Uppbränd själ

När jag i går snubblade över en dammråtta och stukade vristen bestämde jag mig. Dags att städa. Big time.

Jag dammade, fejade, sopade inte under mattan (för mycket skräp där), gnuggade lister, torkade fönster, dammsög, våttorkade, torrvätte, piskade mattor, klappade kuddar och sa att allt skulle bli bra, diskade, tvättade ugnen, torkade bakom spisen, rensade avlopp, did the kaustic twist, bäddade rent och gjorde fint i alla hörn.

Något kändes fel när jag vaknade i morse. Jag var tom, ville köpa ett flak med billig folkbärs och såg fram emot att titta på Tv4 hela dagen. Då slog det mig. Jag hade ju hängt av mig min själ när jag duschade på lördag morgon, eftersom själen var ren och fin som den var.

Jag rusade ut i badrummet. Ingen själ! Jag sprang till soppåsen. Borta! Jag rusade till soprummet och slet upp locket till kärlet. Tomt! Jag rusade ut på gatan och såg en sopbil svänga runt hörnet. Damn it! Jag stoppade en tant med rollator, satte mig på ramen och skrek: Follow that sopbil.

När jag kom fram till Sävenäs, rätt mycket senare, fick jag syn på min sopbil. Jag tog mig fram, men stoppades av två bastanta sopåkare som hette Glenn och Kent.

”Min själ”, sa jag och i samma ögonblick tömdes sopbilen. Jag såg allt, inklusive min själ, färdas upp på ett band och in i elden. Strax efteråt blev den grå skorstenen grön och små, gula blommor slog ut längs dess hals. Röken som kom ut formades till puffar och bildade texten: Kyss livet!

Min själ var uppbränd, men dog hjältedöden. Jag suckade, Kent och Glenn släppte mig och jag drog mig därifrån.

”Vatt ska du, lelle vän”, ropade Kent.

”Till puben. Där ska jag dricka tio stöl och sen går jag och skaffar en tribaltatuering”, sa jag. Själlöst.

Jag tar till flaskan…

Det finns inget annat att göra. Jag får ta till flaskan. Annars blir det här olidligt. Fan, om jag inte har någon hemma. Stället stänger ju två på lördagar. Ah, där. Vilken tur. Jag hade en skvätt kvar. Då kör vi. Skit i om jag blir på örat.

Jag tar nog en tia direkt. En tia …revaxör.

Kramlös och kravlös

Kramlös
Lycklig procentuellt sett
Men kramlös
Ibland skriker ensamheten
Så högt
Att jag vill hålla för öronen
Den vackra saknaden
Är ett mästerverk
Men i drömmarna i natt
Hällde någon ut svart sorg
I fantasilandskapet
Jag måste omvandla
Till energi
En kram hade gjort det lättare
Och förvandlat allt

Kravlös
Sån är jag
Sån är hon
Lustigt
Varför beskriver man
Den man önskar
I tredje person
När den är först och störst

 

Kramlös
Men inte mållös

Kravlös
Men inte hopplös

Nånstans. Nångång. Får jag slut på frågor.

Vaccineringsröta?

Jag läser i dag att politiker går före i vaccinationskön.

Jag tycker det är helt rätt. Varför vaccinera små värnlösa barn, som ändå inte tillför samhällsekonomin något och kanske växer upp och blir busar? Varför satsa pengar på skröpliga pensionärer som efter 50 års slit med att bygga upp det här landet nu har mage att kräva både pension och vaccination? Varför bry sig om sjuka människor i riskgrupper som inte kan göra något åt situationen?

Nej, fortsätt att satsa på de som verkligen utvecklar Sverige. Här är en lista över människor och grupper som verkligen borde vaccineras bums.

