hanababala-tvåtumfyra-halleluja-bafalammafala-trall-lalalala-skruv-hallebalala.

Efter att ha hällt kallt vatten i ansiktet och mässat jag är copywriter, jag är copywriter sjönk pulsen och jag kunde fortsätta.

Jag kryddade med en reflexväst, stenhårda glasögon, byggarkepsen och dundrade ut till föräldrarna. Jag tror på fullt allvar att mamma nästan dog av skratt. Så här såg dagens outfit ut:

digger king

Hur som helst. När skratten dött ut vidtog ett otroligt grävande. Det ska byggas altan – och numera bygger jag altaner oftare än jag går på dejt, så naturligtvis var jag en centralfigur.

Mitt uppdrag var att gräva bort några tusen ton jord, så att vi kunde placera plintar i hålen. Det tog ett tag. Sen stoppade brorsan ned plintarna och förklarade att vi skulle fylla igen hålen igen.

Det som tog fyra timmar upp skyfflades ned på en nanosekund. Smärtan i mina nävar var inget mot den i mitt hjärta. Mina vackra hål var nu hål i min själ och igenfyllda på Hulta.

Men, det kommer att bli en bra altan och snart blev jag glad igen. Vägverket tittade nämligen förbi. De gillade min atletiska grävstil och ville ha mig som modell på alla framtida vägarbetsskyltar. Så, nästa gång ni ser ett vägarbete – då är det min muskellösa kropp som är avbildad. Den kommer för övrigt att tryckas i fyrfärg + en femte färg för att verkligen avbilda reflexvästen på bästa sätt…

Avslutningsvis. Jag fick en alldeles egen tumstock (jag ska hedra den, pappa) och så drog vi alla roliga vitsar som finns i byggbranschen:

1. Tumstockar görs inte längre
2. Kan du hämta ögonmåttet och synvinkeln?

Kul bransch. Hur som, nu är jag åter bakom skrivpulpeten och räknar kallt med blåsor i händerna i morgon. Vi bortskämda reklamare är inte vana vid hederligt grovarbete.

Lördag i Olskroken

Hon är jättejättegammal och orkar inte höja huvudet så att hon ser att alla som ser henne tycker att hon varit vacker i minst åttio år. Två påsar och korta steg. Lördagens änkeshopping avklarad. Tänker hon på tonåren, strax innan efterkrigstiden tog vid?

Jag tittar in i ett torkrum. Tropik utanför, inuti tropik + kraftig mackapär. Att vika kalsonger är som att jobba på löpande bandet. Hur många kalsonger har jag förvandlat till byråanpassade fyrkanter? Fundera inte ens.

Golvfläkten är mitt altare. De flesta svenskar tillber grillguden. Jag knäböjer vid fläkten och tror (fåfängt) att svalkan ska vara för evigt. Svenska kyrkan, om ni vill att svensken ska bli religiös – säg att klotgrillen är Gud, att Jesus är en flintastek och att den helige Ande är det där foliepaket med lax och grönsaker som verkligen piffar till allt.

Paddingtons uteservering är ett växthus. Här växer inga genier. En socialarbetare som pratar bibliotekariestockholmska förklarar att vårt lands stora utmaning inte är de gamla och övergivna – de klarar vi. Nej, kruxet är att det sociala inte kan hjälpa de i medelåldern som vill vara kreativa. Han säger det flera gånger – tack, för det lät så jävla dumt första gången. Tjejen på barstolen bredvid är inte i läget: gud, han tänker jag lägra i natt.

För ovanlighetens skull är de stökiga engelska tjejer. Oinks måste tydligen inte vara korthåriga och sjunga Rule Britannia med högerhanden i olämplig vinkel.

Jag går hem. En picknick pågår på kyrkbacken. Några fester når ut på kurviga Gubberogatan.

Lördagen dör.  Den var rätt fin.

Om jag var bankrånare

Då skulle jag råna Jocke von Ankas kassavalv. Sen skulle jag ta honom som gisslan och kräva tre saker:

1. Fri lejd.

2. Att gräsänder jämställdes med människor.

3. Att Eldkvarn tittade förbi och spelade Outsider.

Har du Spotify kan du lyssna här. Annars får du råna en bank och ställa krav.

För övrigt. Eldkvarn spelar på Trägår’n på fredag. Inte missa. Världens bästa band.

