Välkommen, älskade Svea

Lördag 4 maj, klockan 01.27 ser jag dig. Hör dina första skrik. Gråter när du läggs på din mammas mage. Där och då. Ett töcken. Så mycket trötthet i rummet. Ändå är allt helt kristallklart. Bilderna spelas upp inför mitt inre gång på gång. Du är här. Du är verkligen här.

Det har gått några dagar. Vi har bytt blöjor. Vaggat dig när du varit trött. Tittat på dig när du sovit. Bara suttit bredvid dig och stannat kvar i ett nu som räcker resten av livet.

Kärleken vi känner för dig och hur du skapar vår lilla familj är gränslös.

Du och jag hade ett ögonblick en morgon, i en spartanskt inredd sal på BB. Du låg i min famn, de stora ögonen vidöppna och händerna lutade mot hakan. Du tittade på mig. Det var som om du studerade och tog in fakta: jaha, det här är alltså min pappa. Jag ville fotografera stunden, men kom på att det inte behövdes. Den bilden är alltid med mig.

Vi stannade tills du åt ordentligt, Svea. Gick promenader i ett sjukhusområde som förändrats så sedan jag jobbade där. Du vet, jag föddes här, för över 40 år sedan, kanske i samma sal. Jag bodde ovanför backen och i de bortglömda skogsgläntorna runt det utmattade kvarteret bor det nya hus nu. Det är inte mina gator längre, men det är platsen för dina första dagar. Där och då var det den vackraste esplanaden i världen, även om det för andra kanske bara var en sliten cykel- och gångväg längs en fotbollsplan som blivit till parkeringsrutor.

Hemfärden, i ösregn, var den vackraste dagen i våra liv – näst när du kom – och när vi idag åkte på återbesök frågade Teresia om jag saknade Olskroken, platsen jag bodde på innan vi möttes. Jag skakade på huvudet. Du är vår värld nu, Svea. Vårt äventyr har just börjat. Du är hemma nu. Vi har alla kommit hem.

Hej, älskade lilla barn. Pappa har precis landat och ska snart kunna beskriva hur fantastiskt vackert allt är – innerligt i den här bloggen och med all kraft i varje andetag så länge jag lever.

I vårt vackraste, fult sex och våld

Det är så vackert allting. Väntan och längtan, den otåliga frustrationen och hur vi somnar bredvid varandra i vetskapen att nu är hon ännu närmare. Snart byter vi teori, tro och funderingar mot ett livslångt vårdande och älskande. Om två veckor är hon planerad att möta oss: vår dotter, vår ofödda framtid, vårt allt.

Måndag 15 april, vi är hos barnmorskan och mäter, väger, sticker och lyssnar. Allt är bra, allt är vackert.

På toaletten faller en skärva ur den perfekta diamanten. Det enda som för ett ögonblick kan vara hårdare är några utplacerade papperslappar.

I vårt vackraste ligger de på en toalett, erbjudanden om hjälp och en tryckt röst som viskar – vi finns här – till de som inte lever i sitt vackraste.

Vårt väntrum, så fyllt av förväntan, är ett rum där andra sitter med böjda huvuden. Kanske bär de sår i underliv och under allt vad leende ytor heter. Kanske är det inte bara bebisen som sparkar.

Jag har gått med Teresia hela vår vackraste väg. En gång fick jag inte sitta där, pappersbitarna på toaletten avslöjar varför vissa samtal måste ske utan mannen närvarande.

Vårt vackraste är lika vackert, men ödmjukt inser jag att det inte är så för alla. Jag förstår än en gång att det onda finns överallt och att vi snart föder en liten som ska ärva vår värld.

Jag förstår att jag ibland, när jag inte berättar tokiga sagor, ska berätta de allvarliga orden som Svea måste höra. Orden om hennes värde och hennes okränkta rätt att förbli okränkt.

Orden som också ska nå så långt jag kan skrika, så att det vackraste kan färga fler – och kanske gör att de där papperen inte fylls på varje vecka utan istället bleknar bort. Oanvända.

Dags att hänga DJ:n

Allt börjar med en lätt drog – en hashtag. Sedan blir det värre. Du söker dagliga RT-fixar, tror att du tänt av, blivit ren, men så får du några mentions och allt börjar igen. Alex Schulman är inne på det i en föreställning, Göteborgs-Postens Mattias Balkander skrev en klok krönika i ärendet. Jag har raljerat kring det för många gånger.

… och trillat dit igen.

Jag har, gång på gång, fastnat i ett studsbollsbeteende där jag hoppar fram och tillbaka mellan det oväsentliga. Jag har läst tusentals kommentarer, tjuvtittat på debatter, förargat och förfasat mig, gått med i en ny Facebookgrupp, suckat över dess magsyra, gillat, kommenterat, accepterat vänförfrågningar, följt ännu fler, följt de som betyder något …

… men som inte säger något till mig om mitt liv!

