09 februari 2010

Dagens rätt: köttklister

Jaha, då har människan tagit ännu ett steg. Först lärde vi oss hantera elden, sen kom hjulet, på 60-talet flög vi till månen, sen kom Facebook och nu köttklister.

Så, i framtiden handlar det inte bara om att märka var grisen kommer ifrån. Det kommer också bli viktigt vem som byggt filén i disken.

”Ursäkta, är den här fläskfilén svenskbyggd?
Jag vill ju inte att den är byggd av en underbetald polack.
Man är ju med i facket.”

Märkligt som sagt. Ska folk i framtiden presentera sig som grisbyggare istället för grisuppfödare?

Hela grejen känns väldigt knepig. Precis har svenska folket tuggat i sig Mats Nilssons bok Den hemlige kocken och börjat få industrin att tveka kring E-orgier i maten. Då kommer nästa steg – byggsatskött. Jäpp, det är äkta vara, men kanske inte från samma gris.

”Är det några tillsatser i den här filén?”
”Ja, en galt från granngården.”

Men, varför nöja sig med ett sorts djur? Vi har redan blandfärs. Varför inte satsa på blandfilé, hälften nöt, hälften svin? Kan inte kombinationen julskinka och lövbiff vara något?

Enligt tillverkaren är det här jättebra. Det blir lättare att få jämn form på köttet och mindre spill. Med andra ord, vi kan nu använda mer av det dåliga, för att bygga ihop med det andra.

”Åh den här biffen hade ingen rund smak”
”Nä, men den hade en perfekt geometrisk form.”

Fast, måste nu sommeliern på restaurangen också lära sig att upplysa om vilka viner som passar bäst till trekantiga köttbitar? Ingår dylika matematiska färdigheter i sommelierutbildningen?

Kanske kan vi framöver måttbeställa våra köttskivor och varför inte få köttet i form av bokstäver? Vilken åttaåring skulle inte vilja ha Grattis skrivet med grillkorv på bordet?

Nåja, innan vi blir rädda, så ska det här ändå märkas på ett särskilt sätt för att hålla oss trygga: Kommer från sammansatta köttdelar. Det låter ju bra. Även om jag tycker att det hade varit bättre med märkningen: Frankensteinkött.

Och är det förresten inte dags att damma av en klassisk barnvisa? Nu kan vi ju faktiskt få blommig falukorv till lunch – och blommorna kan göras av utklippta nötbitar. Snacka om cross kitchen.

Som sagt. Ett stort steg för människan. Undrar vad som kommer härnäst? Kanske ersätter vi alla limfogar med sperma?

08 februari 2010

När något är färdigt

Ibland
När tomheten är total
Finner sorgen ändå rum

Ibland
När en pjäs är slut
Finns inga applåder kvar

Ibland
När gårdagen är just det
Vill man vända tillbaks

Ibland
Landar ett hopplöst försök
Där det hör hemma

Ibland
Är de sorgsna orden
Viskade med kärlek

Ibland
Är de sista orden
Tragiska bevis

I dag är en iblanddag
Ett avsked
Som gör mig rikare

08 februari 2010

Dålig göteborgshumor

Korsbandsskador

Suck…

07 februari 2010

Den sprängda matematikern

Jag tvättade i dag, inte världens roligaste syssla. När jag stod där och svor kom en matematiker förbi och tittade på min stora hög av nästan identiskt lika, men ändå en smula olika, strumpor.

”Jag har bara exakt likadana strumpor”, sa han. ”Det besparar mig 11 minuter och 17 sekunder i sorteringstid per tvätt. Jag tvättar i snitt var nittonde dag. På ett år blir det drygt 19 tvättar och med andra ord sparar jag över tre timmar om året bara på det.”

Jag nickade, otroligt ointresserat, men artigt.

Han plockade fram en nött anteckningsbok och bläddrade bland sidor fyllda med formler.

”Genom att använda fjärrkontrollen optimalt lever batterierna längre. Jag behöver gå till affären mer sällan, får en lättare kasse att bära hem och sparar på så vis 1,2 minuter om året, plus pengarna och energin jag får över. ”

”Men”, sa jag.

”Jag stretchar aldrig. Sparar tio minuter per träningspass. Får jag en skada som följd får jag x veckors träningsuppehåll som ger x*y*10 minuter över till annat.”

”Fast”, sa jag.

”Att urinera i duschen sparar 42 sekunder per morgon. Det blir 255 minuter per år och, givet att jag lever i 75 år, en total tidsvinst på 318 timmar. Vi pratar om att jag nästan får två veckors extra kvalitetstid bara för att jag kissar i duschen.”

”Äckligt, men hör på”, försökte jag.

”Köpa färdigskuren ost sparar 2,71 timmar osthyvlande, samt 1,94 dagars svåra smärtor från skärsår per kvartal. Att lägga ned morgontidningen sparar in 13 minuters läsande per dag, 4,12 timmars kånkande till ÅV-stationen. Köra fryspizzan i två istället för tre minuter frigör rejält mycket tid. Och, tandborstning är en meningslös tidstjuv. Blir det tandlossning är problemet löst på ett naturligt sätt.”

”Men, vänta nu. Vad gör du med all tid du frigör”, sa jag.

Han stannade upp, mitt i ett mässande om hur vidrigt mycket tid som krävdes för att välja kaffe på fik. Om bara slät kopp fanns skulle mängder av tid sparas på ett större plan. Det kunde röra sig om 2145 årsarbeten som försvann från vår BNP bara i kaffeköer.

”Vad menar du?”

”Ja, men vad gör du med all tid du får över”, sa jag.