Målare

Ett kärleksliv är en målarkurs
Jag har kluddat sen jag var sex

Vi var kära
Som bara lekisbarn kan vara

Långt senare
Men alldeles för omogen
Jag trodde jag var lycklig i en rondell
Det var en återvändsgränd

I olika städer
Under olika gatlyktor
Olika ord
Samma längtan
Samma blindhet

Sen blev bilden och orden en skiss
Moleskine, förvisso, men ändå en skiss
Tårar stökar till även moleskine
Kreativ kris
Stelnade penslar
Slut på roliga färger

I går mötte jag motsatsen till saknad
Nervösa ord
Ett vittnesmål om att det inte heller var rätt
Det gjorde mig glad

Och bilden klarnar igen
Färgerna är lite oklara
Platsen obestämd
Modellen inte kontrakterad
Men skratten finns med
Galenskapen förstås
Barnsligheten likaså
Utan den – inget sex om 30 år

Min kärlekstavla kräver ett manus
Lite cross-genre, sådär
Det måste vara en poetisk stand-up
Jag behöver inslag av drama och road-movie
Mycket kakmonster som nästan överdoserat på kalaspuffar
Shakespeare möter Fem myror
Och precis vad som faller oss in

Tekniken spelar ingen roll

Det kan vara en akvarell
En fjäderlätt vårmorgon
Kaffe i dimman på rätta stenen

Eller en kraftig oljemålning
När hon leker zornsk nymf i en avlägsen fors

Kanske bara kroki
För att visa kärlekens enkla linjer

Eller så gör vi en pinata
Och fyller tillvaron med godispåsar
Varsågod – slå sönder
Sockerchock som räcker till 2050

Jag vill använda fingerfärg
Det är mitt enda krav

Mamma

Än en gång har bloggvärldsbloggen frestat med ett häftigt ämne. Förra gången var det Gud, nu handlar det om något som är minst lika stort – mamma.

Låt mig berätta en historia. Det är en mörk höst, på mer än ett sätt. Jag har gått mer vilse än någonsin förr. Min mobil är avstängd, precis som jag är.

Det är kväll, jag slår på den, och meddelandena är intensiva. Mamma har fått en stroke. Jag och CL åker genom staden, hon skjutsar, jag berättar inte. Vi pratar om annat, jag håller masken. Sen, en vansinnesfärd till Sahlgrenska med brorsan. Vi tar kurvor på två hjul. Familjen strömmar till. En bokar flyg i Milano, en vänder nästan en buss i Småland. Slangar. Maskiner. Overklighet. Hopp. Ångest. Tårar. Varuautomatspromenader. Äckligt kaffe för att fördriva tiden.

Samma höst. Dagliga färder till Högsbo. Prat. Försök att kommunicera. Vi plåtar varandra och kämpar. Varje gång jag åker hem vill hjärtat ge upp och dra åt helvete när jag ser henne vinka sorgset.

Snart jul. Jag, en julaftonsfascist, har vaknat. De som är döda förstår inte sorgen över en mammas sjukdom och tycker att det kanske är hennes tur. De förstår inte hur jag gillar julen och undrar om jag inte vuxit ifrån den. Jag tittar, för första gången på länge, och ser deras otillräcklighet. Hon vet inte det, men min mammas sjukdom har fört mig hem igen. Just då är det världens klenaste tröst.

Jul. Den konstigaste, värsta och bästa. Vi bygger om ett hus. Säng på undervåningen. Mamma kommer hem. Tårar. Skratt. Julklappspapper. För mycket skinka och julmustkittlingar i näsan. Nästan som vanligt.

Nu. Flera år senare. Mamma ringer ibland. Det tar sin lilla tid, men jag har all tid i världen. Afasi är ett ord som är lätt att uttala, om man inte har det. Vi skrattar som fan åt feltolkningar, ibland är det frustrerande och hon suckar.

Inget blir som förr igen. Men hon är en jävel på boule. Hon simmar, åker på utflykter, promenerar och är full av liv.

Hon plockar ibland fram boken Kära Mamma som jag köpte. Bröstklump.

Stroke är jävla skit. Så många gånger har jag tänkt, om bara inte … Men, det är som det är. Det finns oerhört mycket sorg, tankar om hur orättvist det är att hon drabbades, ledsamhet och ilska i ena vågskålen. Ändå är det sorgsna en liten, liten fjäder, för i andra skålen ligger glädjen över att mamma finns kvar och den väger alltid tyngst.

Jag brukar säga att mamma aldrig blev sjuk. Det tråkiga är en fantasi. I verkligheten dansar hon med de andra älvorna i morgondimman strax bortom vårt fina, röda hus på landet.

Hon har fött åtta barn. Hon och pappa – låt oss inte glömma honom, han är värd några tecken (understatement of the year) har skapat en stor, vild och fantastisk familj.