Det är lite så. Jag återupptäcker varje dag det som betyder något och som jag saknade så länge. Och jag ser att twitter ofta är ett bländverk, upplever facebook som en stimmig krog, ser diashowen jag redan glömt på instagram och hur RSS-flödet är ett stökigt rum utan struktur.

Jag älskar Teresia. Jag älskar vår ofödda Svea. Jag älskar min familj. Jag älskar mina vänner. Jag älskar IFK Göteborg. Jag älskar mitt jobb. Jag älskar mitt skrivande. Jag älskar min blogg. Jag älskar min bok. Jag älskar promenaderna med anteckningsblocket i näven. Jag älskar så mycket.

Det förra stycket är livet. Det jag inledde texten med är mina tidsfördriv, det flugpapper jag kamikazeflyger in i alldeles för ofta; spindelnätet som är så vackert när det plåtas i solljus, men som också är en kladdig och trasslig död.

Jag tänker inte stänga av. Det är patetiskt att lufta sådana tankar. Jag gillar mina tidsfördriv, men jag älskar inte dem, inte några av dem.

Däremot måste jag klippa ned det vildvuxna. Rensa bort allt och alla jag faktiskt inte vill eller orkar lyssna på. Sortera bort de som predikar en lögn jag inte tror på. Välja att inte nästla in mig i skeenden som inte är ämnade att beröra mig.

Det är dags att hänga DJ:n, den som inte säger något till mig om mitt liv.

Jag blir far snart. Att lägga min hand på min älskades mage och känna vår bebis sparka är fantastiskt. Jag älskar dem båda två, mina vackra tjejer.

På söndag börjar Allsvenskan. Det är en plågsam kärlek, men jag älskar IFK Göteborg intensivt. Att snöra på mig halsduken, dra efter andan och bara säga till spegeln: Kom igen gubba’, kom igen för fan! Jag älskar känslan och gemenskapen bland vännerna på läktarna.

Senare samma kväll träffar jag hela familjen och kusiner och kusinbarn och fastrar och farbroder och så vidare. Det är en ynnest att se de som kämpat och besegrat smärta; att träffa kusinen som fått en njure av sin syster så att alla ska kunna leva vidare. Mina syskon, mina föräldrar, alla är med. Jag älskar oss.

I väskan ligger datorn, anteckningsboken, pennskrinet. I huvudet tränger berättelserna fram. Det kliar i fingrarna. Jag älskar lusten som ökar exponentiellt i mig igen. Det nya jobbet är en energikick, en härlig efterföljare till det gamla och älskade. Jag älskar skrivandet, både det som måste tidrapporteras och det som flödar när som helst.

Jag älskar så mycket, och jag vägrar låta sociala medier stoppa mig från att älska obegränsat. I takt med att livet taktat upp har betydelsen av att vara överallt minskat. En stor del av närvaron har irriterat, pacificerat och passiviserat mig. Twitter var en bra samtalsterapeut, nu är stället ofta en irländsk julafton. Mängden ränksmiderier på 140 tecken är makalös ibland, lättstöttheten frapperande. Facebook var en grym källa, nu är den mest en för bra dammsugare som tar åt sig för mycket av allt. Instagram var en schyst andningspaus, nu är den mest en överdos av allt och ingenting. Alla likes, tummar, mentions, RT:s, kommentarer var en salva när jag behövde stöttas, nu är de allt oftare ett klipulver.

Undantaget är kommentarerna som verkligen betyder något – de som skrivs från hjärtat, oavsett var och hur de skrivs. Men, när jag inte själv närvarar och är den jag är, hur ska jag då få folk att läsa, tycka och fundera kring det? Jag blir för ofta för ogenomtänkt, kommentarer för att markera min närvaro – fast, jag egentligen är bedövat frånvarande. Det blir bara ett tidsfördriv, meningslösheter staplade på varandra för att pinka ett revir jag lämnat för många kyssar och skratt sedan.

Det är dags att hänga DJ:n.

Och det är härmed gjort. Jag har gått löst på allt vad twitter, facebook, instagram och rss-flöden heter – tagit bort så oerhört många saker jag tittat på för ofta, utan att egentligen se något.

Resultatet? Istället för att klicka bort allt på grund av överbelastning kan jag ta in det jag verkligen vill hinna med, eftersom det är bra saker som sägs av kloka personer. Jag känner att jag i och med det slutar stjäla tid från det jag älskar, vilket är precis rätt.

Om du är en av dem som försvunnit det: ta det inte personligt. Jag har obegränsat med kärlek, men begränsat med tid. För att ta till en klyscha: det är inte du, det är jag.