”Jag sparar den”, sa han.

”Men, använder du den inte till att pussa din fru, leka med dina barn, ringa dina föräldrar, skratta med dina vänner, måla den där tavlan, skriva den där boken eller springa den där extra milen i skogen?”

”Nej, jag sparar den.”

”Vilket slöseri”, sa jag. ”Du gör inget alls, då är den ju bortkastad. Försvunnen, helt utan att ha använts.”

Det var i det ögonblicket hans blick började flacka. Han tittade ned i marken, räknade lite för sig själv. Sen exploderade han.

Jag värjde mig hyfsat mot splattret och plockade upp boken. Där fanns några tomma sidor. Jag satte mig på en sten och skrev en dikt till de jag älskar. Och insåg att jag hade all tid i världen till kärlek.

06 februari 2010

Kom igen gubba’ 2SILL10

Ja, mamma. Jag har långkalsonger och ullstrumpor på mig och givetvis solsken i blick. Då kör vi…

05 februari 2010

För…

Jag älskar IFK Göteborg. Jag tänkte på det när jag gick förbi Hotellplatsen 2 förut. Där blev jag medlem i Änglarna och fick en pin av den tjocke tysken, herr Ruff med ballongmagen. Sen blev jag lite extra kär när jag läste att föreningens ordförande, Kent, inte direkt skrädde med orden om situationen på Ullevi. Och när jag kom in i butiken på arenan för att köpa försäsongskortet slogs jag av hur proffsig Sveriges enda riktiga fotbollsklubb är.

Sen gick allt åt fanders Papphammar-style. Den väldigt söta och skickliga butiksdamen log och sa hej.

”Hej”, sa jag. ”Jag ska ha ett förhudskort. Eller, jag menade inte det. Jag ska ha ett förförarkort. Nej, förintelsekort. Fan också, förlossningskort. Fan, jag menar förbannade-brudjävel-kort. Eller, det där menade jag verkligen inte. Jag ska ha ett försatskort. Aaaah, vad fan säger jag? Jag ska ha ett förbannatkort. NEJ! Ett förstörelsekort skulle jag ha.”

Då knackade supporterpolisen mig på axeln och gav mig tillträdesförbud på Ullevi i två år.

Jag måste lära mig att kommunicera med kvinnor. Det här håller inte.

05 februari 2010

Kort och ont

Kort och okoncist …

Om man lever i backspegeln är det lätt att köra i diket. Sluta med det.

Det är tur att jag hade min laserpistol med mig förut – för den grodan som hoppade ur en mans mun när vi pratade var av typen stor, slemmig, giftig och antagligen drabbad av högfärdssyfilis.

Har någon sett min stav, tänkte hoppa till i morgon?

04 februari 2010

Snöröjningskatastrofen

På väg till jobbet idag såg jag hur de röjde snö från taken på husen. Det visade sig vara ett stort misstag. När de skeppade ned en skyffel med puder råkade de störa bröderna Arne och Sture Hegerfors som låg i ide på taket.

De skojfriska bröderna for i kullerstenen och reste sig snart, rätt så förvirrade. Och hungriga. Men luspanka. Istället för att tigga, bestämde de sig för att tjäna ihop pengarna med hjälp av sina unika konkurrensfördelar – humorn.

Bröderna började helt enkelt sälja skojiga statusuppdateringar på Facebook till förbipasserande.

”Du vad sägs om: Jag är ute och rastar min vegetariska reptil, en så kallad krokodill. Kostar bara en femma?”, sa Arne till en stressad dam.

”Jag har ätit lunch. Surdegsbröd. Det är nyttigare, men det vete la du”, försökte Sture kränga till en ointresserad aktris.

”Jag var fotbollsligist, men nu har jag börjat virka. Jag är en huligarn”, misslyckades Arne med.

”Har just varit och blivit spådd av en spådam som hade druckit träsprit. Hon såg inte in i framtiden.”, fortsatte Sture.

De rusade omkring som nackade höns och plötsligt sprang de ihop. Ljudet av trä ekade mellan husen och de satte sig på sina bakdelar.

”Jag ser ingen vits i att fortsätta”, sa Arne.

”Vad är poängen med det vi gör”, sa Sture.

De verkade se ljuset, men så började Arne fnittra.

”Eh, Sture. Har du hört om den utvecklingsstörde sovjeten som stammade. Han var C…C…CP.”

Hans bror skrattade och sa:

”När Ossborn rakade av sig håret bytte han namn till Kal.”

Jag gick därifrån. I Usain Bolt-tempo.

03 februari 2010

Bambi

Det är inte bara innanför pannbenet som jag emellanåt påminner om Bambi. Idag hände något som inte borde hända på slaskiga kullerstensgator – jag mötte en människa.

Ni vet, det där mötet där båda är på väg framåt och så viker en åt vänster och en åt höger, vilket blir samma slutläge. Så fortsätter det tills en stannar.

Jag stannade idag …nästan. Vänsterfoten gled iväg. Högern kompenserade. Armarna viftade och jag lyckades i sista stund undvika en hård duns mot min mjuka derriere.

Vilket var extremt lyckosamt. Slask + jeans kan få vem som helst att se ut som en överinkontinent kamel i aktern.

Å andra sidan log hon stort. Det piggade upp en trött själ. Mycket. Och mycket trött.

02 februari 2010

Tisdag 2 februari

Om man längtar bort
Hur ska man då hitta hem?

För mycket att tänka på i kväll
Tur att de rostade rotsakerna med lax och egengjord tzatziki smakade fint

Alltid något …