Jag lyckades med konsten att tupplura i fyra timmar idag. Vad hände?
Det innebar också en rad märkliga drömmar, den märkligaste – men samtidigt mest minnesvärda – handlade om nöjesfält. Jag ägde ett sådant och hade installerat ett banka-grodan-spel.
Men, det var inte grodor som stack upp. Det var Marcus Birro, Tomas Ledin, Pernilla Wahlgren, Måns Möller och andra favoriter.
Jag ska sluta sova på eftermiddagarna … Måste skaffa mig ett nöjesfält. Nu.
Det finns få människor du verkligen kan kalla vänner utan minsta förbehåll. A är en av dem. Vi har hängt ihop sen vi var små (under 80 kg). Det är sällan vi hinner ses och bara språka, men när vi gör det är det top notch. Det är som att blåsa små ballonger av hopp och oförlöst att prata med honom. Han är en jäkligt bra vän.
Annars var det triss i vattenhålskatastrof idag. På Bishops Arms lyckades bartendern/annan gäst att hälla en mjölkdrink på A:s kavaj redan vid halv sju.
Ursäkt? Nope.
Erbjudande om att bjuda på en öl som plåster på fläcken? Nix.
Ett dyblött och luddigt papper och tipset att vatten tar bort allt? Japp.
Tar man 63 spänn/öl kan man ha lite mer klass än så. Och om det sitter fem man i en bar, hur kan det ta tio minuter att serveras? Nix, Bishops får en överkorsad Anjo idag.
Lokal var också en suck. Osttallriken som beställdes blev en ostbit. När det påtalades blev svaret: Vi kan inte ta emot nya beställningar på en halvtimme för vi har så många gäster. Fint. Oj, vad dricksmuskeln kände för att jobba.
Efter att ha skickat hem A till Majera toppade jag kvällen med att köpa kinesiskt. De tre gästerna i baren tävlade om att förolämpa varandra. En var tydligen nazist. Den andre skulle bara hålla käften. Den tredje var en jävla idiot. Kocken hade inga framtänder. Det regnade blomspruta ute och jag undrade om den här kvällen hörde hemma i tragedi- eller komedifacket, eller om den borde strimlas i dokumentförstöraren rätt av.
Men, A är en jävla bra vän. Det är fan värt triss i kassa krogar.
I november börjar det alltid regna några hundra meter för tidigt. Det blev jag varse även i dag. Så, vägen hem blev frågor-och-svar med dropparna som slog ned på mitt paraply.
Och det var fint. För när jag vek undan paraplyet var vattnet längs min kind ingen tår, utan regnvatten.
”Snart”, svarade jag. ”Snart”
Och i saknaden som fortfarande gastkramar mig fanns fläckar av längtan, lust och önskan.
Det är svårt att måla färger i en grå värld styrd av slagregn och kastvindar. De frusna gräsänderna längs banken drömde om vår och tjocka pensionärer med rollatorkorgen full av vitt bröd. Jag mötte fler vattenpölar än människor. Och då och då kom saknaden över mig och rev som en osynlig klo. Rev rätt igenom allt jag inte har.
Men, fläckarna finns där. Och de regnade inte bort idag.
Det var en dag när jag öppnade ögonen igen och viskade tyst så att de lövlösa träden hörde och sparade orden till i vår när deras gröna ska påminna mig.
Jag vill längta igen.
Jag vill älska.
Jag vill somna med henne.
Jag vill vakna med henne.
Jag vill förbli där jag når fram.
Jag vill aldrig bli utfrågad av novemberregnen igen.
Göteborgs-Posten ska göra om sin del tre och för att få lite input har de kontaktat ett antal bloggare och riktiga människor i den här staden; bibliotekarier, deckarförfattare, djungeltrummor och reklamare.
Och, en av dessa råkar vara yours truly.
Otroligt intressant att få vara med och tycka till om hur tidningen jag vuxit upp med ska rusta sig för att bli tidningen jag kan fortsätta få i lådan varje morgon.
Jag har en del radikala idéer som jag inte delgav idag, men låt oss bara säga att ord som kakmonsterplanscher, Pluratemanummer och Dalibildspråk kanske sipprar ut.
Nåja, för att vara allvarlig. Skitkul att en stor tidning låter en blandad skara säga sitt. Innan lanseringen.
Jag såg ett gammalt par på Fredsgatan idag. De var minst tusen år gamla, eller åtminstone åttio. Han med gubbportfölj, hon med käpp.
De gick med korta steg och väldigt, väldigt sakta, som stillbilder i rusningen.
Vilket inte gjorde ett smack. Har man varit tillsammans så länge har man nog kommit rätt långt ändå.