Vem vet? Vi kanske syns där jag älskar och alltid är istället.

 

 

Tack, V&B. Hej, F&B Inhouse.

Att lämna ett jobb är att stänga dörren till flera år av sitt liv, eller att öppna dörren till nya år och nya vänner. Eller, så är det både och.

Jag står mitt på golvet på Valentin & Byhr. Jag tackar för tre år och sju månader som varit fantastiska. Min chef har just berättat att en person på byrån namngavs i Regis stora undersökning:

”Er copywriter, Andreas Johansson, är grym”.

Orden värmer. Det jag ser värmer. I rummet sitter de jag skrattat, grubblat, formulerat och svurit med. Det är långa veckor, fester, möten i korridorer, snack över en kaffe och så mycket annat som flimrar förbi. Jag berättar att alla här har en historia, men att jag inte berättar den – istället behåller jag alla historier i mitt inre, låter dem bli löv på träd i en vacker allé av minnen. Kanske berättar jag då och då, för just det där lövet, vad han eller hon betytt för mig. Alla får inte höra sin historia, men vissa får det. Någon gång, någonstans.

Det är tid att gå, säger jag utan onödig sentimentalitet eller stora ord. Det var tid redan i somras, men då blev det inte så. Varje dag här är bra, men jag vet när jag brunnit färdigt. När det är dags att sätta punkt och börja på en ny rad. Jag får beröm för att jag alltid levererar och gör det bra. Och, jag tar in de orden och säger att det kan komma en dag när det inte blir så och att tricket är att säga stopp innan den inträffar. Att aldrig bli trött och grå.

Jag avslutar jag med att säga att det har varit en ära att vara här, och tackar dem för att de lät mig vara en del av Valentin & Byhr. Kramkalas vidtar. Det är vi ses och ibland farväl. Det bestäms om middagar, ölkvällar och jag är välkommen tillbaka när jag vill. Det är ett fint och varmt slut. Ett slut som bevisar storheten hos Valentin & Byhr, en förbaskat bra byrå med underbara själar.

Sen går jag – och tar med mig presenterna jag fått. Sandras fina bok, den fina vinflaskan och den fina kostymen …

Jag stänger dörren till det som varit och öppnar dörren till det nya. Tre timmar efter orden på Vallgatan sitter jag på ett tåg söderut. Jag och mina nya kollegor på Forsman & Bodenfors Inhouse ska på gruppresa. Den kvällen berättar vi om tre saker som format oss till de människor vi är. Det är en stark afton och jag rycker loss två törntaggar och en vacker ros ur mitt hjärta där och då. Jag exponeras för 24 nya vackra löv och tar mina första steg på en ny resa. Den för oss till skratt, livliga fester och en restaurang där den sardinska spagettin ser hemsk ut och smakar ännu värre. Det är en härlig resa. Och den fortsätter …

Tack, V&B. Hej, F&B Inhouse.

Att plugga till pappa

Jag har inlett något jag aldrig har gjort förut – ett långt och idogt pluggande. Handen på hjärtat, gymnasieåren var en transportsträcka. Åren på Handels innehöll enbart fläckvisa inspirationsavsnitt, tyvärr alltför ofta avbrutna av kurser där lärarna var så oinspirerade att ölandet i studentkårens källarlokaler kändes mer lärorikt.

Det jag pluggar till nu – pappa – är något helt annat. Det finns inga omtentor, det finns inte utrymme att gå vidare om jag blir underkänd, jag ska helt enkelt klara av det. När vår dotter föds ska jag vara redo och förstå så mycket att jag kan bli en bra pappa. Samtidigt ska jag vara allt annat än indoktrinerad eller fast i klyschartade roller, så att jag kan fortsätta vara mig själv. För Sveas skull. För Teresias skull. För min skull.

Det är den svåraste inlärning jag ställts inför, men samtidigt den viktigaste och mest belönande.

Här finns inga klara modeller, inga givna svar. Ju mer jag läser, desto mer står det klart att varje graviditet, förlossning, barn och familj är annorlunda. Naturligtvis är mycket lika – vi är trots allt människor allihop – men samtidigt är allt unikt.

Det finns så mycket som är abstrakt. Jag kan känna Sveas sparkar inifrån magen, men jag bär henne inte. Jag kan lyssna till Teresias förklaringar om vad som händer, hur det känns. Men, jag står fysiskt utanför. Svea far runt i sin mor, hennes far försöker förstå. Och håller mig så nära det bara går; pratar, sjunger och klappar på den lilla – skrattar när hon kickar till.