Hon är helt enkelt bäst.

Leve musiken!

Jag skrev lite om det i går, förbudet mot gatumusikanter – en regel som tydligen inte är helt genomarbetad (lustigt, det verkar som om mycket i den här stan just nu är hafsverk och skakigt).

Hur som helst, i dag var första dagen med förbud och stan fylldes av musikanter.

Jag såg en orkester vid Domkyrkan – flöjt, trumpet, banjo och annat.

Vid Kopparmärra var det trummöte och alla trummor fick vara med.

En cyklist åkte upp och ned längs Avenyn och spelade flöjt.

Utanför Bryggeriet stod ett band och spelade, skönt jazzigt var det.

Vid Lipp kompade en kille med gitarr en sångerska i fin klänning som stod under ett paraply.

Plötsligt gick en kille glatt förbi och vinkade. Han hade kontrabasen på ryggen.

Två skådisar utklädda till poliser rusade omkring ropandes “tyst”.

… och staden var glad, levande och piggare än i går. Fortsätt, fortsätt.

Svärta och guld

Vi skrattar som små barn, min älskade vän och jag. Syster och bror, dryckeskompanjer, två själar som är rädda för asiatiska toaletter.

Takterrass, fräckheter till en rufsig copywriter (jag heter vad du vill, säger hon) och sen en oväntat god spansk runda.

Vi rör vid svärtan. Våra egna moln och andras oväder. Vi pratar om C, om oroshjärtat H, om andra och aldrig glömda. Och jag inser att jag aldrig förstår mörkret fullt ut. Vad är det som sliter ut all längtan och allt hopp ur dem?

Vad är det som dödar de vackra pojkar de var? C som alltid skrattade och H som var en jävel på att sparka boll. De ska inte vara döda. C ska vara en retsticka och H ska spela oskyldig minigolf i Borgholm.

Jag önskar att de kunde förklara så att jag förstod. Antingen med ord eller med en tavla målade i deras kulörer och ångest.

Jag förstår verkligen inte. Jag önskar jag gjorde det.

Men, det är sommar i kväll. Vi är inte alltid glada. Vi sover ensamma mot vår vilja. Trots att hon är vacker som fan. Trots att jag också är det. Men, vi lever och kvällen är en palett. Lite svärta. Lite solgult. Lite stjärnfärger. Mycket guld.

Buss 60. Inte ens mörkt. Gamlingar åker hem tidigt. Men, fan vet om vi inte kommer att leva för evigt, ändå…

Helgrester och gåtan som är jag

Jag har varit dem båda
Resterna jag såg i hamnkanalen i morse
Den blodröda rosen
Den urdruckna colamuggen
Ibland på samma kväll
Hopp och längtan
Som blir till kolsyra och is

Jag tänker på det
Stannar till och förstår
Inser att jag ibland längtar så mycket
Att jag inte hinner med livet

Gåtan som är jag
Ibland en törnfågel
Ibland en fågel Fenix

Klockan är inte så mycket
Bara 37 år och en månad

Jag är nog en blodröd ros
Snarare än en urdrucken mugg

Strunt samma
Jag är i alla fall inte bortkastad

Djungelspinning

Är det 30 grader ute kan det inte vara en dålig idé att spinna, för inte kan det väl vara varmare i salen?

Svaret på den frågan går att vrida ur min tröja.

Det var fullt i salen, nio människor; åtta schimpanser; sex lemurer och en noshörning.

Aporna tjatade och försökte plocka loppor, men hittade bara gråa hår hos mig, vilket fick dem att rågarva. Lemurerna satt mest upp och tittade sig omkring, spejande och skraja, trots att jag lovade att det inte fanns några varaner och kapkobror i närheten. Värst var dock noshörningen. När vi stretchade och andades in, drog den in all luft i salen. Hade inte fröken Anna lyckats flämta andas ut hade vi dött hela gänget. Grymt otrevligt.

Sen frågade noshörningen om det måhända fanns yogaklasser för rätt orörliga djur och de ska visst starta en sådan i höst. Det låter som något för mig, flikade jag in. Enligt fröken kanske jag borde gå intropasset till den kursen några gånger.

I övrigt – ett strålande pass. Anna är topps, och får en att orka – även när det är tropiskt varmt. Jag har nu genomfört ett äkta hattrick – löpning i lördags, styrka i går och spinning i dag. I morgon ska jag belöna mig genom att skratta mig löjlig tillsammans med Polly Pretty Pants. Lovely. Mine’s a bitter…