1. Journalister. Vad vore vi utan Aftonbladets och Expressens sanningar? Rädda murvlarna.
2. Ståuppkomiker. De är ju så otroligt roliga. Särskilt Måns Möller.
3. Tomas Ledin. Utan Tomas ingen sommar.
4. Marcus Birro. Om inte han vaccineras snart kommer han att gorma om vaccinationshat och det orkar jag inte med.
5. Alla runt Stureplan. De är Sveriges viktigaste medborgare. Nuff said.
6. MC-gängen. Folk som är proaktiva och tar för sig behöver vi fler av i Sverige.
7. Fackpamparna. Skit i medlemmarna, utan pamparna stannar facket.
8. Börsmäklarna. Hur det än går för gemene man så tjänar de massor av pengar – såna övermänniskor får vi inte förlora.
9. Pernilla Wahlgren. Hon är så underbar i alla reklamfilmer. Rädda Nilla!
10. P-lisor. Om folk dör i tusental måste någon lappa alla kvarglömda bilar.
11. Pedofiler. Vi kan inte satsa på barnen, låt oss istället rädda de som ger sig på barnen.
12. Programledarna i Förkväll. Motivering överflödig, vi vill ha Bettan kvar.
13. Svenska Fotbollförbundet. För att de är genier som måste leva för evigt.
14. Gänget bakom Västtrafiks nya biljettsystem. Folk som tänker annorlunda och skiter i vad folk tycker behövs alltid.
15. ICA-Stig. Han är lika betrodd som president Bartlett i Vita Huset. Rädda Stig (och Jerry).
16. Leif Silbersky. Tja, mest för att det vore kul för honom om han vann någon gång.
17. Jan Guillou. Rädda konungen, rädda konungen.
18. Försäkringsutredare. Oj, det blir många dödsbon att leta kryphål i, här behövs resurser.
19. Göteborgare. Kan Sverige ens fungera hjälpligt utan ordvitsar?
20. Christina Schollin. Som tack för att hon gav världen Pernilla Wahlgren.

Tack för ordet.

Apoteksprotest

Avregleringen är ett faktum – nu kan svensken köpa en kasse folköl och ett paket treo för att lindra fredagsruset. Jag är dock en trogen apoteksbesökare, detta till trots. Fast, efter idag vet jag inte. Jag var där för att hämta medicin mot essentiell tremor när en finklädd man i medelåldern gick fram till en av de anställda och viskade något.

”Du får prata högre, jag hör inte”, sa den anställda.

”Jo”, sa mannen och böjde sig mot kvinnan. ”Det är så att jag har …”

I det här ögonblicket stack den anställda fram en mikrofon och så dånade mannens röst ut i apoteket.

ANALKLÅDA.

En neonskylt fälldes ned från taket och texten blinkade: analklåda, analklåda. En pil pekade på mannen, två saftblandare började blinka, en sirén ljöd, konfetti sköt upp ur golvet, en strålkastare riktades mot mannen och de anställda turades om att blåsa serpentiner på honom. Han blev högröd i ansiktet och lommade iväg.

Festen slutade. Det blev tyst. Den anställda fick syn på mig och frågade vad jag ville ha. ”Vad är det minst tabubelagda ni har”, sa jag. Strax därefter betalade jag för mina tuggummin och gick ut. I dörren mötte jag en man med plågat uttryck som gick lite ryckigt och verkade tycka att livet var obekvämt.

Ett djävulskt grin klöv den apoteksanställdes ansikte när hon frågade om hon kunde hjälpa till med något.

November

Den första snön föll i morse. Den landade aldrig. Orutinerat nog gav den sig ut i sällskap med höstregnet och det finns fan inget tuffare än regnet i den här staden.

Möjligen med undantag för vinden. Motvinden som mötte mig i dag var portad i Sibirien och skickade en kuslig signal om att den där tjocka vinterjackan borde nog köpas nu.

Folk köpte kaffe överallt de kom åt, mest för att värma frusna händer. Fiskmåsarna såg mer ut som förortsbusar som sovit ute än mäktiga fåglar. Duvorna ska vi inte tala om.

I Brunnsparken, som inte riktigt lever upp till sitt mysiga namn, stod flyttalkisarna och väntade på spritångorna som skulle föra dem till sydligare systembolag. Folk som gick av spårvagnarna ångrade sig i steget och åtskilliga åkte varv efter varv med vagnen och jobbade utanför kontoret så att säga.

På min byrå hade söta byråhunden Emmi både jacka och halsduk. Otroligt bedårande.

Ett gäng frusna arbetare gjorde åkarbrasor och sen brasor av intet ont anande åkare som levererade varor till hotell och butiker.

När jag gick hem var det så mörkt att min reflex blev mörkrädd och ville gömma sig i min innerficka. Enligt min telefon går solen nästa gång upp kl. 8.09 …den 2 mars.

Alla trädens löv hade samlats i gul-orange-bruna mobbar som virvlade längs trottoarerna och letade efter grankottar att spöa upp.

Det är november. Jag fryser.

Google idag

Startsidan på google kommer ALDRIG att bli vackrare än idag.

Nuff said.