Jag försöker lära mig om förlossningens faser, hur sammandragningar och värkar fungerar, så att jag ska kunna finnas där – när det verkligen gäller. Det går inte att föreställa sig hur smärtan kommer att bli, jag vet bara att jag vill förstå och inpränta i mig själv att jag har en roll i att hjälpa Teresia härda ut den. Jag kan inte ta över den fysiskt, så jag måste försöka stötta, stärka och lindra genom att förstå. Och naturligtvis bära allt annat som kan underlätta – här hemma, men också på BB så småningom. Antagligen kommer jag också att skickas iväg för att köpa smörgåstårta rätt snart efter nedkomsten, men det blir den bästa utflykt jag gjort dittills.

Det är otroligt svårt att ta in allt, men det är en självklarhet – måste vore fel ord här, för det är en ynnest att gå den här skolan.

Jag googlar, plöjer gravidforum, läser kapitel efter kapitel, frågar (dumma) frågor. Teresia svarar, förklarar, visar och står ut. Jag läser högt varje helg, vad som pågår just nu. Teresia kvitterar och kompletterar. Det är jättehäftigt.

Samtidigt tar allt form runt oss och bygger fysiska bevis på att examen närmar sig. Sängen finns, barnvagnen väntar på att hämtas, vi har bokat en bil, kläder har köpts, lånats och skänkts redan, vi har en badbalja fixad, det köptes en hel del bra-att-ha-prylar i veckan.

Jag försöker läsa om storlekar och hur snabbt/långsamt Svea kommer att byta garderob. På kvällarna funderar på hur jag bäst ska bära henne, hur jag ska le stort trots att blöjan luktar Hades och hur det kommer att kännas att väckas stup i kvarten av en krävande prinsessa.

Allt är underbart, men det är också som att gå i en korridor på en okänd skola. I famnen har jag så mycket böcker att jag knappt ser nästa steg, och det regnar intryck mest hela tiden.

Det är oerhört omtumlande, märkligt, svårt, underbart, galet, självklart, instinktivt, naturligt och rätt mycket annat.

Det finns inga Bostonmatriser där jag kan positionera det här; inga röda trådar som är absoluta sanningar – här leder de till gordiska knutar; det handlar inte om att tänka utanför boxen – snarare innanför skötbordets vadderade kanter.

Och, jag vill så gärna bli en fantastisk pappa och partner, göra det som är en pappas saker, utan att falla in i någon slags förlegad roll där det handlar om mans- respektive kvinnogöra. Så jag vänder blad, utan att stänga det förra uppslaget, tar in mer och mer, försöker sortera, tänka och resonera. Det är osannolikt häftigt. Svårt, men enkelt och givet. Förstår ni?

Varje sida är ett äventyr. Varje svar skapar nya frågor. Försökte jag rita ett flödesschema för att förklara det hela skulle det se ut som en vilt växande mind map där bubblorna tycks föröka sig själv.

3 maj smäller det, eller innan dess, eller kanske lite senare. Jag är redo, men inte fullärd. Det kommer jag inte att bli förrän jag tittar in i Sveas ögon och bara vet vad hennes pappa ska göra i nästa sekund.

Åter till böckerna …

En hashtag för mycket?

Utmaningen att skriva 100 blogginlägg på 100 dagar har hittills varit lysande och förödande.
Lysande för att den dragit igång en slumrande blogg – och även satt fart på annat skrivande.
Förödande för att den fått mig att okritiskt publicera vad som helst. Jag gillar tanken på att skrivskjuta från höften, men ibland ska det bli åtta inlägg om dagen, ibland kanske det måste bli en månads tystnad.
Och, det här med att tagga allt med #blogg100 har fått mig att agera fel. Jag skriver inte för att klara ett mål, utan för att jag har något att säga.
Kanske har jag det tusen dagar i rad, men inte för att blidka en hashtag. Jag har redan låtit mig styras av för många sådana.
Initiativet är grymt, det sparkade till mig, men i och med det här inlägget avslutar jag experimentet. Fortsättning följer – samma blogg, samma författare, en hashtag fattigare.
Vi hörs snart, det finns en hel del att skriva om som bara måste ut.
God afton!

Ostbågar, twitter och falska pass

Det var länge sedan jag åt en stor påse ostbågar, fast jag egentligen inte ville – och kände en slags patetisk stolthet när jag förmådde mig hälla ut de sista bågarna i soporna hellre än att äta upp dem.

Det var länge sedan jag gav mig in i en helt meningslös twitterdebatt om saker som inte berör mig, med folk jag inte har någon relation med – bara för att jag visste att ett lätt nålstick skulle jaga in dem i en debatt mitt nick alltid skulle vinna.

Det var länge sedan jag stod och tvekade vid badrumsspegeln när jag skulle ut på dagens resa, funderandes på om jag skulle ta passet med namnet @AnjoGBG eller det där det står Andreas Johansson.

Det var länge sedan jag mådde så förbaskat bra som jag gör nu …