Även om jag förmodligen ägnat mer tid åt att marknadsföra Sex and the city än att faktiskt följa Carries äventyr lärde jag mig en sak: shopping får dig att må bra.
Därför har jag införskaffat en ny ryggsäck som ska rymma såväl macen som träningskläderna (och kanske även anteckningsböcker och betablockerare). Jag är redan kär i min Brenthaven! Det var som om ryggsäcken rätade på mig när jag gick hem i mörkret.
Märkligt nog upptäckte jag livet en stund tidigare. Jag tömde nämligen min ställföreträdande datorväska. Det är en gammal och rätt ful axelremsväska som jag fick av Privata Affärer när jag var yngre och plötsligt tänkte att jag skulle skaffa en privatekonomi. Ni vet, man får fyra tidningar värda 200 spänn och en exklusiv väska värd 400 spänn för 49,90 (sic). Med andra ord har jag gått omkring med en väska av yppersta tv-shopskvalitet under hösten.
Sidospår: tidigare hade jag, som varande fotbollsafficinado och anglofil, en Fred Perry till burken, men min kollega kallade den hela tiden för Luke Perry, så jag fick ångest…
Åter till den fula kapitalistwannabeväskan. Jag tömde den och öppnade ett fack jag aldrig sett. Här låg mitt liv som jag aldrig hade och här hittade jag alla rätta vägval som jag aldrig gjorde när jag började på Handels. Här låg rövslickeri för näringslivsmiffon istället för sprit. Här fanns börskonferenser istället för fotbollsresor. Wow, min examen med inriktning mot finansiell doktor Kalkylering. Åh, titta bankkarriären som råna-gamlingar-på-deras-stålar-placerare. Suck, kontraktet på det New England-inredda huset jag köpte till mig och min Anna Anka. Här låg golfvokabulären, nycklarna till suven och de långa iiii:na. Och överallt en stank av seglarskofotsvett.
What the hey? Vad är det här? Är det så det hade blivit? Inga bussresor till Milano? Inga mobilsamtal från buskar i Rostock när jag gått vilse? Inga upptåg och nedköp?
Jag sprang ut till dokumentförstöraren och strimlade skiten. En pust av unken död slog emot mig.
Sen gick jag tillbaka till min nya ryggsäck och proppade alla extrafacken fulla med lördagsöl med grabbarna, kakmonsterfetischism, allvarsbrist, författardrömmar, lövsparkarvänliga skor, byxor med extra vaddering så att jag kan sitta i vattenpölar och förstås en påse ostbågar.
Mot stjärnorna. Jag och min väska. Intergalaktiskt, bröder och systrar. Intergalaktiskt.
Jag har alltid misstänkt att jag varit ett hittebarn, att jag egentligen inte tillhör familjen jag levt med sedan 1972.
Nu vet jag. Min ”pappa” ringde nämligen och bad mig slå på fyran förut. I bild satt Tomas Ledin och intervjuades av Elisabet Höglund. Jag hörde ”pappa” skratta rått när effekten av vad jag såg nådde fram.
Ingen som avlat mig skulle kunna göra något så grymt och omänskligt.
Undrar var min riktiga familj finns?
I sin oerhört läsvärda bok Anfäkta skriver Peter Jungerfelt om resan ut ur alkoholens klor. Jag är stolt över att ha mött honom. Han är en bra människa och Anfäkta är lika viktig som läsvärd.
Den får mig att skratta ibland, samtidigt som vissa passager är så sorgliga att jag vill krevera. En strof i början är oerhört talande: Barnen har känslomässiga morrhår ömmare än kattens.
De raderna berör mig djupt. Nemo, huvudpersonen i boken, är på en resa där familj, vänner och kollegor har löst ofrivilliga biljetter. Hans ursäkter i början är lika lama som löjeväckande. Självklart påverkar hans missbruk andra.
Låt oss lämna Nemo en stund för att släppa in filosofidravel. My drug of choice i början av 2000-talet. Jag söp inte bort livet, men låste in hjärtat i ett rätt-och-fel-töcken. Liksom Nemo trodde jag att jag hade kontroll. Det var först efteråt jag förstod anhörigas rädsla och ilska när jag befann mig i det och varför vännen i Stockholm sa att han skulle åka ned och sparka mig på kuken. Jag hade ett missbruk, men mina medberoende slog bakut.
Det är inte alltid så skett, och jag är inte bättre än någon annan. Kunde jag hjälpt ortorektikern som släpade mig till affären för att köpa ännu en glass och sen räknade kikärter dagen efter för att sota? Labradorögonen och den ledsna-hund-själen som min knarkande vän hade, kunde jag förändrat dem om jag sagt mer?