Kvinnor är ytliga

Jag hade, för ett litet tag sedan, äran av att kurtisera en dam och det ledde till ett gemensamt hembesök hos mig.

Vi drack vin, jag fixade en exotisk fruktsallad, läste dikter och så tog jag av mig min långärmade tröja.

”Jag borde nog gå nu”, sa hon.

Jag blev förfärad. Vad hände?

”Är det för att jag har ett par bekvämlighetskilon och en tröja som smiter åt på fel ställen”, sa jag. ”Jag kan ta av den för din skull.”

Jag krängde av mig t-shirten och hon ryggade tillbaka.

”Jag måste verkligen gå”, kved hon.

”Jag kanske väger lite för mycket, men jag kan banta”, sa jag.

”Det är inte det”, sa hon. ”Jag kan inte vara ihop med en ångestfylld kille som skär sig själv.”

Hon pekade på min kropp som var nedsållad med märken efter rakblad.

”Du har missförstått det”, sa jag. ”Det är inte ångest, jag brukar rista in en skåra varje gång jag köper en påse ostbågar.”

SLAM lät det när hon smällde igen dörren. Kvinnor, alltså…

Äntligen är den vacker

Jo, det gör ont ibland. Det hugger till utan förvarning. Men, saknaden är äntligen vacker hela tiden. Inte nattsvart. Vacker. Precis som du.

Jag saknar din hud. Beröringen. Värmen. Den tysta sömnen och den självklara närheten från första stund.

En vacker du som sträcker ut armarna på Skål. Den första pussen en regnig Redbergsnatt. Och så allt det jag bara kan beskriva i ytterst poetiska och diffusa ord (min familj läser ju här, serrö).

Jag saknar dig. Men, det är en vacker saknad. Vi hörs inte nu. Kanske aldrig igen. Stjärnorna vägrar säga något om framtiden.

Och jag är så glad över att jag fick låna dig ett tag. Skratta, mata gräsänder, lyssna på musik, äta knäckebröd och glömma allt utom det.

Jag saknar dig. Men, det är den vackraste saknad jag känt. Fattas bara annat, du är det vackraste ljus jag beträtt.

Och jag går med lätta steg. Äntligen ser jag fram emot i morgon igen. Saknaden har äntligen släppt in lite av det ljus du gav mig och det målar delar av mitt hjärta. Som jag saknar ibland, men bara vackert. Bara vackert.

Trubadur och moll

Det händer inte ofta, men ibland blir jag förföljd av en irländsk trubadur när jag ska gå till jobbet. Han vet alltid hur jag mår och besjunger det hela. I morse satt han och väntade utanför porten och plockade fram en liten flöjt

You walk on the one road. A former ghost.
Telling bitter jokes. Like a talk show host.

Ja, jag sa inte att han var speciellt bra. Hur som helst. Han slängde flöjten och tog fram gitarren när jag gick över bron och fortsatte utmed ån.

Here wanders a sad heart. Dazed and confused.
You don’t know where to start. You are so bemused.

I det ögonblicket började jag känna mig verkligt deprimerad, men han missförstod smärtan i hjärtat och tolkade den som kärleksbrist, när det var han som var problemet.

Oh, thy pain, my fair knight. Thy day is like the night.
Thou deserveth happiness. To that I must confess.

Det var ungefär så dags jag frågade den här leprachaunwannaben vad dra åt helvete hette på gaeliska. Fattade han hinten? Did he fu…

Sweet Andy, give me your hand. Let your heart be still.
Lead you to a wonderland. This morning I will.

Och, eftersom jag är dum i huvudet sträckte jag ut handen och tänkte: han kanske har hittat vägen till lyckan.

Men, det var som varenda trisslott jag dragit. Plötsligt hände det inte. Istället bjöd han upp mig på en förnedrande jigg – mitt i spårvagnsspåret. Jag gjorde sen en novemberfrusen Riverdance for beginners samtidigt som 3:ans spårvagn susade förbi på väg mot ljuva livet.

I won’t take you to Shangri-La. You bleedin’ dork.
I’ll dress you in knickers and a bra. And dump you in Cork.

… och sen stack han skrattande därifrån. Trots det har jag gått runt och funderat på en skrivarsemester i Dublin hela dagen.

Jävla trubadur. Nu har han fått mig att öka resekontot igen. Jag kan fortfarande höra honom sjunga vid horisonten.

Every Irishman is laughing, can you hear the noice?
They’ve just heard that Anjo claims to be James Joyce.

God natt.