Varför blundar vi eller raljerar över problemen? Varför skojar vi bort svärtan? Av skam? Av rädsla? Jag vet inte. Är det egentligen oss själva och vårt medberoende vi döljer när vi gömmer en bekants missbruk?
Eller, står vi ut med att andra går sönder om det inte fläckar vår egen vapensköld? Jag vet inte, men i Anfäkta undrar jag ibland. Medberoendet är ett tema som jag verkligen funderar kring och i boken finns stickspår som berättar om sådana som nästan är värre än alkoholismen som skapat dem.
Nemo har tur. Det känns som om han har bra medberoenden. Han upptäcks och tvingas agera. Han får ärliga svar på hur hans liv påverkat andra. Det är bland annat det som gör hans vingliga färd med otäcka hållplatser till en historia med lycklig fortsättning. Hans medberoende agerade. Utan silkesvantar, men med kärlek. Det smärtade, det är boken ett bevis på, men det läkte också.
Anfäkta är en oerhört nödvändig bok. Läs den – jag lovar att du får en rejäl tankeställare.
Förresten, kan du slita tag i dagens Göteborgs-Posten – gör det. Där syns Peter i en serie artiklar om alkohol, medberoende och annat. Otroligt läsvärt. Precis som Anfäkta.
Den rädda skuggan går i ett förbannat regn
Det är novembernatt och jag hittar inte rätt
Mitt hem är min sorg numera
Här vilar jag mig och känner tyngden
Jag längtar fantasivärlden och bästa jobbet
Jag är rädd för mörkret när sömnen vägrar
Ljusa minnen blandas med mörka profetior
I en felbalanserad vågskål försöker jag hitta vägskäl
Och jag knycklar mitt manus för jag kan det utantill
Allt är bra är lögnen, som jag yttrat tusen gånger
Ingen vill ändå höra att jag väcks om natten
Av den klagande sorgen istället för barnet jag inte får
Mitt falska leende som jag målat med vaxkritor
Lurar hela världen att tro på mina falsarier
Drömmarna målar min grå slutpunkt
En annons om en vän eller bror
Aldrig en livskamrat eller far
Min framtid är återigen ansiktslösa skisser
Min heta, heta vilja stupar i en kall verklighet
Novembervinden är arg för 2002 river värre
Cancern som inte dör skrattar åt en rädd skugga
Jag hör mörkret och hopplösheten i mina patetiska ord
Älskade vänner, säg inte det ni känner att ni måste säga
Jag vill inte höra att jag är underbar, fantastisk och vacker
Jag har hört det för ofta och det förändrar ingenting
Min kärlek är aldrig rätt för de jag släpper in
Jag är en finfin kille, men lyckan stannar aldrig kvar
Vänaste S gav mig augusti som aldrig förr
Hon är den enda förlusten som är ren
Hon önskade aldrig bort kilon ens på skoj
Hon antydde aldrig att bra ställt var kärlek
För första gången nickade någon
Och sa att jag var bra precis som jag var
Minnet är en vacker saknad
Om än ohyggligt smärtfyllt
Men, jag ångrar inte någonting
I mitt mörka hjärtas ljusa partier
Bor hon alltid (och får obegränsat med knäckebröd)
Jag kan aldrig bara bli hennes vän
Men hennes välgång önskar jag
I varje andetag
Hjärnan säger att det måste finnas fler som hon
Hjärtat är skräckslaget för att möta nya blå dunster
Jag ljuger aldrig och är öm mellan lakanen
Perfekt på pappret, men aldrig den rätte i livet
Det är som om de jag möter söker en vacker saga
Men, bara orkar en dokusåpa med usel casting
Jag förundras hur så många väljer skit
Kärlek marinerad i otrohet, skrik och skäll
Jag hör hur de svikna önskar mig
Sen går de hem till sina män
Och jag förstår inte
Men vet att det är jag som förlorar
Hur många gånger kan hoppet dö
Innan inget finns kvar
Hur länge försöker ett hjärta
Innan det slutar slå
Jag vill packa min väska med min fantasi
Och upptäcka en annan öde ö än denna november
Jag är en rädd skugga, men längtar solen
Flickan som får mig att födas på nytt
Hon som får mig att förstå
Att de här raderna är för jävla dumma
Hon vars beröring lovar
Att jag aldrig blir en rädd skugga igen
På sistone har jag fått en del bilder från färska mödrar. Jättekul. Som jag unnar trumpetdamen och Cuba Libre lyckan. Fanny och Oliver är tvärsöta och jag gläds med två av världens coolaste damer, tro inget annat.
Det är dock lite surt att aldrig kunna skicka något i retur. Så, vad ska jag göra?
Ska jag skicka en bild på min senast inköpta påse ostbågar och säga: Titta, vad söt lille Alma är?
